HJÄRNSTORM

Netopi

Niclas Östlind
"Jag blir alltmer förbaskad över den nedlåtande, provocerande –
ibland nästan hånfullla – attityd man har i debatten om datorframtiden! En framtid som gör livet lättare för somliga; betydligt svårare för andra…! Man tycks ha glömt att det finns hushåll där datorägandet är en utopi: ekonomiskt, kanske fysiskt – flammande datorskärmar och fladdrande siffror på skärmar, klarar inte alla pensionärögon…!"

Med dessa rader inleds en insändare publicerad den 14 augusti i år i Gefle Dagblad, en av landets många medelstora dagstidningar. Vidare kan man i den läsa om frustrationen inför nedläggningar av post- och bankkontor, ilska över politikernas ointresse för en samhällsservice som når alla, men också om farhågor för olika typer av stressjukdomar förorsakade av den nya tekniken, vilka belastar det redan hårt prövade vårdsystemet. Insändaren är signerad »80-årig datorlös«. Trots att det i texten inte finns något som på ett direkt sätt indikerar att personen bakom signaturen är bekant med Manuell Castells omfattande analyser av informationsåldern och nätverkssamhällets framväxt berör insändaren flera av de centrala tankegångarna hos Castells. Orsaken till detta sammanträffande står säkert att finna hos Castells själv. Det är genom hans överväldigande empiriska material och hans observationsförmåga som en åldrings reflektioner över datorteknikens verkningar faller in i en övergripande analys, som ger oss politiska, kulturella och socio-ekonomiska redskap för att navigera i den nya världen. Manuell Castells kallas ofta vår tids Karl Marx, men trots hans stora betydelse var det tills för drygt ett år sedan ganska tyst om honom i den svenska debatten utanför universitetens seminarierum. Detta ändrades snabbt i och med att första delen i hans trilogi »Informationsåldern« översattes 1999 och idag ser man referenser till honom i nästan varje sammanhang där nätverkssamhället diskuteras, utom möjligtvis bland politiker när de lägger ut texten om bredbandens svar på alla våra framtidsfrågor: ekonomiska, sociala, miljömässiga och demokratiska.

I den aktuella insändaren kommer inte bara en indignation över teknikoptimisternas attityder till uttryck, utan också en oro över hur det skall gå för alla de som saknar förutsättningarna att hänga med i den snabba utvecklingen och inte förmår vara aktiva brukare av den nya tekniken. Just detta – den stora och växande gruppen av människor som är »interacted« i stället för är vara »interacting« – ser Manuell Castells som ett av de allvarligaste problemen världen står inför idag; en fråga som, enligt honom, kommer att kräva en politisk omorientering av omfattande dimensioner för att hantera. Om man studerar en världskarta som visar hur internettrafiken fördelas över kontinenterna så ser man ett brett band över Atlanten som förbinder Europa och USA, trafiken är också intensiv mellan USA och Sydostasien och mellan flera av dessa länder och övriga västvärlden. Afrika, särskilt söder om Sahara, är över huvud taget knappt uppkopplat och Castells är djupt bekymrad över dess framtida öde också på detta så viktiga område. Risken är stor att en hel kontinent inte kommer att ingå i nätverket och därigenom kontinuerligt kunna vara informerade och ha möjlighet att påverka utvecklingen. Människorna där kommer i en ökande grad att utsättas för förändringar utan att själva kunna medverka till att varken formulera problemen, metoderna eller svaren. Den »digitala klyftan« är nära kopplad till ekonomi; om man är en del av nätverket eller inte påverkar naturligtvis förutsättningarna för den ekonomiska tillväxten. Under efterkrigstiden har den tredje världen varit en problematisk fråga för de rikare länderna. Klyftan mellan den industrialiserade delen av världen och många länder i Afrika, Asien och Latinamerika har inte på ett framgångsrikt sätt lyckats överbryggas trots bistånd av olika slag. U-länderna har mest fungerat som leverantörer av råvaror och billig arbetskraft; samtidigt som deras utveckling försvårats av bördan av en galopperande utlandsskuld, analfabetism och epidemiska sjukdomar som skördat och fortfarande drabbar stora delar av befolkningen. Vid FN:s millenniemöte i New York i september stod bland annat informationsteknologins effekter på världsekonomin i fokus och då särskilt ur ett jämlikhetsperspektiv. Enligt beräkningar gjorda av professor Francisco Rodrigues vid University of Maryland i USA kommer det att ta närmare 300 år för U-länderna att hinna i kapp den industriella, eller snarare postindustriella, världen när det gäller antalet persondatorer, servrar, utbyggnad av bredband m.m. Perspektiven är onekligen skrämmande, särskilt om man, som Castells gör, menar att informationsteknologin har samma grundläggande roll för dagens samhällsutveckling som elektriciteten hade i den industriella eran.

Det har dock i och med nätverkssamhällets uppkomst också skett oväntade förändringar: regioner som tidigare verkade dömda till fattigdom har utvecklats i snabb takt, inte minst genom högkvalitativ kunskap inom datateknik i kombination med låga löner. Detta gäller t.ex. delar av Indien och andra områden i Asien, vars ekonomiska tillväxt under de senaste decennierna varit dramatisk; utvecklingen inom den tredje världen är lyckligtvis inte ensidigt negativ. Men det har också, som Castells visar, skett en annan förändring som kommer att få stora konsekvenser för västvärlden: fattigdomen finns idag inom de egna ländernas gränser i en omfattning som vi tidigare inte sett. Man kan säga att tredje världen har flyttat in i framförallt USA, men också de rika länderna i EU. Redan nu ser vi stora grupper av människor av skilda etniska härkomster, även vita, som helt saknar den rätta typen av utbildning och den kompetens företagen efterfrågar. Våra farhågor för att det så kallade tredjedelssamhället skall permanentas ser i ljuset av denna utveckling allt för optimistiska ut; i alla fall om man får tro Hans-Peter Martin och Harald Schuman som, i den nu klassiska boken »Globaliseringsfällan« från 1997, beskriver den framväxande 20:80-ekonomin, d.v.s. femtedelssamhället! Det innebär att endast 20% av den arbetsföra befolkningen kommer att behövas för att hålla världsekonomin i gång. Dessa kommer att tjäna pengar och leva bra liv: för de övriga 80% ser villkoren av förklarliga skäl helt annorlunda ut. Problemet är inte helt nytt även om dimensionerna är större än tidigare: den nya ekonomins och teknikens snabba utvecklingstakt gör att det blir allt svårare att komma i kapp och om man inte är med i nätverket, d.v.s. uppkopplad och »interacting«, så ökar glappet med en oroväckande hastighet. Till detta kommer att många av de institutioner, synsätt och strategier västvärlden har formats utifrån sedan industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet inte längre är användbara på det sätt vi har vant oss vid. Nationalstatens regelverk och rörelseutrymme, inte minst finans- och valutapolitikens återhållande eller stimulerande verkningar, har i hög grad förlorat sin kraft i och med nätverkssamhällets uppkomst. Enligt de två uppmärksammade svenska ekonomerna Kjell A. Nordström och Jonas Ridderstråle är inte längre nationalstaten en relevant analysenhet, eftersom allt fler viktiga beslut har förts upp på en överstatlig nivå inom olika samarbetsforum där EU bara är ett bland många. Även de multinationella företagen opererar över nationsgränserna i en tidigare aldrig skådad omfattning och såväl ledning som produktion kan på kort tid flyttas dit där förhållandena är som mest gynnsamma: låga lönekostnader, hög kompetens och begränsad offentlig insyn i beslut m.m. Kapitalet rör sig blixtsnabbt genom de elektroniska nätverken och nivåerna på beloppen som dagligen omsätts på världens börser eller ingår i globala transaktioner är på sådana svindlande nivåer att tanken på dem närmast inger en sublim känsla; man kan gripas av samma hisnande känsla som inför de oräkneliga ljuspunkterna i Vintergatan. De traditionella metoderna för att ha inflytande och kontroll över t.ex. arbetsmarknad och kapitalflöden fungerar allt sämre. Både ett nytänkande och en anpassning till den förändrade situationen är nödvändig om de offentliga och politiska institutionerna skall kunna medverka i en rimlig omfattning. Av förklarliga skäl har handlingskraften och resultaten hos dessa också effekter på människors tilltro till politiken – i förlängningen även i synen på det demokratiska systemets värde. En indikation på detta är det sjunkande valdeltagandet i världens demokratier. Vid förra presidentvalet i USA 1996 utnyttjade endast hälften av de röstberättigade sin möjlighet att välja ledare för nationen; i valet till EU-parlamentet 1999 var det i flera länder färre än 40% av medborgarna som röstade och endast 30% av de röstberättigade tog sig den 24 september i år till vallokalen i den nionde franska folkomröstningen sedan andra världskriget. Det är den lägsta siffran någonsin. De politiska partierna, men också andra typer av föreningar, har allt svårare att rekrytera nya medlemmar. Martin och Schumann tar i »Globaliseringsfällan« också upp problemet med politikens allt mer begränsade rörelseutrymme och minskade möjligheter att styra viktiga frågor i den globala världsordningen: »Förlorarnas protester riktas alltså mot regeringar och politiker, vilkas möjligheter att påverka hela tiden minskar. Det spelar ingen roll om det är social rättvisa eller miljön som ska återställas, om det är mediernas makt som ska begränsas eller den internationella brottsligheten som ska bekämpas: kraven överstiger alltid det enskilda landets krafter och lika regelbundet misslyckas den internationella samordningen. Men om regeringarna i alla existentiella framtidsfrågor bara hänvisar till den multinationella ekonomins övermäktiga lagar urartar all politik till ett vanmaktens skådespel och demokratin mister sin legitimitet. Globaliseringen blir en fälla för demokratin.« Det är, som Manuell Castells också ser saken, viktigt att politiken återerövrar delar av det inflytande som gått förlorat när omvärlden förvandlats från industri- till informationssamhälle. För att skapa en socialt och miljömässigt hållbar utveckling måste bl.a. en ny statsform komma till stånd: »Nätverksstaten«, i vilken nationalstaterna, tillsammans med överstatliga institutioner och regionala och lokala myndigheter, organiseras i större och effektivare samarbetsformer än tidigare. Detta är nödvändigt också för att kunna motarbeta den kriminella ekonomin som växer lavinartat i hela världen. Castells betonar också kulturens – konstens, litteraturens, teaterns och musikens – stora betydelse för samhällsutvecklingen och beskriver en spiral där utgångspunkten är just kulturen: »Kort sagt: den kulturella och pedagogiska utvecklingen formar den teknologiska utvecklingen som formar den ekonomiska utvecklingen som formar den sociala utvecklingen, som i sin tur stimulerar den kulturella och pedagogiska utvecklingen.«

Internet, som är en av nätverkssamhällets viktigaste förutsättningar, har givit oss en snabb, säker och förhållandevis billig kommunikation som inneburit att människor från olika delar av världen har kopplats samman på ett sätt och i en omfattning som för bara ett tiotal år sedan var otänkbart för de flesta. I flera avseenden har de tidigare så tydliga gränserna mellan centrum och periferi minskat och man kan delta i samtalet trots att man i en geografisk mening befinner sig långt ifrån de stora städerna, som trots denna utveckling i ökande grad är de fysiska platser där människor bor och arbetar. Under 1900-talets sista decennier har det skett stora globala demografiska förändringar och idag lever merparten av jordens befolkning i städer med fler än en miljon invånare – en urbaniseringstakt som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Landsbygden avfolkas och städerna växer, men städerna är också på väg att helt ändra karaktär. Den tidigare så tydliga uppdelningen mellan en citykärna och de angränsande områdena av förorter har bytts mot städer där det finns inte bara ett utan flera centrum. Ett tydligt exempel på denna utveckling är Los Angeles där förorterna blir allt svårare att skilja från centrum. Idag är det inte längre det geografiska avståndet som är det primära när man t.ex. lokaliserar företag eller väljer bostadsort, utan tiden det tar att flytta sig från en plats till en annan. Tack vare internet finns stora möjligheter att arbeta på distans, men trots detta är behovet av goda kommunikationer där människor faktiskt kan förflytta sig fortfarande stora. Inom stadsplaneringen kan man också se en utveckling där orter som befinner sig inom rimligt reseavstånd från de större städerna knyts till dessa och bildar regioner, som har kommit att bli allt viktigare ekonomiska och politiska enheter. Bakom dessa förändringar står möjligheterna att snabbare än tidigare kommunicera och förflytta sig; t.ex. har utbyggnaden av snabbtåg på ett högst konkret sätt förändrat betingelserna för flera mindre och mellanstora städer i Mälardalen vilka nu befinner sig inom ett tidsavstånd från Stockholm på en till en och en halv timme. Hastigheten har blivit en allt viktigare faktor inom såväl transporter och kommunikation, som utveckling av produkter och idéer. Inom näringslivet beskriver man ofta den nya situationen med att det inte längre är de stora företagen som äter de små, utan de snabba som slukar de slöa. Den franske stadsplaneraren, teknikfilosofen och hastighetsteoretikern Paul Virilio tecknar i sina arbeten, såsom »Försvinnandets estetik« från 1989, en bild av västerlandets utveckling där tekniken och hastigheten spelar en fundamental roll, rent av den drivande faktorn i historien. Det finns ett evolutionistisk förlopp där – som i liknelsen med fiskarna – de högre hastigheterna alltid slår ut de lägre. De förbisprungna förpassas obönhörligen till historiens skräphög. Virilio målar upp ett framtidsscenario där allt sker så snabbt och hastigheten genomsyrar tillvaron i en omfattning som får den paradoxala konsekvensen att människorna fastnar i orörlighet och slutligen försvinner. En imploderad värld – så snabb att den till slut slocknar.

»Sverige, en dag som denna« var rubriken på ett samtal i DN den 10 september 2000. Några ledande samhällsdebattörer hade träffats för att diskutera bilden av Sverige som den kom till uttryck i tidningen i sin helhet några dagar tidigare. Det handlade till övervägande del om den nya ekonomin och att Sverige återigen har blivit en världsledande nation; denna gång inom den s.k. TIME-sektorn (technology, information, management and economy). Sverige är återigen i frontlinjen! Euforin över framgångarna gör det lätt att bli synsvag när det gäller framåtskridandets baksidor. Vidseende och en vilja att vända och vrida på frågorna för att se så många av dess konsekvenser som möjligt hör sällan till utopisternas dygder; inte heller de som knyter sina framtidsvisioner till nätet och den nya ekonomin: netopisterna. Det är därför en tänkare som Manuell Castells är så viktig, eftersom han ser nätverkssamhällets stora möjligheter utan att hans analyser för den skull blir enögda. I den svenska debatten sätter forskaren Lars Ilshammar ofta den nya tekniken i ett välgörande historiskt perspektiv. Han för även fram viktiga aspekter på frågor som kommer att forma vår gemensamma framtid, t.ex. hur internet kan öka demokratin i ett mikroperspektiv, samtidigt som de verkligt stora och avgörande besluten fattas i forum där vi har liten eller ingen insyn alls. En annan ofta diskuterad fråga är den tilltagande globaliseringen, som är en följd av bland annat de nya informations- och kommunikationsteknologierna. Den har av olika och förklarliga skäl hyllats av många, men har också varit föremål för mer kritiska analyser, särskilt med avseende på de stora mediabolagens ökande dominans. Den globala spridningen av media gör att människor över hela världen har tillgång till samma information i stort sett samtidigt, t.ex. kan CNN:s sändningar ses i merparten av världens länder, vilket tillsammans med internet, har skapat gemensamma referensramar och kulturella koder i en aldrig tidigare skådad omfattning. Detta är på många sätt bra, men utvecklingen väcker också frågor som har med makten över media att göra och vem som egentligen har möjlighet att definiera problemen och bestämma över vad som är värt att rapportera om. Det är också en trend att de multinationella mediabolagen fusioneras till ogenomträngliga storheter, som effektivt distribuerar sina filmer, musik och videoer över hela världen. Enligt Walt Disney-koncernens vd Michael Eisner tar man fram en ny produkt var femte minut och alla vet vi med vilken snabbhet dessa sprids över världen. Detta förstärks genom samarbeten med andra globala företag, bl.a. synkroniserar McDonalds och Disney sina kampanjer så att världen genomströmmas av snabbmat, leksaker, kläder, samlarbilder m.m. som kretsar kring den senaste Walt Disney-filmen. Det är – inte minst för föräldrar, oberoende av var de bor i världen – svårt att värja sig mot likriktningen. På kulturens område har det utvecklats ett fält där aktörer från såväl »centrum« som »periferi« kan agera tillsammans och skapa intressanta hybridformer, men samtidigt riskerar en världsomspännande enhetskultur att breda ut sig och tränga bort de lokala särarterna.

Låt oss återkoppla till den 80-årige datorlöses insändare som publicerades i Gefle Dagblad och platsen där tankarna formulerats: Gävle. Det är en av landets många medelstora städer som på ett högst påtagligt sätt berörts av förvandlingen från industri- till och informationssamhälle. Gävle är dessutom en plats som befinner sig på den kritiska gränsen mellan avfolkningsbygd och dynamisk storstadsregion. Utvecklingen kommer att avgöras av hur man förhåller sig till den nya tekniken, vilka infrastruktursatsningar som genomförs, men också vilka möjligheter kulturen ges att spela en central roll i medborgarnas liv. Det är nu framtiden formas. Utifrån dessa förutsättningar har nio konstnärer under ett års tid arbetet med projektet netopi, som avslutas med en utställning på Gävle Konstcentrum i december. De medverkande är Nils Olof Hedenskog, Jon Allan, Heléne Öfwerström, Katarina Jönsson, Nina Ericson, Lena Forslund van Leer, Yngve Gunnarsson, Jens Salander och Helen Rådberg, som alla är verksamma i den aktuella regionen. Den uttalade ambitionen har varit att se bortom själva tekniken och istället ge en konstnärlig gestaltning åt företeelser, ideologier och idéer förbundna med nätverkssamhället. Manuell Castells texter har utgjort det gemensamma diskussionsunderlaget och varit den teoretiska basen i projeket. I det andra bandet av trilogin om informationsåldern, som har titeln »Identitetens makt«, analyseras den nya tidens förändrade förutsättningar för konstruktionen av identiteter. Internet är en mötesplats där man ohämmat kan experimentera med allt från ålder, kön, och etnisk härkomst till sexuell läggning. Inget hindrar att den »person« som rör sig i den digitala världen är en svart, ung homosexuell man, trots att individen framför datorn är en medelålders vit kvinna eller vice versa. Konsekvenserna av detta kan vi idag bara ana och sett i ett lite längre perspektiv är en ökad tolerans mot minoriteter och på olika sätt avvikande grupper en högst tänkbar utveckling. Identitetsproblematiken är också ett framträdande tema hos flera av konstnärerna i netopi, både det egna jaget och hur vi, i en vidare mening, skapar bilden av oss själva i kontrast till den »andre«. Den »andre« sammanfaller ofta med de grupper som, enligt Manuell Castells, utgör de underpriviligierade i informationsåldern: främst människor från tredje världen och invandrare, men också kvinnor. Några konstverk i utställningen gestaltar kvinnors och utsatta barns situation, både här hemma och i andra delar av världen. Den ständigt ökande mängden information som vi tar del av – och som i en mening kan sägas invaderar våra medvetanden – är utgångspunkt för arbeten där hastighet, brusande ljudmiljöer och intensivt ljus är framträdande beståndsdelar. En annan aspekt som behandlas är de områden av tystnad och glömska som uppstår i nätets oöverblickbara och ständigt skiftande värld. Konstnärerna har arbetet i en rad olika medier, både digitala och mer traditionella, och i de flesta fall skapat rumsgestaltningar i såväl den virtuella som den vanliga världen. Betraktaren blir också ofta en viktig medaktör, utan vars aktiva interaktion verket förblir orealiserad potensial.

Visst kan man med rätta hävda att nätanvändarna i flera avseenden agerar på lika villkor, om man bortser från att kunskaper i engelska är en förutsättning för att röra sig obehindrat; men samtidigt döljer nätets egalitära karaktär det faktum att vi träder ut (eller in?) i den digitala världen från vitt skilda levnadsbetingelse: allt från snabbheten eller trögheten hos våra datorer och nätuppkopplingarnas olika styrka till grundläggande kulturella, ekonomiska och sociala förhållanden. I den upprymdhet som den platslösa världen skapar är det viktigt att vi inte glömmer att alla människor faktiskt också lever i en högst konkret verklighet med stora ojämlikheter, inte minst mellan män och kvinnor, utbildade och outbildade, yngre och äldre. Låt oss hoppas att det samtidigt är en värld som också rymmer obegränsade möjligheter och att vi lyckas skapa förutsättningar för merparten av jordens befolkning att bli, inte förbipasserade betraktare av utvecklingen, utan aktiva deltagare. Frågan är vad som annars kommer att ske…

Övrigt Innehåll i nr 71-72:
Mikael Lövgren Är det så världen ser ut?
Katja Lindqvist Ihåliga problemlösare och svallande specialister
Annika Hansson Mellan konstens tröghet och teknikens snabbhet
Charlotte Bydler Cyberrymdens nybyggare
Fred Andersson Världen i en burk
Gary Svensson I en elektronisk tradition
Mikael Strömberg Digitala kvantumhopp!
Anna Orrghen Från fascination av materiell teknik till kritik av ideologiska konsekvenser
Annika Hansson Konst och IT…eller vad det nu heter…
Jonas Ingvarsson Espen Aarseth
Björn Fritz Konst i maskiner

Lösnummret kostar 90:– + porto 12:–
Prenummeration 4 nummer 175:–
Beställningar kan göras här:

bo-p@telia.com

Publicerad: 2001-07-16

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN