KAPTEN STOFIL NR 4

ETT NYBONAT FOLKHEM

Husmorsfilmer är en nästan bortglömd del av vår svenska filmhistoria. Under åren 1952 – 1976 producerades två husmorsprogram om året, som visades gratis på eftermiddagarna runt om i Sverige. Filmerna producerades av Husmors Filmer AB, och var omkring en timme långa. I programmen blandades reklam, information och underhållning. En lång rad av våra största artister medverkade: Karl Gerhard, Evert Taube, Martin Ljung, Lasse Åberg, Lill-Babs och många fler. Förutom det rena underhållningsvärdet speglar dessa filmer hur Sverige förändrades under efterkrigstiden, från 50-talets folkhemsoptimism till det politiska 70-talet då allting, inklusive husmorsfilmerna, ifrågasattes. Martin Kristenson har för Kapten Stofils räkning suttit igenom femton timmar husmorsfilmer.

Det måste ha varit någon gång 1976. Jag bodde då i en liten mellansvensk småstad, och fick en dag syn på en annons för husmorsfilmer i lokaltidningen. De skulle visas helt gratis någon eftermiddag på stadens enda biograf. Lasse Åberg var en av flera kändisar som medverkade, kommer jag ihåg. Jag pratade med mina kompisar, och vi bestämde oss för att gå och se vad det hela gick ut på. Det kostade ju ändå ingenting, och det kanske kunde vara rätt kul. Av någon anledning kom vi inte iväg på föreställningen, och sedan fick vi aldrig någon ny chans. Efter 1976 slutade man att producera husmorsfilmer. En filmgenre, som lär ha varit unik för de nordiska länderna, fick ett plötsligt slut.
I år bestämde jag mig för att äntligen ta reda på vad det var som jag missade den där gången. Jag gick till Arkivet för Ljud och Bild och beställde fram femton timmar husmorsfilmer som jag plöjde igenom under några intensiva aprildagar.

HUSMORSHÄLSA

”En familj kan liknas vid en kedja. Det är mycket som kan nöta på den kedjan. Hårda påfrestningar. Likgiltighetens och oenighetens frätande, krämpornas ständiga filande på kropp och själ. Husmor utgör en stark länk i familjen. Men om hon utsätts för alltför stor slitning och blir sjuk, så kommer familjen och hemmet lätt i oordning. Trevnaden försvinner, och inte minst barnen får sitta emellan. Hushållsarbete är ofta ett hårt och tungt arbete, och det kräver fysisk uthållighet, det är precisionsarbete som fordrar tekniskt kunnande, tankearbete inte minst när det gäller ekonomin, och så rutinarbete.”
Orden kommer från filmen Husmorshälsa från 1952. Budskapet understryks med dramatisk musik, bilder på ostädade vardagsrum, veckogammal disk och obäddade sängar. Filmen fortsätter med en ironisk skildring av herr Andersson, ledamot av kommunalfullmäktige, som ena stunden festtalar på en husmodersdag om vikten av att underlätta husmödrarnas arbete, men sedan i kommunalfullmäktige röstar ner ett förslag om kommunal tvättstuga: ”Jojo, nu är det andra tongångar. Det märks att inga kvinnor är med den här gången.” Husmodershälsa är på många sätt typisk för de tidiga husmorsfilmerna. Att hjälpa husmor i arbetet är allas ansvar, får vi veta, inte bara samhällets, utan även övriga familjemedlemmars, make och barn. Inte minst måste husmor själv se till att arbetet sköts på ett rationellt sätt, att rätt redskap används och att tid finns för rekreation: ”Just det. Slå er lös, om det också bara blir tio minuter om dan. Den stunden kommer att göra er gott.”

FRUFRIDAGEN

Pigg frisk mor – glad sund familj (1962) visar att en rationellt arbetande husmor är själva förutsättningen för en väl fungerande familj. Filmen växelklipper mellan en trött och utsliten husmor som aldrig hinner med det hon ska, och hennes granne, den pigga och glada mamman som tycker att livet är härligt, och att det beror på en själv vad man orkar och hinner, på själva inställningen till arbetet: ”Man talar om skapande arbete. Vad kan vara mer skapande än att forma människoöden, så långt nu en människa kan påverka en annans öde, nog har väl en mor de största chanserna.” Husmor måste lära både söner och döttrar vad hushållsarbete innebär, fast av olika skäl. Döttrarna ska lära sig att ”göra som mamma”, medan sönerna ska tränas till att bli empatiska äkta män: ”Och tänk vad nyttigt för pojkar med lite hushållskunnande. De kan klara sig själva när det behövs, och kommer att få mycket större förståelse för en hustrus arbetsförhållanden och behov.”
Om husmor är pigg och utvilad, säger filmen, blir de övriga familjemedlemmarna mera benägna att hjälpa till med hushållsbestyren. Husfar kommer då också att upptäcka att en tvättmaskin är en viktigare investering än ett spinnspö. Till syvende og sist hänger allting på atmosfären kring mamma, får vi veta: ”Är mor inte pigg och glad och positiv, vad blir det då för familjeliv? Så mor är helt enkelt skyldig att tänka på sin kropp och inte slita ut den i onödan.”
Vi får också se hur far i huset skänker tre kvällstimmar som morsdagspresent till sin fru; han lovar att laga mat, tvätta kläder och städa, medan mamma får vila sig. Det här var en tanke som lanserats redan åtta år tidigare, i Lennart Hylands radioprogram Karusellen. Den 24 januari 1954 utropades till ”frufridagen”, då Sveriges alla familjefäder skulle ta över hushållsbestyren. Det var en stor succé då, men när Hyland försökte sig på samma sak 1963 gick det sämre. ”Fördomsfullt och könsrollskonserverande”, hette det då, och hela arrangemanget drunknade i uppståndelsen kring mordet på president Kennedy. Men i husmorsfilmerna var frufritanken ännu helt okontroversiell.

ULLA I PROVKÖKET

I husmorsfilmernas vårprogram för 1962 ingick Ulla i provköket, den sedelärande berättelsen om den unga flickan Ulla som bara vill sjunga jazz och inte arbeta i köket. Hennes oroliga mamma tycker visst att det är roligt att dottern har en hobby, men hon måste ju lära sig hushållsarbete också: ”Jag försäkrar dig att om jag skulle be henne att gå och köpa isterband, så finns det risk för att hon skulle gå till sybehörsaffären.” Pappan instämmer, och tillägger bekymrat att flickan ”sjunger renare än hon diskar”. Ulla sjunger i jazzbandet ”East End Jazzmen” (en autentisk orkester som medverkade i flera hushållsfilmer) tillsammans med sin fästman Göran, som ska bli byggnadsingenjör. På förslag från en släkting tar Ulla anställning vid ICAs provkök, där hon snart lär sig att respektera hushållsarbetet.
Efter några veckor förklarar hon med stolthet i rösten att hon arbetar som sockertårtsprovsmakare, och att det minsann är ett fullt respektabelt yrke. ”Hon blir nog en bra hustru, Ulla”, säger den lättade mamman. I slutscenen ser vi hur pojkarna i East End Jazzmen spelar, medan Ulla serverar dem frukt, och kramar om sin Göran. Slutet gott, allting gott.

HUSFARSFILMER

Men tiderna förändrades, så också husmorsfilmerna. ”Ingenting är som förr i världen”, konstaterar Bert-Åke Varg i en reklamfilm för Vips diskmedel som ingår i vårprogrammet 1968. "Och varför skulle det vara det” fortsätter han. ”Jag menar, varför skulle inte en karl göra sin del av hushållsarbetet? Min fru lagar maten, jag diskar. Ibland är det tvärtom.” Husmorsfilmerna öppnade sig för tidens trender, men då uppstod ett nytt problem. Om män och kvinnor ska dela lika på hushållsarbetet, finns det då något behov av speciella husmorsfilmer? Husmorsfilmerna är nu på defensiven, och tvingas försvara saker som tidigare varit självklara. Det framgår inte minst av den dialog med vilken äkta paret Inga Gill och Karl-Arne Holmsten presenterar husmorsfilmernas höstprogram 1968:

Karl-Arne: Hjärtligt välkomna till Husfarsfilmer!
Inga: Husfarsfilmer? Nej, nej, det här är Husmorsfilmer.
K-A: Husmors? Är inte det lite könsdiskriminering, det? Va?
I: Vad menar du med det? Vem är det t ex som har hand om tvätten och disken hemma den här månaden?
K-A: Vilken dum fråga, det är naturligtvis jag det, som vanligt.
I: Javisst! Där ser du själv. Du är alltså inte ett enda dugg könsdiskriminerad, var så god.

EN FLAMMANDE PROTESTFILM

I de tidigaste filmerna var hushållsproblemen för det mesta av praktisk natur. Bättre maskiner och redskap skulle underlätta arbetet för husmor, annars hette lösningen – som i Vardagsmiddag: en film om modern matlagning (1954) – djupfryst och halvfabrikat. Husmorssemester gav mor välbehövlig vila och avkoppling. Mannen framställdes som den trygge familjeförsörjaren, en kamratlig make som man visserligen måste tjata på ibland för att få honom att hjälpa till, men som ändå självklart var familjens överhuvud.
På 60- och 70-talet blir han en mer problematisk figur, och föremål för ironier. I vårprogrammet för 1970 framför Birgitta Andersson en sketch som handlar om nödvändigheten av en ”vettig och objektiv konsumentupplysning på en av de allra viktigaste kapitalvarorna, nämligen karlar!”. Hon delar upp männen i olika kategorier – Den Framfusige, Den Vidsynte, Den Totalt Insnöade – och visar i korta scener hur man lättast känner igen dem: ”Den här A-typen finns också i importerade kvaliteter. Den sydländska typen kan man få mycket förmånligt med rabatt. Tangorabatt. Särskilt på vårarna är de mycket fasta och fina i köttet, och man kan göra verkliga fynd. Begagnade karlar kan man också få mycket billigt, men se upp med så att ni inte får ett exemplar som fortfarande tillhör någon annan. Det är en dålig affär.”
Birgitta Andersson kallar sin sketch för en ”flammande protestfilm”. Ordet ”könsdiskriminering” förekom allt oftare i husmorsfilmerna, även i så oskyldiga sammanhang som en reklamfilm för T-sprit (våren 1970). I höstprogrammet 1970 ifrågasätter Birgitta Andersson själva ordet ”hemmafru”: ”Som om det skulle finnas ´bortafruar´. Och ´yrkeskvinnor´ då? Finns det ´amatörkvinnor´?”.
Det innebär inte att husmorsfilmerna blev feministiska, om nu någon trodde det. Däremot började nya röster att göra sig hörda.

JAG ÄR NYFIKEN – GUL

50-talets husmorsfilmer hade många olika avsändare, men budskapet var ändå detsamma i film efter film. Det handlade om familjen och om kvinnan som hemmets traditionella vårdare. Alla inslag bar objektivitetens prägel, och reklamfilmerna var inget undantag. De såg ut som instruktionsfilmer, och de första åren fick man inte ens visa firmamärkena i bild. Reklamen ansågs manipulativ och bedräglig. Istället fick experterna – förtroendeingivande forskare i vita rockar – förklara hur produkterna skulle användas. Hemmets Forskningsinstitut, ICAs provkök, Statens institut för folkhälsan m fl såg noga till att varorna höll vad de lovade. ”Teknik och vetenskap, upplysning och reklam samverkade när hemmets nya sköna värld skulle visas upp” (Boel Berner). Redan i mitten på 50-talet hade denna vitrockade expert hunnit bli en kliché – och i en film om fruktjuice förklarar en forskare självironiskt att han är ”den i alla sådana här filmer förekommande laboratoriemannen. Han som vet allt, kan allt och förklarar allt.”
På slutet av 60-talet hade man inte bara övervunnit sin misstro mot reklamen, nu fick organisationer och företag komma till tals på ett helt annat sätt. Det fanns inte samma konsensus längre. Filmerna blev polemiskt utformade på ett sätt som de inte hade varit tidigare. Birgitta Anderssons subversiva funderingar om kvinnorollen får svar på tal i en reklamfilm för tidningen Husmodern där Ernst-Hugo Järegårds fru Karin intervjuas om sitt beslut att lämna sin skådespelarkarriär för familjen: ”Jag ser det som en väldigt viktig uppgift – och det tror jag många kvinnor med mig gör – att hålla familjen i balans, särskilt som världen ser ut som den gör idag.” Chefredaktören Gunny Widell tillägger att det finns en tendens att nedvärdera hushållsarbetet, och presenterar Husmodern som ”en facktidning för kvinnan” (hösten 1970).
I vårprogrammet 1968 bidrar Svenska Arbetsgivareföreningen med ett inslag, som lustigt nog har lånat sitt formspråk från Vilgot Sjömans vänsterradikala film Jag är nyfiken – gul (1967). Budskapet är däremot det rakt motsatta. Lena Nyman är utbytt mot journalisten Gun Allroth, som går runt och intervjuar arbetare och företagsledare, vilka inte verkar ha någonting till övers för Sjömans klasskampsteorier:

Allroth: Varför begär ni inte mer då?
Arbetare: Man kan ju inte ta ut mer i lön än vad som motsvarar produktionsökningar och prestationsförbättringar.

Nej, arbetarna är rörande överens med sina chefer om att det inte finns något utrymme för löneförhöjningar. ”Det är en speciell styrka att vi här i Sverige känner att vi alla sitter i samma båt, en ganska bra båt förresten”, heter det i denna inverterade Nyfiken-film.
Helt andra tongångar är det i Konsums reklamfilm från höstprogrammet 1969. Det är en självkritisk film där Konsum medger att de kanske inte alltid lyssnat på sina medlemmar, men att man ska bättra sig och att alla är välkomna i föreningen. Här finns också ett tydligt försök att appellera till tidens proteströrelser, ”gatans parlament”. Demonstrationer och gatuprotester skildras positivt, och vi får veta att ”vi frossar i mat, medan andra svälter”, liksom att ”vi är i händerna på affärsmännen”.
När man idag ser 60- och 70-talets husmorsfilmer inser man hur inflytelserika de politiska vänsterrörelserna faktiskt var, inte bara för att de tvingade sina motståndare till en defensiv hållning, som i den ovan nämnda SAF-filmen. Även i helt opolitiska sammanhang fanns anspelningar på tidens radikala rörelser. I vårprogrammet 1969 ingick en film om hygien där ett stort demonstrationståg, bestående av små barn, drar fram. På deras plakat läser vi de uppfordrande parollerna: ”Använd pappersnäsdukar”, ”Byt underkläder och strumpor ofta”, ”Borsta tänderna ordentligt”, ”Tvätta händerna före maten”, ”Lukta gott”, osv. Det personliga är politiskt, hette det på 70-talet – det gällde tydligen också den personliga hygienen.

DU HAR BLIVIT MODERN!

I höstprogrammet 1960 presenterades ett helt nytt sätt att tvätta kläder. Husmor ringer ner till tvättstugan och bokar tid via en automat. En talmaskin svarar: ”Välkommen hit inom tio minuter, och glöm inte tvättmedel och enkronor för myntmätaren.” En röd lampa tänds ovanför den reserverade tvättmaskinen. När husmor kommer ned matar hon maskinen med ett speciellt hålkort, olika för fintvätt, vittvätt eller kulörtvätt. ”Den fullständiga automationen har gjort det omöjligt att göra fel”, förkunnar filmens berättare trosvisst i sin presentation av Osbys & LM Ericssons teletvätt, ”en modern saga som på allt flera platser har blivit en sannsaga”.
Tron på vetenskapen och tekniken är orubblig i husmorsfilmerna. Här lanseras bilden av den moderna husmodern, som arbetar rationellt och effektivt, och som förstår att utnyttja tiden på bästa möjliga sätt. ”De nordiska husmödrarna är ovanligt yrkesmedvetna”, konstaterar Olle Björklund i vårprogrammet 1962, ”de vill väga och pröva fakta, och /…/ de uppskattar den sakliga reklam som Husmors Filmer vill förmedla.” I flera filmer ställs den gamla tiden, med hårt och slitsamt arbete, emot den ljusa framtiden då arbetet går lekande lätt och i många fall reducerats till en enkel knapptryckning. Kvinnan har fortfarande ansvaret för familjen, men det är ingen utsliten hemslavinna vi ser, utan en kunnig och självmedveten yrkeskvinna.
Den nya tekniken gav husmor tid att ägna sig åt annat. I Det rör sig om ”terylene” (vårprogrammet 1966) framhålls hur lättskötta de nya terylenekläderna är, vilket ger mamma ”mer tid att tänka på sig själv och sitt utseende”.
Modernitet är ett honnörsord i husmorsfilmerna. I Det är idé med Konsum (1956) lovprisas ”de moderna självbetjäningsbutikerna” bl a för att de är så tidsbesparande. Man ska komma ihåg att snabbköpen inte alls var någon självklarhet i början, utan tvärtom möttes med viss skepsis. Ett exempel från ett annat håll är Karl Gerhards revykuplett ”Närapå, närapå” där snabbköpen avvisas med följande hårda ord.

Matbutiker med små kärror,
Kan man tänka en sån terror.
Självbetjäning, kära ni,
Betraktar jag som onani,
Närapå, närapå.

Det var sådana konservativa attityder som husmorsfilmerna såg som sin uppgift att bekämpa. I vårprogrammet 1968 spelar Mille Schmidt en andlig släkting till Kapten Stofil, morbror Gustaf, som halsstarrigt motstätter sig alla moderniteter, men som till slut övertygas om motsatsen av sin familj:

-Vet du, jag tror minsann att alla de här moderna produkterna, de har ju gjort dig till en annan människa.
-Tycker du?
-Javisst, du har blivit modern på kuppen!

Morbror Gustafs fru, spelad av Isa Quensel, påminner också sin man om att ”Statens institut för folkhälsan rekommenderar oss att äta mera fullkornsbröd för att få livsviktiga näringsämnen, som protein och vitaminer och mineralier”. Det skulle dröja ytterligare några år innan den rekommendationen utlöste folkstormar (”Socialstyrelsen vill att vi äter 6 – 8 brödskivor om dagen”).

SPELET OM INGREDIENSERNA I SURF

Vurmen för det moderna tog sig ibland uttryck i en flirt med modernistiska konstriktningar. I en tvättmedelsreklam från 50-talets mitt framförs en två minuter lång balett med titeln ”Spelet om ingredienserna i Surf”. Den hör till de mer originella inslagen i husmorsfilmerna, även om den gör ett lätt Vetlanda- surrealistiskt intryck när man ser den idag. Flera kända konstnärer stod bakom filmen. För manus och regi svarade Hans Abrahamson, som senare skulle göra Dagerman-filmerna Ormen (1965) och Bränt barn (1967). Koreografin var gjord av den kända dansaren och regissören Else Fisher Bergman, och musiken skrevs av jazzmusikern och multiinstrumentalisten Charles Redland (även känd från Raggargänget, 1962).
Baletten börjar med att de trikåklädda dansarna mot en svart bakgrund far omkring runt ett jättelikt Surfpaket och tvättlinor med smutsiga kläder. Genom luften svävar glänsande såpbubblor. Dansarna representerar olika aktiva ingredienser i Surf, får vi veta. Jan Lindblad, som många år senare skulle bli känd naturfilmare, springer runt och jonglerar iförd rödprickig skjorta och kortbyxor. Han framträder i rollen som ”den viktigaste stödsubstansen som hjälper synteterna att utföra sitt tvättarbete”. En dansös i röd trikå har fått den krävande uppgiften att gestalta ”det stabiliserande perboratet” som i snabba piruetter ”bleker färgämnen utan att skada fibrerna”. Sekvensen är en osannolik blandning av modern balett, Peter Weiss experimentfilmer, Busby Berkeley och pedagogisk skolfilm. Här ligger Ipren, den intelligenta värktabletten, i lä.
Den moderna konsten parodierades också, som i ett flera gånger repriserat inslag från 1959 med Yngve Gamlin och Martin Ljung, ”Spontanisterna”. I sant spontanistisk anda ”måfåar” de båda artisterna ihop en tavla genom att under några minuter slänga litervis med målarfärg på väggen. Resultatet döps sedan till ”Donna Rositas längtan efter markisen av Sologna, som just nu är ute och krigar”. I motsats till Surfbaletten, som var en kärleksfull pastisch, antyds här att modern konst är rena bluffen: ”Nej titta, vilken panggrunka! Vilken dramatik! Det här blir pengar, det här!”, utropar Martin Ljung när han råkar spilla målarfärg på golvet.

FAN JÄVLAR ANAMMA OLLE BJÖRKLUND SAMARIN OJ VAD JAG ÄR FULL!

Filmprogrammen var oftast uppbyggda kring en känd artist som presenterade de olika inslagen. Det hann bli många programledare under åren, från Olle Björklund och Gun Hägglund till Birgitta Sandstedt och Beppe Wolgers. De bjöd inte bara på information och reklam, utan en hel del underhållning. Husmors Filmer gömmer en skatt av bortglömd svensk nöjeshistoria. En stor del av lockelsen med husmorsfilmerna måste ha varit att få se den tidens kändisar i ett avslappnat och opretentiöst sammanhang, och i färg dessutom. Annalisa Ericson färgfilmsdebuterade 1957 i en husmorsfilm. Våren 1955 sjöng Karl Gerhard duett med sin Fatima, och 1959 medverkade Evert Taube. Alf Henriksson skrev dikter om årstidernas blommor, som lästes in av skådespelaren Gunnar Sjöberg. I vårprogrammet 1969 berättar Thore Skogman att han inte bara är tjo och tjim och faderittan, och sjunger sedan sången om grodan Karl-Oskar. Våren 1960 slog man mynt av Gunnar Björnstrands och Eva Dahlbecks äktenskapliga gräl i Ingmar Bergmans Kvinnors väntan (1952), och lät dem medverka i en pedagogisk film om relationsproblem.
Till husmorsfilmernas 10-årsjubileum 1962 hade TV-mannen Olle Björklund fått förtroendet att presentera inslagen. Under förtexterna till detta program visades en TV-studio i arbete. Det är nog ingen tillfällighet. Televisionen var ännu ett ganska nytt medium, och nyfikenheten därför stor. Det var inte bara husmorsfilmerna som exploaterade detta intresse. Under samma tid gjordes en rad långfilmer som handlade om TV-inspelningar, t ex Hasse Ekmans Fröken Chic från 1959.
Olle Björklund var ett självklart val som programledare för Husmors Filmer. Han var egentligen skådespelare, men väckte inte någon större uppmärksamhet förrän han blev nyhetsuppläsare i TV:s Aktuellt 1958. Då tog det å andra sidan skruv rejält. Olle Björklund blev vår första TV-idol, han var under några år omåttligt populär, och förekom i alla upptänkliga underhållningssammanhang. Björklunds kvinnotycke blev legendariskt. Han fick sig en sång tillägnad, ”Damernas egen tango”, och Povel Ramel skrev en revysketch om Olle Björklund som en modernare form av ”älskaren i skåpet”. Där ser vi hur en hemmafru jagar iväg sin äkta man på kvällen för att få bli ensam med Mr Aktuellt.
Till slut tröttnade TV-chefen Nils-Erik Baehrendtz på Björklunds alla extraknäck, och i juli 1961 fick han sparken från TV. Motiveringen för avskedandet har blivit klassiskt: Björklund larvade sig för mycket i folkparkerna. I en sketch från 1963 sammanfattade Hasse&Tage den svenska televisionens alla tabun i följande mantra: ”Fan jävlar anamma Olle Björklund Samarin oj vad jag är full!”. Svordomar, reklam, alkohol och Olle Björklund var det som fick TV-cheferna att se rött på 60-talet.
Olle Björklunds popularitet höll dock i sig långt efter att han försvunnit ur rutan. Han återkom som programledare för Husmors Filmer så sent som till vårprogrammet 1974. Det kan vara värt att begrunda Olle Björklunds öde. Skulle en TV-kändis idag få sparken för att ha ”larvat sig i folkparkerna”?
Några sådana problem hade inte Beppe Wolgers som presenterade höstprogrammet 1969. Han promenerade omkring på sitt Dalarö och gav publiken en snabbkurs i Beppe-poesi:

”Vi skulle se på mitt barndomshus här uppe, men jag mötte en myra här som hade gått vilse och inte visste var han skulle bo, så jag hittade en skön sten åt honom och la honom därunder och bäddade med lite mossa och några tallbarr och några vissna eklöv, stoppa om honom och sa god natt.”

Godnattstunden och naturlyrik: jackpot i wolgersiana!
Kändisarna medverkade också i reklam- och instruktionsfilmer. För den som vill se Håkan Serner breda smörgåsar, Torsten Lilliecrona duka bordet, Mimmo Wåhlander tvätta kläder, Sigge Furst dricka kaffe och Carl-Gustaf Lindstedt måla om köket är Husmors Filmer lilla julafton.

UNGDOMENS EGEN RYTM

Efter hand upptäckte annonsörerna att det fanns andra köpstarka familjemedlemmar än husmor. Redan 1959 lanserades Ungdomsfilmerna, och 1965 kom Ungdamsfilmer, som vände sig till tonårsflickorna. ”På sätt och vis är Ungdamsfilm en motsvarighet till välkända Husmors Filmer, men rytmen är ungdomens egen, och filmen är inriktad på att i första hand intressera unga damer i åldern 15 – 25 år.” För att locka ungdomarna – och ungdamerna – till biograferna tog man hjälp av bl a Putte Wickman, Sven Lindberg, och så förstås East End Jazzmen. Ungdamsfilmerna hade inslag om skönhetsvård, kläder och hygien, och ungdomsfilmerna, som vände sig till både pojkar och flickor, innehöll NTF:s trafiklektion, ”en rolig sparfilm”, och en film om mopeder och motorcyklar presenterad av Bibi Andersson.
Husmödrarna uppmanades också allt oftare att ta med sig sina män till biograferna. Husmors Filmer riktade sig mer och mer till hela familjen. Till Ungdamsfilmerna släpptes dock inga herrar in, ”tyvärr får ni alltså inte ta med er man, boyfriend eller bror”.

HON OCH HAN

Till Husmors Filmer hörde också den gratisutdelade tidningen Husmors-Journalen. Dess utveckling speglar också husmorsfilmernas förändring. I sin första inkarnation vände sig tidningen enbart till kvinnor, och innehöll en hel del debattartiklar bland alla hushållstips. 1957 tar Marianne Höök den fria uppfostran i försvar, som hon menar har blivit syndabock för samhällets alla problem. 1955 frågar sig den folkpartistiska riksdagskvinnan Ruth Hamrin-Thorell om det behövs ett speciellt kvinnoparti (svar: nej), och hösten 1954 skriver överdirektör Karin Kock att pionjärandan från rösträttskampen fortfarande behövs för att bryta den manliga dominansen i det offentliga livet. 1963 delades Husmors-Journalen upp i två hopbundna tidningar: Hon och Han. Den del som vände sig till kvinnorna bjöd på matrecept och tips om hushållsmaskiner, medan mannens avdelning handlade om bilar, drinkar och piptobak. 1967 slogs tidningen ihop till en, och döptes om till Hon&Han. I en redaktionell notis förklarar man att ”en undersökning som gjorts visade nämligen att den ´kvinnliga´ läsningen även intresserade många män, och omvänt”. I Hon&Han hade debattartiklarna försvunnit helt, och tidningen innehöll praktiskt taget bara annonser. Manligt och Kvinnligt kunde kvitta, nu hade alla blivit konsumenter.

DEN SISTA FÖRESTÄLLNINGEN

Våren 1976 visades det sista programmet med Husmors Filmer. Där medverkade bl a Lasse Åberg, Birgitta Andersson och Pekka Langer.
Vid ett forskarsymposium om husmorsfilmer som hölls 1996 diskuterades bl a om TV-shop kan ses som en fortsättning på husmorsfilmerna. Där presenteras nya hushållsredskap för en alltid lika entusiastisk publik. Men skillnaderna är nog större än likheterna. Puck Jansson, som var fackredaktör på Husmors Filmer, berättade att man tackade nej till att göra reklam för produkter som inte ansågs hålla måttet. Fackredaktörerna ville kunna stå för varan. Sådana skrupler har man knappast på TV-shop. Den viktigaste skillnaden beskrevs av Eva Block på Arkivet för Ljud och Bild: ”I husmorsfilmerna finns en stabil moral, en stabil världsbild, en stabil familjebild: det är bra att det finns familjer, det är bra att två vuxna arbetar där tillsammans för ett gemensamt mål och det är bra att hemmet fyller behoven för att göra barnen till livsdugliga och goda och glada människor. Sådana saker har inte setts i TV-shop.”
Varför tog det slut?
Puck Jansson påpekade att allt fler husmödrar blev yrkeskvinnor och inte längre hade tid att gå på bio på dagtid. Filmforskaren Tytti Soila har noterat att husmorsfilmerna försvann ungefär samtidigt med folkhemstanken, vilket kanske inte är någon tillfällighet. Slutligen kan man undra om inte Karl-Arne Holmsten gav husmorsfilmerna en dödsstöt när han frågade varför det inte finns några husfarsfilmer. Både Husmor och Husfar försvann med tiden ur folkmedvetandet, och ersattes av vanligt folk.


NOTER:

Husmors Filmer: dokumentation från forskarsymposium 8 maj 1996 (Arkivet för Ljud och bild)
Berner, Boel: Sakernas tillstånd: kön, klass, teknisk expertis (Carlssons Bokförlag 1996)
Gradvall, Jan: TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia (Sveriges Radios förlag 1996)
Myggans Nöjeslexikon (red: Uno Myggan Ericson), Bra Böcker 1989-1993
Stort tack till personalen på Arkivet för Ljud och Bild och Kungliga Biblioteket för all hjälp.
Klubb Super-8 planerar att utge några husmorsfilmer på video. Håll utkik på deras hemsida:
www.klubbsuper8

Publicerad: 2001-07-23


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA