Tatuering och tabu – ett historiskt perspektiv

Tatuering och tabu – ett historiskt perspektiv

Tatuering och tabu är de enda två ord av polynesiskt ursprung som – i Kapten Cooks kölvatten – har gjort allmänt intrång i de europeiska språken. Uppfattningen om tabu som i huvudsak synonymt med förbjuden har, inte minst tack vare Freuds tankar om incesttabut, kommit att prägla den europeiska betydelsen av ordet. Den polynesiska betydelsen är dock betydligt mer mångfacetterad och fastän det också på dessa breddgrader är förknippat med något förbjudet, är ordet tabu än mer förknippat med det ”heliga” och det (rituellt) ”farliga”. Tabu har i polynesiskt språkbruk metafysiska eller kosmologiska konnotationer och är uttryck för ett tillstånd och inte en substans.

Föreställningar om tatueringar
På likartat sätt har den europeiska föreställningsvärlden om tatueringar förenklats. Men om förenklingen av ”tabu” har tyngdpunkten på semantisk nivå, rör sig förenklingen kring ”tatuering” främst på sociologisk nivå. Ett problem i detta sammanhang är att man analytiskt har haft svårt att hålla isär föreställningar om tatueringar i västvärlden, ur ett klassperspektiv, från föreställningar om tatueringar i Polynesien ur ett etniskt perspektiv. Föreställningarna i västvärlden om tatueringar är i sig en sammansmältning av västliga föreställningar om tatueringar i väst och västliga föreställningar om exotiska tatueringar.
Tatueringar i väst blev i slutet på 1800-talet associerat med primitivism, kriminalitet och ornamentering, i motsats till civilisation, återhållsamhet och funktionalitet – bland annat av den då erkända ”kriminalantropologen” Cesare Lombroso. Lombroso skriver bland annat: ”Tatueringen är ett av de mest iögonfallande kännetecknen på mänsklig råhet, på de så kallade vildarnas urtillstånd”.
Betecknande för detta är redan det faktum att tatueringen fått sitt namn från ett språk i Oceanien. Lombroso jämställer ”vilden” med den (medfödda) förbrytaren och konstaterar vidare att ett av förbrytarens främsta kännetecken – just det – är att han är tatuerad. Med denna logik är den som tatuerat sig kort sagt en vilde eller en förbrytare. I Europa finns historiskt sett ett statistiskt samband mellan stigmatiserade sociala grupper (som exempelvis kriminella, sjömän, prostituerade och soldater, ) och frekvensen av tatueringar i relation till andra icke stigmatiserade sociala grupper (som exempelvis advokater, läkare och professorer).
Tatueringar i en kultur behöver dock inte ha något samband med tatueringar i en annan. Eller uttryckt på ett annat sätt: tatueringar som socialt fenomen är inte nödvändigtvis en kulturell universal som innehåller en ickevariabel betydelse.
Om Lombroso drog kriminologiska och allmänna antropologiska konklusioner med politiska och moraliska implikationer kring fenomenet tatueringar, förde arkitekten och kulturkritikern Adolf Loos denna diskurs in i den konstteoretiska debatten i början på 1900-talet. Han skriver bland annat: ”Civilisationens evolution är liktydig med undanröjandet av ornament från bruksting.” Tatueringar representerar för Loos därjämte helt enkelt en yttring av dålig smak.



Kropp och själ
I ett något bredare idéhistoriskt perspektiv kan man se den fördomsfulla europeiska inställningen till tatueringar som en utlöpare av den cartesianska dualismen mellan kropp och själ. I Descartes efterföljd har man tills nyligen inte fokuserat på kroppen som en källa till kunskap och förståelse av sociala fenomen. I ett hänseende kan man säga att de senaste årtionden har det skett en invertering av grundvalen för förståelsen av människan från själen till kroppen. Men själva huden är fortfarande ett näst intill outforskat element i det att vara människa: också huden är ett konstituerande element av den sociala personen.
Huden är dubbelsidig – i fler bemärkelser. Å ena sidan är huden en sensitiv utsida som bildar ett skydd där självet avgränsas från den externa världen och samtidigt är huden en sensitiv insida där kroppens innehåll hålls på plats. Å andra sidan är hudens utsida och insida delar av en odelbar struktur, där den externa världen kontinuerligt kommunicerar med den interna världen, och den interna världen med den externa världen. Huden har alltså en medierande funktion mellan den externa och den interna världen. Vidare är det kanske värt att påpeka att det organ med vilket vi tänker, känner, förstår och upplever (hjärnans cortex) embryologiskt är en utveckling av utsidan hos det tidiga fostret – en introvert och retikulerad ”hud”.
Tatueringen lämnar ett outplånligt spår på insidan eller under huden. När tatueringsverktyget går genom huden absorberas bläcket av ”det inre”, där det för alltid stannar och efteråt är det oåtkomligt utifrån men likaväl synligt utifrån - som ett transparent lager eller skikt. På samma sätt som huden är tatueringen paradoxal: tatueringen är exterioseringen av det interna som samtidigt är interioseringen av det externa.



Marquesasöarna
Ett exempel på en ytterst komplex social och kosmologisk värld av tatueringar hittar man på Te Henua Enana ”Männis-kornas land” alias Marquesasöarna i Franska Polynesien. Marquesasöarna är belägna cirka 1400 kilometer nordöst om Tahiti, mitt i Stillahavet. Ögruppen består av ett dussin vulkaniska öar varav sex numera är bebodda av cirka 6000 invånare. De är kanske bäst kända i väst genom Herman Melville och Robert Louis Stevenson som skriver i gråzonen mellan fakta och fiktion. De är också kända i visuell form genom Paul Gaugains färgstarka målerier.
Beträffande marquseansk tatueringskonst utgjorde den, sett i ett historisk perspektiv, det mest utvecklade och komplexa systemet av alla i Polynesien. 1891 noterade en tysk etnolog (Karl von den Steinen) således 174 motiv som fortfarande blev igenkända av informanter – trots att tatueringar då varit officiellt förbjudna av de franska koloniala myndigheterna i ett halvt århundrade.
Som relief till förekomsten av tatueringar på Marquesasöarna kan exempelvis nämnas de inte mindre än 50 namn-givna designenheter i samoansk tatueringskonst, som är det näst mest utvecklade tatueringssystem som det finns adekvat dokumentation om. Tatueringar på Marquesasöarna var inte enbart ett sätt att uttrycka och manifestera konst – det var också en integrerad del av samhällsorganisationen och hade en central roll både i politiskt, kosmologiskt, mytologiskt och rituellt hänseende. Tatueringar hade dock inte ett gudomligt ursprung enligt marqueseansk mytologi – det är en mänsklig angelägenhet. Både män och kvinnor var tatuerade. Männen var tatuerade över hela kroppen medan kvinnornas tatueringar oftast var begränsade till armar och ben samt genitalierna och skinkorna. För båda könen var det vanligt att namnge olika kroppsdelar (upp till 10-12 stycken för viktiga personer) varav de viktigaste delarna var huvudet och genitalierna.
I dag upplever tatueringskonsten på Marquesasöarna en renässans – både på själva Marquesasöarna men också på Tahiti där ett flertal tatuerare från ögruppen numera är verksamma. Det är främst unga män och kvinnor som låter sina kroppar dekoreras med de klassiska mönstren – för dem är tatueringar inte något förbjudet i europeisk mening, men associeras däremot med tabu i polynesisk betydelse.

Ralph Heiefort


beställningar: f4world@algonet.se

www.algonet.se/~f4world

Publicerad: 2001-05-28

Köp Fjärde Världen
Läs mer om Fjärde Världen i katalogen
Fler artiklar knutna till Fjärde Världen
Fler tidskrifter i kategori ANTROPOLOGI
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT