Visa att du finns

På årets Tidskriftsbiennal i Luleå framkom att vissa av de medverkande redaktörerna inte visste vad ett fanzine är för någonting. Därför tänkte vi på tidskrift.nu ägna oss åt lite upplysande verksamhet i den händelse att det finns fler därute som svävar i okunnighet om vad som kännetecknar denna tidskriftsform.

Ett fanzine är en mindre icke- eller antikommersiell tidskrift. Själva ordet är sammansatt av "fan" och "magazine" – det handlar alltså om en publikation som görs av en eller flera personer som är hängivna ett visst ämne. Men i stort sett kan ett fanzine innehålla vad som helst som upphovsmakarna känner för att skriva om.

På Luleåbiennalen deltog flera fanzineredaktörer och ett par av dem bidrog också med krönikor som fortfarande finns att läsa på biennalens hemsida. Så här skriver Josefin Finér, med ett förflutet i fanzinen Shocking Poison och Fittzine:

Det kan vara så enkelt att göra ett fanzine. Att sprida sina tankar och åsikter. Att visa att man finns. Det är det jag försöker säga på alla fanzineworkshops som jag är med och håller. Alla har något att säga. Det du har att säga är intressant. Dela med dig av din historia och framför allt GÖR DET SJÄLV! Vänta inte på att nån annan ska tycka att du är värd att läsas, bestäm det själv. Bestäm att du är bra och gör ett fanzine.

Fanzines brukar spridas inom den egna gruppen eller via internet, antingen genom speciella communities, på egna hemsidor eller på så kallade distron*. Men de säljs också IRL på konserter, festivaler, demonstrationer eller politiska möten. Eller, för att citera Peter Berry, en annan fanzinemakare och biennalkrönikör:

Om du inte vågar gå fram till folk på stan som en annan marknadsundersökare så finns det en massa andra sätt att nå ut. Sätt fast dina fanzines bakom vindrutetorkarna på parkerade bilar, gå till biblioteket och sätt in dem i böcker du gillar eller stoppa ner ett par i jackfickan på killen framför dig i bankomatkön. Det enda som sätter gränser för distributionen för småskaliga tidskrifter och fanzines är fantasin.

Just nu görs många spännande fanzines av unga tjejer. Vi har just lagt in två av dem i katalogen: varkeneller och Sanna mina ord.

Varkeneller görs av Sara, Anna och Malin och när de nu utkommer med sitt tredje nummer är de "fortfarande lika coola och varkeneller är fortfarande världens bästa fanzine". Detta fastslår sidan två-räven (en avlägsen släkting till testbävern på fanzinets hemsida) i varkeneller #3 och numret innehåller bland mycket annat en intervju med en begravningsentreprenör, ett spel om döden, fina djurteckningar, ett beundrarbrev från Fredrik Strage och ett litet rött hjärta i ett paket: "Från Svante!!!"

Det är internt fast roligt även för utomstående. Lekfullt och allvarligt. Talspråkligt och stilistiskt elegant. Tjejerna drar sig inte heller för gediget researcharbete. De skickar mail till olika lokalbussbolag för att ta reda på om man måste plinga när man ska av på sista hållplatsen. De ringer upp Johannes Sylten och frågar om han hellre skulle vilja heta Marmeladen i efternamn. Och så här kan det låta i en "spännande intervju med SJ":

hej, jag undrar om det finns nån slags statistik över hur många lokförare som varit med om att människor har hoppat framför deras tåg?

– ja, det förs ju sån statistik internt, men det är ingenting vi kan lämna ut

ok, men rör det sig om nästan alla lokförare, varannan eller ännu färre?

– det kan jag inte säga, för att vi ska kunna jobba vidare med de här individerna

ok, men tack ändå.

Bakom Sanna mina ord står Sanna Berg och hon har gjort sitt fanzine till ett forum för sin egen personliga feminism. Hon skriver rakt och öppet om kvinnor och män, stolthet och självförakt, sexualitet och synen på kvinnor i media och musik:

När jag hade bläddrat igenom hela Kingsize var jag tvungen att luta huvudet tillbaka, blunda hårt och riktigt koncentrera mig för att inte börja gråta. Jag insåg verkligen att det finns oerhört många människor som inte vill ha mig inom hiphopen, som tycker att jag ska ta mitt feministiska pick och pack och dra dit pepparn och kroppshåret växer. Vetskapen om att jag som radikalfeminist inte har någon plats inom min favoritsubkultur gör mig jätteledsen, men jag vägrar acceptera det.

Ovanstående är hämtat från "Ännu en konfrontation med hiphopen", ur Sanna mina ord #7. Och vi lovar att återkomma till Sanna Berg inom kort här på tidskrift.nu – Sanna mina ord blir nämligen nästa "Tidskriften".

*kort för distribution eller distribuera – en liten marknad- och mötesplats för oberoende kultur och gör-det-själv-grejer. Förekommer både på nätet och utanför.

Publicerad: 2004-10-21