HJÄRNSTORM 73

MAGNUS AF PETERSENS

Christer Themptander – KONTAKT SÖKES!

En kontaktannons är ett litet självporträtt. I några få ord försöker den kontaksökande ge en bild av sin personlighet. Skönmålningar förekommer nog, det gäller ju att vara attraktiv för läsarna. För den läsare som vill svara liknar kontaktannonsen också en platsannons. Önskemålen är många och inte alltid lätta att leva upp till. Frågor om ålder och utbildning är inte ovanliga. ”Svar med foto!” kräver de som inte vill köpa grisen i säcken.
Ibland finner vi dessa annonser under rubriken ”Personligt”. Men det är förvånande hur opersonliga de ofta är. Fraserna är många, tomma och intetsägande – ”allmänna intressen” och ”mysiga hemmakvällar” – vad säger det egentligen om en människa? Konstnären Christer Themptander har skapat en serie ”kontaktannonser” som inte är lika förutsägbara. I hans bilder, eller när han låter text och bild krocka, avslöjas det som brukar gömmas i sockrade fraser. Themptander släpper fram det oborstade, alla de skavanker och egenheter som gör oss till individer, till unika människor. För det perfekta är opersonligt. Han driver inte med annonserna i sig, men vill använda formen på ett friare sätt – som bilder. I vår tid kan utropet ”Kontakt sökes!” vara påkallat i alla möjliga situationer.
Kontaktannonser brukade vara något nästan skamligt – en sista desperat utväg. Idag frodas kontaktförmedlingarna. Om det beror på att det finns allt mer ensamma människor är osäkert. Kanske är tanken att annonsera efter en livskamrat mindre främmande nu när många ”chattar” på Internet. Att på detta sätt inleda kontakter är inte längre något märkligt. Vi lever i ett kommunikationssamhälle, men behovet av verklig kontakt har inte försvunnit. Och då många har svårt att få tiden att räcka till är kontaktannonserna ett praktiskt alternativ – rationellt och effektivt. Man fyller i några formulär, skriver eller svarar på annonser, bokar några möten i kalendern. Så undviks det oplanerade, det som ligger utanför vår kontroll. Men bakom många annonser döljer sig även de som söker äventyret. Themptanders bilder låter oss ana andra världar. Du kan fortfarande bli utsatt för något oväntat.



EDNA MILLION

Eklips

– Jag måste ha missförstått... Missbedömde avståndet.

Om jag sagt detta omedelbart, så att det tagit vid någonstans i efterklangen av din replik, inte som nu låtit din punkt slå rot i rummet, då hade det nog verkat mindre betydelsefullt, mindre laddat. Framför allt skulle jag inte hunnit omvandla impulsen till ett beslut, inte behövt ta ställning. Nu råkade jag misstänkliggöra själva ansatsen och jag bestämde mig för att inte säga något. Detta trots att jag vet hur mycket du låter passera utan särskilt stora avtryck. Och att det jag då sagt ju inte skulle ha varit direkt lögnaktigt; jag menade att ge en mer precis bild, eller åtminstone mer nyanserad, och nog hade det blivit så. Medan jag låter dessa känslor spela mot varandra växer en ny tanke fram, det känns som den kommer som en rörelse i min bröstkorg: jag minns inte ordagrant vad du sa.

– Kul att du mår bra.

Eller:

– Vad bra att du mår bra nu.

I allra bästa fall har du då också sagt mitt namn. Vi sitter på varsin sida om ett bord. Det skulle utifrån sett te sig som en mycket stramt komponerad bild. Två personer sitter mot varandra. Ordentligt, med benen nästan i rät vinkel, som man tänker sig att skolbarn sitter. Jag har en ganska vag uppfattning av ditt utseende. Du verkar ha ganska stort huvud. Ja, så att man tänker att det ska vara ansträngande att hålla det uppe med en så smal hals. Det är nog kväll eller natt (rörelserna i bakgrunden har alla det gemensamt att de kommer från någonting upplyst). Jag är egentligen för trött för att sitta så här. Trots att det verkligen är här jag vill vara, så här jag vill ha det, så vill jag också vila eller ännu hellre slippa ifrån denna tunga kropp. Åtminstone tror jag att det är det som får mig att nu långsamt vrida den ena axeln framåt, som om jag försökte ta mig ur en tvångströja. En ny ställning som tycks kapa av vad det nu kan vara, blickar eller annat som konstituerat upplevelsen av kontakt, själva förutsättningarna för samtalet. Lite som när man lossar förtöjningarna på en båt. Ja, det är kväll. Ganska sent. Jag börjar undra om någon skall komma och säga till oss att det är sent, att vi måste gå. Och så, utan att du kanske ens förstått att jag försvunnit, återvänder jag.

– Ja. Jag vet inte vad jag ska säga...

Min röst kändes ovan. Skör och löjlig, framför allt snabb. Jag harklar mig som för att visa att jag inte brukar tala så. Med den rösten.

– Du behöver inte säga något. Inte för min skull. Jag har väl sagt det någon gång, att jag i stort sett aldrig tycker tystnad är pinsam.

– Nej det är nog något man säger, för det mesta är det väl något annat man menar, som händer vid sådana tillfällen. Fast det... Äh jag... jag orkar nog inte prata om det nu. Eller rättare sagt jag är nog för trött för att tänka klart.

Och nu märker jag hur jag börjat rodna, man kan också se det på din blick. Det är orimliga krav jag ställer på mig själv. Om jag betraktade andra på samma sätt skulle jag nog bli mycket obehaglig att ha att göra med. Men nu måste jag fortsätta. Verka trovärdig. Övertyga om att jag mår mycket bättre än jag gjort den senaste tiden, över förväntan. Ja, vissa saker som låg så lång borta visade sig vara inom räckhåll. Och jag gör nu som jag gjort så många gånger tidigare för att slå bort tankarna. Jag ser på dig, vilar i ditt utseende. Så upptäcker jag också något mer: din hårfärg är svart uppblandat med rött. Som om håret från början varit svart men att du färgat det rött. Men det går också att se andra nyanser, helt andra färger, det påminner om mina ögonlocks insida. Jag vet inte om jag ska ge dig ett namn, har ju redan sagt så mycket. Det är så svårt att balansera, att veta exakt hur mycket man kan tillåta sig mot dig. Trots allt finns det väl någonting jag försöker tala om. Enstaka bilar passerar utanför. Ett ljud som tecknar en svällande, elliptisk rörelse. För att sedan tona bort. Betydligt snabbare.



MARTIN KRISTENSON

Världens konstigaste författare, jag lovar!

Harry Stephen Keeler (1890–1967) Han skrev över sjuttio romaner, som till formen är deckare, men som inte liknar någonting i genren, och inte mycket annat heller för den delen. Keelers intriger är alltid obeskrivligt komplicerade, genomtänkta in i minsta detalj, men ändå komplett vansinniga. I romanen The Matilda Hunter Murder (1931) behöver han över hundra sidor på sig för att knyta ihop alla intrigtrådar på slutet. Ingen har någonsin i förväg lyckats lösa deckargåtan i Keelers böcker; det går helt enkelt inte, för det skulle kräva att läsaren tänker i samma bisarra banor som Keeler själv.
I romanen The Spectacles of Mr Cagliostro (1929) tvingas huvudpersonen i ett års tid bära ett par blåa, groteskt utformade glasögon för att uppfylla ett villkor i faderns testamente. I The Mystery of the Fiddling Cracksman (1934) tränger sig en maskerad man in i rika familjers hus och ställer sig att spela fiol framför kassaskåpen. I Skottet klockan tio (The Amazing Web, 1930) får 1200 män tio dollar var av en mystisk man för att med tomma resväskor i handen betrakta en cykelekvilibrists konster. Alla dessa intriger får alltid sin benhårt logiska, men ändå absurda, upplösning. Ofta faller bitarna på plats med hjälp av de mest halsbrytande sammanträffanden, som ingen annan deckarförfattare skulle tillåta sig. Det är så mycket slump och tillfälligheter i dessa romaner att Keelerkännaren William Poundstone har myntat begreppet ”slumppornografi” (”coincidence porn”) för att beskriva dem.
Keeler kallade sina böcker ”webwork novels”, en litterär genre vars okrönte mästare och ende utövare han var. För att hålla reda på turerna i berättelsen brukade Keeler rita upp ohyggligt komplicerade diagram över händelseutvecklingen. Intrigen var det centrala för Keeler, inte person- eller miljöskildring. Romanfigurerna är fångar i intrigväven, och existerar egentligen bara i förhållande till berättelsens övriga personer. 1928 publicerade Keeler en lång och detaljerad artikel, där han gjorde ett tappert försök att förklara vad han egentligen höll på med, och vad han menade med en ”webwork novel”. Den heter The Mechanics (And Kinematics) of Web-Work Plot Construction, och ger åtskilliga prov på Keelers strikt tekniska syn på författarskapet. Han analyserar de krafter (människor, relationer, föremål) som håller intrigen igång, och med hjälp av diagram och matematiska formler studerar han hur dessa intrigelement kan flätas samman till en komplex helhet. Vid ett tillfälle i artikeln lämnar han den tekniska analysen för ett ögonblick, och ställer sig den avgörande frågan vad en webwork-roman alls ska vara bra till. Det är en av de få gånger Keeler resonerar kring sitt minst sagt gåtfulla författarskap. ”Är det inte så”, skriver han, ”att det hos alla människor finns en längtan – ett instinktivt begär – att få tro att livet, i all sin komplexitet och fullständiga meningslöshet, faktiskt är inrättat efter ett bestämt mönster; att allting inte är osammanhängande, tilltrasslat och utan ordning, att det finns en matematisk exakthet i förhållandet mellan orsak och verkan?”. Om webwork-romanen som konstform skriver han: ”Detta konstgjorda förhållande, denna helt fiktiva nätverksintrig, denna bit liv som flätats ihop till ett matematiskt och geometriskt korrekt mönster, fyller tomrummet i våra själar, som inte står ut med livets plottrighet.” Webwork-romanen kan m.a.o skänka livet den mening som Gud glömde bort att ge det.
Här finner vi kanske också förklaringen till Keelers arbetsmetod. Han kunde hämta inspirationen direkt ur vardagslivet, från tidningsannonser och slumpvist utvalda nyhetsnotiser, som han sedan infogade i sina romanbyggen. Några av hans böcker är ”dokumentromaner”, som enbart består av fotografier, brev, telegram, tidningsreportage osv vilka sammantagna bildar en berättelse. Detta gäller Keelers magnum opus, den s.k. Marceau-serien. I fyra romaner vrider och vänder Keeler på ett och samma fall: André Marceau hittas död på sin krocketbana, strypt, och med små, små fotavtryck runt kroppen, som dock upphör mitt på gräsmattan. Eftersom mordoffret offentligt argumenterat för att alla dvärgar borde avlivas genom strypning misstänker polisen att mordet utförts av en hämndlysten dvärg hängande från en autogyro. 1936 utkom de två huvudverken i serien, The Marceau Case och X Jones – Of Scotland Yard. Böckerna granskar exakt samma fall, men presenterar helt olika lösningar på mordgåtan. Den officiella slutpunkten sätts i X Jones, men Keeler tycks inte ha varit nöjd med det. Så sent som 1955 återvände han till fallet i ett manuskript som tyvärr gått förlorat. (Det säger en hel del om Keelers egenart att idén om en dvärg som mördar från en autogyro bara är berättelsens upptakt).
Titelpersonen i X Jones – Of Scotland Yard är en detektiv som arbetar efter en egen kriminologisk teori, nästan lika komplicerad som kvantfysiken. Ett brott är, enligt Xenius Jones, en avvikelse i ett fyrdimensionellt spänningsfält, som påverkar inte bara framtiden utan också det förflutna; effekten av ett brott sprider sig som ringar på vattnet. Det innebär i korthet att även de mest triviala omständigheter kring ett mord kan ha betydelse för mordgåtans lösning. X Jones hittar t ex några viktiga ledtrådar i en spalt med kinesiska skämthistorier i tidningen World Humor. En gammal gummas mjölkinköp har också betydelse för mordgåtans lösning. Jones arbetsmetod är naturligtvis idealisk för att blottlägga Keelerromanernas väv av sammanträffanden och dolda sammanhang. De två stora Marceauböckerna (totalt 918 sidor) formar sig till en surrealistisk vision utan motstycke i världslitteraturen.
Trots att Keeler var besatt av intrigbygget fyllde han ändå sina romaner med mycket annat konstigt och bisarrt. Han återkommer – med en druckens envishet – till vissa, högst speciella teman. Man behöver inte läsa mer än två, tre romaner för att känna igen dem. Kranier, t ex. Keeler verkar ha älskat kranier, särskilt om de är trepanerade. Romanerna The Riddle of the Travelling Skull (1934) och The Skull of the Waltzing Clown (1935) är två exempel på denna fixering hos författaren.

Fortsättning följer
Beställ Hjärnstorm nr 73

Vid intresse av beställning:
bo-p@telia.com

Publicerad: 2001-07-26

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN