Irakkriget och de mänskliga rättigheterna

Ur Internationella Studier nr 3/04


Diskussionen om Irakkrigets syfte fortsätter. Visserligen står det nu klart att interventionen beslutades på falska grunder. De två skäl som utrikesminister Colin Powell lade fram i säkerhetsrådet veckorna före anfallet visade sig sakna grund. Det fanns inga massförstörelsevapen i Irak och regimen där hade inget samarbete med al-Qaida.

Detta medges nu i mer eller mindre klara ordalag av regeringarna Bush och Blair, liksom av krigets tillskyndare i den svenska debatten. Men det var ändå riktigt att besluta om interventionen, menar de. Världen är bättre utan Saddam Hussein. Utan kriget hade diktatorn kunnat fortsätta förtrycket av det irakiska folket, kanske i åratal.

Ungefär så har argumentationen förskjutits. Kriget presenteras nu som om det egentligen handlade om att befria världen från en diktaturregim och att därmed främja de mänskliga rättigheterna. Några av krigets mer entusiastiska påhejare i den svenska debatten har till och med antytt att kritikerna skulle ha varit okänsliga inför Saddam Husseins terror.

Folkrätten undermineras

En första kommentar måste vara att det är oacceptabelt att de konkreta motiven för att inleda ett krig bagatelliseras i efterhand. Det spelar faktiskt roll vilka skäl en regering anger för en militär intervention, i säkerhetsrådet eller i andra officiella sammanhang.

Det internationella säkerhetssystemet syftar till att söka vägar att lösa motsättningar och konflikter på fredlig väg. Det är en angelägen ambition i fredens intresse. Undantag från våldsförbudet kan medges men bör tillåtas först efter noggrann granskning. Det kan handla om behovet av självförsvar eller lägen då internationell fred och säkerhet hotas. Att ljuga medvetet i sådana diskussioner eller att bära fram argument som inte är seriöst kontrollerade – det är att allvarligt underminera folkrätten.

En annan aspekt är vad som faktiskt var Bushadministrationens avsikt. Lade den trots allt stor vikt vid förtrycket och rättighetskränkningarna i Irak men undvek att lyfta fram just det motivet?

Biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz har tillskrivits ett uttalande om att de motiv som användes hade yxats till av ”byråkratiska skäl”. Detta har av en del tolkats som att man anpassade argumentationen till vad som skulle kunna tänkas övertyga säkerhetsrådet. Men samme Wolfowitz har också sagt att Bushadministrationen inte skulle ha offrat amerikanska soldaters liv enbart för att stödja en demokratisering i Irak.

En närmare granskning av den amerikanska Irakpolitiken under Saddam Husseins tid (också före Bush II) speglar inte något djupare engagemang för skyddet av de mänskliga rättigheterna. Det var inte mycket som gjordes för att stoppa Saddam Husseins terror när den var som värst. I slutet av 1980-talet lät Saddam Hussein driva en blodig terrorkampanj, den gick under namnet Anfal, mot kurderna i norra Irak. Det uppskattas att omkring 182 000 kurder mördades under den tiden. Det var då ett antal kurdiska byar gasbombades, däribland Halabja där omkring 5.000 dödades.

Inga protester hördes då från Washington. Saddam Hussein var vid den tiden en partner mot präststyret i Iran. Amnesty International försökte få upp fallet Irak i FN-kommissionen för de mänskliga rättigheterna, men USA bromsade. Amerikanska ledare, däribland den nuvarande försvarsministern Donald Rumsfeld, åkte till Bagdad för vänskapliga samtal.

Invasionen i Kuwait ändrade omvärldens, inklusive USAs, hållning till regimen. Ändå var reaktionerna påfallande lama mot den terrorkampanj i södra Irak som drabbade shiiterna strax efter Kuwaitkriget. Där hade många revolterat mot Saddam Hussein i hopp om att de amerikanska trupperna skulle ge dem skydd. Den förhoppningen sveks och Washington tittade bort när massakrerna genomfördes. Inte heller kom någon nämnvärd reaktion på kulturmordet mot urbefolkningen i träskområdena i södra Irak eller mot att förstörelsen av deras habitat följdes upp med massmord.

Sanningen är att de regeringar som invaderade Irak i mars 2003 hade gjort påfallande litet för de mänskliga rättigheterna under de decennier Saddam Hussein härjade. Fram till Kuwaitkrisen fick han till och med öppet stöd.

Hade det funnits en strategi eller åtminstone en stark ambition att stoppa förtrycket borde kontakter har utvecklats med seriösa oppositionskrafter. Visst hade den ökände Ahmed Chalabi kontakter med CIA, Pentagon och utrikesdepartementet under sina år i USA, men de mer representativa exilgrupperna hölls länge kort.

Även europeiska regeringar såg med misstänksamhet på exilpartierna. De kurdiska partierna hade faktiskt lyckats vinna observatörsstatus inom Socialistinternationalen. Men även de behandlades svalt av regeringarna i Europa och Nordamerika. Den allmänna bilden var att de irakiska exilpartierna aldrig skulle kunna utveckla ett trovärdigt gemensamt alternativ till Saddam Hussein. De förknippades med kaos, medan Saddam-regimen stod för ”stabilitet”.

Det var först när Bushadministrationen bestämt sig för att invadera Irak som den visade de irakiska exilorganisationerna något koncentrerat och stödjande intresse.

MR-brott främjar inte demokrati

Även i övrigt var förberedelserna bristfälliga för att upprätta demokrati och respekt för mänskliga rättigheter efter kriget. Inte nog med att kontakterna med oppositionspartierna inleddes sent. Övergångsstyret improviserades fram först efter det att ockupationen var etablerad, och irakierna hölls i stort sett utanför. Iraks styrande råd behandlades tidvis direkt nedlåtande. Det fanns i själva verket ingen plan för hur diktaturen skulle avvecklas, vilka som skulle avskedas, vilka lagar som skulle gälla övergångsvis, hur bevismaterial mot den förra regimen skulle säkerställas, hur rättegångar skulle förberedas och hur fångar skulle förhöras eller förvaras.

Om avsikten varit att införa demokrati borde rimligen soldater och annan personal också ha fått grundligare instruktioner om folkrätt och mänskliga rättigheter. Rasistiska tendenser borde ha motarbetats. Det borde ha varit angeläget för ockupationsmakten att inte själv införa en kultur av straffrihet.

Uppenbara övergrepp som dödsskjutningar mot obeväpnade demonstranter fick i flera fall ingen rättslig uppföljning. Irakiska domstolar förbjöds att behandla brott av ockupationsmaktens personal. I månader förtegs rapporter från Röda korset, Amnesty International och andra om tortyren i bland annat Abu Ghraib-fängelset, innan de uppmärksammade bilderna bröt tystnadens mur under senvåren 2004.

Så främjas inte demokrati.

Fanns en fredlig utväg?

Hans Blix begärde mer tid för att finna en fredlig lösning – men då handlade det uteslutande om vapenfrågan. Om målet varit att skydda de mänskliga rättigheterna, fanns då en fredlig väg att sätta stopp för förtrycket? Hade omvärlden kunnat göra något för att med fredliga medel bidra till ett sådant skifte?

Vi brukar se bojkott och isolering som de - näst kriget – mest kraftfulla åtgärderna, men vi är också medvetna om att sanktioner inte alltid fungerar. I fallet Irak fick de motsatt verkan. De drabbade de vanliga människorna och gav regimen propagandaverktyg.

Man kunde ha prövat andra vägar. En kunde ha varit att stödja irakiska flyktingar som var intresserade av akademiskt arbete för att utveckla grunderna för en ny författning, nya lagar, en ny mediepolitik och ekonomiska reformer. Sådana förberedelser hade inte bara kunnat skapa en bättre stabilitet efter Saddam Husseins fall. De hade också kunnat medverka till att skapa en konstruktiv dynamik bland exilirakierna, vilket kanske kunde ha påskyndat regimskiftet. Men detta försummades.

Man kunde ha drivit en diplomatisk offensiv, men FN gavs aldrig möjlighet att utveckla en genomtänkt och effektiv Irakpolitik. Sanktions- och matprogrammet var missriktat och sköttes dessutom inkompetent och korrumperat. Behovet av att involvera hela regionen i en konstruktiv Irakpolitik underskattades. Grannländerna gavs därmed en möjlighet att fortsätta sina splittringsförsök, vilket gynnade Saddam Hussein.

Förenta Staterna kom att framstå som representanten för omvärlden. Det skapade problem, både ifråga om image och kompetens, som kunde ha minskats med en mer framträdande – och oberoende – roll för FN. Men det största misstaget var att omvärldens aktörer i så hög grad struntade i irakierna själva. En strategi för att införa demokrati utan medverkan av representanter för landets befolkning kan knappast bli framgångsrik.

Det kurdiska exemplet

Invasionen följdes av kaos och spänningar. En våg av kriminalitet drabbade vanliga människor. Upplösningen av armén skapade en jordmån för beväpnade terrorgrupper, och konsekvenserna ser vi fortfarande. De demokratiska krafterna har fått börja arbeta i stark motvind.

Flera av de politiker som ockupationsmakten stödde hade ingen eller föga lokal förankring, Hälften av medlemmarna i det första styrande rådet var exilpolitiker. Några av favoriterna hade dåligt rykte och sågs som amerikanska nickedockor. Den övergångsregering som tillträdde vid halvårsskiftet innehåller också anständiga, seriösa politiker, men sättet på vilket de tillsattes gör att också de brottas med ett trovärdighetsproblem.

En del av de problemen berodde på enskilda misstag av ockupationsmakten, andra hade knappast kunnat undvikas när den unilaterala militära strategin en gång hade valts. Hoten mot demokratin är i dag så många att det inte kan anses givet att kriget faktiskt var en genväg till demokrati i landet.

Om en samlad strategi för regimförändring och demokrati hade utarbetats efter kriget 1991, kunde utvecklingen ha blivit annorlunda, särskilt om strategin hade backats upp med lika stora diplomatiska och ekonomiska resurser som senare sattes in i det andra kriget. Det skulle i så fall ha handlat om en aldrig tidigare skådad satsning på att stödja demokratiska krafter i ett annat land. Den skulle ha byggt på en bred internationell enighet om att en förändring var nödvändig.

Potentialen i en sådan strategi kan illustreras av utvecklingen bland kurderna i norra Irak efter 1991. Trots bristen på en övergripande strategi visade de allierade här en bestämd gemensam hållning och demonstrerade med överflygningar att Saddam Hussein gjorde klokt i att hålla tassarna borta. Under det skyddet kunde allmänna val genomföras i norra Irak och en viktig demokratiseringsprocess inledas som i dag är ett föredöme för resten av landet.

Tyvärr var detta ett undantag. Möjligheterna att underminera Saddam Hussein och påskynda demokratiseringen utan krig testades aldrig på allvar.

Thomas Hammarberg

Publicerad: 2004-10-13

Köp Internationella Studier (Nedlagd)
Läs mer om Internationella Studier (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Internationella Studier (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT