Vad är kvalitet?

funderingar utifrån ett nummer av Artes
När författaren Björn Ranelid under en föreläsning på Fridhems folkhögskola nyligen angrep författaren och krönikören Linda Skugge för att hon enligt egen utsago inte "kan" skriva god svenska, är det frågan om kvalitet som är i blickpunkten.
Det gäller alltså den återkommande frågan om kvalitet inom konsten, eller ska vi kanske hellre säga kvalitet hos kulturprodukter.
Så här sa Björn Ranelid (enligt Dagens Nyheter):
"Om en murare skulle erkänna att han inte kan loda en vägg, att ingen gör sämre väggar än han, skulle han omedelbart få sparken. Men när det handlar om svenska språket är det ingen som lyfter ett finger".
Att Björn Ranelid här talar om kvalitet i en viss speciell mening är uppenbart.
I ljuset av Artes temanummer om kvalitet, nr 1/2001, är det lätt att se att Björn Ranelid argumenterar utifrån en klassisk eller teknisk uppfattning av begreppet kvalitet. Liknelsen mellan byggprocessen och skrivakten ger hela saken. Men är en kritik mot Linda Skugge för bristande kvalitet i hantverket över huvud taget relevant?

I den centrala essän i Artes kvalitetsnummer resonerar Simo Säätelä kring hur begreppet kvalitet ska förstås inom konsten. Med utgångspunkt i romanen "Zen eller konsten att sköta en motorcykel" av Robert M. Pirsig, beskriver Säätelä ett "klassiskt" respektive ett "romantiskt" kvalitetsbegrepp.
Den klassiska uppfattningen av kvalitet beskrivs sålunda:
"Kvalitetsbedömningar är något man skall kunna stå bakom och argumentera för genom att hänvisa till ett tings egenskaper; vi jämför saker med avseende på deras kvalitet och kan tala om bättre eller sämre kvalitet. Kvalitet är något man kan åstadkomma och något det finns mer eller mindre av, alltså en i princip mätbar egenskap."
Kvalitet hos en produkt kan man - liksom i standarden ISO 9000 - försäkra sig om genom att se till att processen vid dess framställande uppfyller vissa krav. Tänk på Björn Ranelid och hans liknelse med muraren!
Men utifrån vilken gedigen språkkunskap Linda Skugge hanterar språket är förmodligen irrelevant för de flesta av hennes läsare, för vilka hennes svengelska slanguttryck och drastiska förkortningar snarare ses som något positivt än som en brist. Därför att hon har hittat ett sätt att uttrycka sig som berör dem!
Vilket osökt för oss över till den andra delen av Sääteläs begreppspar.
"Det 'romantiska' eller estetiska kvalitetsbegreppet har alltså inte att göra med bakomliggande metoder och kvalitetssäkring utan snarare med det direkta intrycket eller känslan av kvalitet och utmärkthet. Kvalitet, ur den här synvinkeln, är något man direkt ser eller känner och inget som behöver mätas eller jämföras med något annat och definieras genom att åberopa standard och kriterier."
Säätelä skriver också att det romantiska kvalitetsbegreppet har blivit det helt dominerande: "efter det klassiska avantgardet och modernismen skiljs färdighet, hantverksskicklighet och tekniskt kunnande från kreativitet, intuition och konst". Det innebär att Ranelids kritik av Skugge i dag skulle kunna betraktas som helt irrelevant, eftersom han gör sig till tolk för en förmodernistisk konstuppfattning eller åtminstone ett klassiskt kvalitetsbegrepp.

II.

Men så enkelt är det ju inte, som att vad som helst (i linje med det romantiska kvalitetsbegreppet) kan vara kvalitet bara därför att vi tycker så. Linda Skugge är exempelvis fortfarande ett omtvistat namn, liksom många samtida skribenter, konstnärer etcetera.
Vem som helst har inte rätt att tycka. Det finns ett drag av elitism, anmärker Säätelä, inom den moderna konstinstitutionen. Endast den utbildade, eller insatte, har förmågan att urskilja hur ett verk ansluter sig till - eller bryter mot - traditionen. På detta sätt skiljer sig kritikerns subjektiva tyckande fullständigt från kälkborgarens, som vet vad han tycker om men inte kan motivera närmare varför.
Låt mig tillägga att en konstinstitution som bygger på ett subjektivt tyckande upphöjt till intersubjektiv norm - det vill säga att ett antal inflytelserika människor tycker ungefär likadant - helt uppenbart öppnar för ett mått av godtycke och kamaraderi i bedömningen.
Är det inte just detta vi för närvarande lever med, på kultursidorna och på kulturinstitutionerna, ett tyckande som sällan eller aldrig redovisar grunderna för sina ställningstaganden?
Expressens kulturchef Maria Schottenius, som medverkar i Artes kvalitetsnummer, tycks mena att allt som publiceras på Expressens kultursida automatiskt också blir till kvalitet. Hennes ovilja att problematisera grunderna för sin egen verksamhet är enligt min mening oroande.
Sedan har vi förstås också sådana som författaren Stig Larsson som faktiskt menar (i en text publicerad i Artes) att kvalitet är en mätbar egenskap hos litterära verk, och att han personligen har förmågan att urskilja den. Men hur extremt subjektivt också hans kvalitetsbegrepp är, visas av att ingen skulle ta någon som helst notis om hans åsikter om de uttalades av någon annan, exempelvis hans okände bror Per Larsson.
Om man inte blir uppskattad av sin samtid kan man alltid försöka vädja till sin eftervärld, och på så sätt nå en intersubjektiv uppskattning över seklerna. Stendhal gjorde det, han vände sig i sina romaner till "the happy few", de som i framtiden skulle kunna ta till sig och förstå hans verk bättre än många i hans samtid. Och kanske är det faktiskt så att det som har någon slags inre kvalitet överlever och finner sin publik med tiden.

Andreas Björsten

Publicerad: 2001-08-13