Pågående yttrandefrihetsskandal

Distributionen av kulturtidskrifter är ett dystert ämne som har varit på tapeten under ett antal år nu. Situationen är komplicerad och problemet kan angripas från en mängd olika håll. För alla som inte är så insatta i frågan kommer här en liten grundkurs i ämnet kulturtidskriftsdistribution.

Distributionsproblematiken kan delas upp i tre delar: lösnummerförsäljningen, portokostnaderna och biblioteksprenumerationerna.

Vad gäller de två sista så räcker det väl med att helt kort säga att det är dyrt att skicka ut tidskrifter till prenumeranter och lösnummerköpare och att Posten varken har lust eller råd att stödja kultur. Samt att bibliotekens prenumerationer på tidskrifter minskade under 90-talet, vilket ledde till att staten inrättade ett särskilt prenumerationsstöd till biblioteken. Varje bibliotek får fem prenumerationer gratis varje år, en chans som de till en början inte var så intresserade av. Nu har den trenden dock börjat vända, förmodligen tack vare projektet Kulturtidskrift 2002-2003-2004.

Men när man talar om distributionen menar man oftast de möjligheter tidskrifter har att nå ut direkt till människor, via affärer, kiosker, varuhus och bokhandlar. Och för att rätt förstå vad det handlar om får man börja med att gå hundra år tillbaka i tiden. Tidigare fanns nämligen i Sverige en sorts en för alla, alla för en-princip när det gällde tidskrifter. De små fattiga distribuerades på samma villkor som de stora rika och sedan fick alla slåss rättvist om läsarna ute i butikerna. Alla tidskrifter hade alltså samma chans att komma ut i handeln, oavsett storlek och popularitet.

Denna princip var alla distributörer överens om, ända fram tills på 1980-talet. Då var det slut på de goda dagarna för de små tidskrifterna. De stora ägarna, med Bonniers i spetsen, beslutade att var och en fick klara sig bäst den kunde. Tidskriftsdistributionen delades upp på flera olika bolag och man började sortera efter dags-, kvälls-, vecko- och specialpress. Kulturtidskrifterna fick reda sig själva i en egen avdelning och det gick förstås inte alls.

1999 gick ETC till storms mot de allt kärvare förhållandena och publicerade artikeln Tidsamskandalen av Dan Josefsson. Den ger en bra översikt för alla som vill sätta sig in i ämnet och fördjupa sig i de olika turerna kring ägarskap och statlig passivitet.

"Tidningsdistributionen är den största yttrandefrihetsskandalen vi har i Sverige" skriver Josefsson. "Det är också den mest nedtystade."

Sedan 1999 har klimatet dock hårdnat ytterligare och i dag kontrolleras distributionen av två stora ägare: Tidsam och Interpress/Pressbyrån. Det innebär att de sätter upp villkoren och i praktiken bestämmer vilka tidningar som ska finnas på hyllorna i butiker, bensinmackar och varuhus.

Och då undrar man förstås: Ska det se ut så? Får det se ut så? Och, om inte kapitalet vill ägna sig åt samdistribution längre, kan i så fall inte staten göra någonting?

Hittills kan man väl inte påstå att våra politiker har reagerat nämnvärt, med undantag för vänsterpartiet och miljöpartiet som sedan en tid tillbaka försöker så gott de kan. Konkurrensverket tycker lite luddigt att det finns anledning att klargöra läget genom lagstiftning, eftersom "de delade meningar som råder i dag skapar en otillfredsställande rättsosäkerhet". Vidare har verket konstaterat det uppenbara: att Tidsam och Interpress ställer villkor för distributionen som gör det svårt för små tidskrifter att komma ut på marknaden och att den situation som i dag råder "gör det angeläget från konkurrenssynpunkt att nya sätt att sälja och distribuera tidskrifter prövas." Flera statliga utredningar har uppmärksammat distributionsproblematiken men det har inte givit några konkreta resultat.

Ganska magert, alltså, på det hela taget. Om man ska tro ETC:s Johan Ehrenberg så vore det enkelt för staten att få fram ett rättvist distributionssystem som skyddar och utvecklar yttrandefriheten. Men den politiska viljan saknas och enligt honom beror det på att staten hycklar med Bonniers makt i Sverige.

"Att en borgerlig mediaelit ständigt ursäktar och bortförklarar mediaföretagets monopolambitioner är en sak. Det ingår i anställningsförhållandet, man låtsas att Bonnier är bättre än andra utländska mediahus för att döva det egna samvetet. Det går att förstå. Alla har vi mat och hyra att betala. Men att politiker gör det, att konkurrensverk gör det, är bara kryperi."



Publicerad: 2004-09-18