TV-kändisens skandalkupp

Bilderna som TV missade

EXTRA EXTRA EXTRA

Ur Kapten Stofil nr 15


”Känd artist saboterade direktsändning – jättebråk i studion”.
”Komiker utmanar kvinnor på brottning: – De är dumma i huvudet!”.
”Taxi-Andy bjöd hela publiken på mjölk och kakor”.
Ja, så hade säkert löpsedlarna sett ut om Andy Kaufman varit verksam i dagens Sverige. Andy var en TV-ålderns artist. Redan som barn drömde han om att leda sina egna program. Som vuxen visste han att maximalt utnyttja mediets förmåga att manipulera publiken. Han roade, skrämde och skapade kontroverser. Vad som drev honom är än i dag en gåta, och den här artikeln är följaktligen fylld av förbehåll, frågetecken och förmodanden.

Innan jag såg Milos Formans film Man On The Moon (1999) kände jag bara till Andy Kaufman som Latka i TV-serien Taxi från slutet på 70-talet. Latka var taxistationens mekaniker, en rörande figur, en immigrant med oklar bakgrund, lite utanför gemenskapen, men alltigenom godhjärtad och sympatisk. Taxi var ingen lysande serie, och om det inte vore för just Latka hade jag nog glömt den för länge sedan. Formans film om Andy Kaufmans liv blev därför en stor överraskning för mig. Aldrig hade jag anat att stjärnan i denna högst konventionella TV-serie egentligen var en av den amerikanska nöjesindustrins mest excentriska artister.

I Man On The Moon spelas Kaufman mycket porträttlikt av Jim Carrey. Filmen gör nedslag i några av de viktigaste ögonblicken i Kaufmans liv – en kort scen från barndomen med tidiga drömmar om att bli TV-stjärna, vidare till nattklubbsåren, storhetstiden med framträdanden i Saturday Night Live och arbetet med Taxi, de många bisarra upptågen och den osannolika brottningskarriären fram till hans död i cancer 1984, endast 35 år. Formans film är enastående rolig, men den väcker också misstankar hos sin publik. I likhet med regissörens närmast föregående film, Larry Flynt – skandalernas man (1997), känns den lite för gullig, en aning för tillrättalagd. Gick det verkligen till så här, hur mycket är sant och hur mycket är omstuvat av ”dramaturgiska skäl”, som det heter i den inledande brasklappen?

I’M FROM HOLLYWOOD

Min nyfikenhet hade väckts och som första åtgärd skaffade jag mig dokumentärfilmen I´m from Hollywood (1989) som handlar om Kaufmans brottningskarriär. Det var 1979 som Kaufman överraskade både sin publik och sina vänner med att utfästa en belöning på 1000 dollar till den kvinna som kunde besegra honom i brottning. Han kallade sporten ”inter-gender wrestling”, och med tiden skulle han gå över 400 matcher, på scen och i TV, alltid obesegrad. Han gjorde kvinnorna rasande genom att före matcherna strö utstuderat misogyna uttalanden omkring sig. Kaufmans aggressiva framtoning under matcherna gjorde honom hatad i många läger, och under en tumultartad match i Memphis överfölls han av brottarkungen Jerry Lawler. Kaufman hotade först att stämma Lawler, men efter att under några veckor ha smutskastat varandra offentligt kom de överens om att mötas i ringen istället, trots Kaufmans princip att endast brottas med kvinnor. Matchen slutade med att Lawler till publikens jubel utsatte sin motståndare för det olagliga påldrivargreppet – och skickade Kaufman till sjukhus. Historien fortsatte i bästa dokusåpastil. David Letterman bjöd in de båda antagonisterna till sin TV-show för att få dem att försonas, men till allas förfäran klippte Lawler till Kaufman så han for i golvet. Kaufman – som fortfarande bar halsstöd efter påldrivaren – svarade med att slänga skållhett kaffe i ansiktet på Lawler. Nya matcher följde, och det hela fick sitt slut först i och med att Kaufman överlistat Lawler och tillsammans med en annan professionell brottare lyckats skicka Lawler till sjukhuset.

Vad ingen visste då var att hela historien var uppgjord från början. Kaufman och Lawler var i själva verket goda vänner. Allt var överenskommet i förväg; de hade i största hemlighet tränat på påldrivaren så att Kaufman inte skulle bli skadad. Den ende som var invigd i hemligheten förutom Kaufman och Lawler var Bob Zmuda, Kaufmans manusförfattare och medkonspiratör.

Vid det här laget har jag sett I´m from Hollywood flera gånger, alltid med samma skräckblandade förtjusning, samma ångestfyllda glädje. Som tittare känner man sig som det lilla barnet som ser en cirkusclown för första gången och inte vet om det ska skratta eller gråta. Jag ser Kaufman i ringen och fylls av samma oroliga frågor: får man göra så här? Är det på riktigt? Hur vågar han? Kaufman lyckades med det till synes omöjliga: att få publiken att tro att wrestling-matcher inte bara är show, utan på blodigt allvar.

Det var först med Bob Zmudas bok Andy Kaufman Revealed (1999) och Formans film som det avslöjades att Kaufmans vendetta med Jerry Lawler bara var en bluff. Männen bakom I´m from Hollywood var alltså inte invigda i hemligheten, de skildrar hela episoden från publikens synpunkt, som om det verkligen var en uppgörelse på liv och död. Det är det som gör dokumentären till en sådan rysare. Ty även om Kaufman samarbetade med Lawler kunde han inte kontrollera omvärldens reaktioner. Matcherna mot Lawler hölls i Memphis, Tennessee, mitt i den amerikanska södern, och Kaufman piskade medvetet upp hatstämningen mot sig själv i några TV-inslag där han på ett avsiktligt infantilt sätt förolämpade sydstatsborna genom att undervisa dem i hur man använder tvål och toalettpapper. När han sedan äntrade brottningsringen fann han sig omgiven av tusentals rasande människor som alla ville slita honom i stycken. Matcherna var kanske uppgjorda på förhand, men lynchstämningen mot Kaufman var alldeles på riktigt. Memphis kokade av hat mot sprätten från Hollywood, ett hat som inte blev mindre av att Kaufman uppträdde så osportsligt under matcherna. Flera gånger hoppade han ur ringen när Lawler närmade sig honom, och han slet ideligen åt sig sportkommentatorernas mikrofoner för att överösa Lawler och publiken med förolämpningar. Kaufman genomförde sitt skämt med livet som insats, och det fanns bara tre personer i hela världen som förstod att uppskatta det: Kaufman själv, Lawler och Zmuda.

THE FOREIGN MAN

Den ständigt återkommande frågan när man ser de här bilderna är förstås: vad drev honom? De flesta av oss vill ju bli omtyckta, hur kan någon medvetet vilja framställa sig som en avskyvärd liten fegis? Kaufman förklarade: ”Jag anser att man ska gå upp fullständigt i sin roll och inte falla ur ramen eller avslöja att det är en roll man spelar… Jag försöker skapa en illusion av verklighet. Förutsättningen är att man är fullständigt trovärdig; om jag avslöjade att det hela var ett skämt skulle det inte ha samma effekt.” Okay okay, men ändå… är inte mordhot och lynchmobbar ett väl högt pris att betala för ett skämt?

Kaufmans karriär inleddes dock på ett mer idylliskt sätt. Det var i rollen som den älskvärde immigranten – en figur han själv kallade ”The Foreign Man” – han gjorde sig känd på New Yorks komediklubbar. Med en rörande tafatthet drog han sina poänglösa skämt och framförde hårresande usla imitationer. Flera av dem som såg honom på den tiden har vittnat om hur publiken generat skruvade på sig i bänkraderna inför denna hopplösa artist. Kaufman beskrev detta som sin ”bombing routine”. För honom låg utmaningen i att ”bomba” på scenen, dvs göra fiasko, och sedan vända misslyckandet i succé – något han också gjorde gång på gång. Framgångarna ledde till en serie gästframträdanden i TV:s Saturday Night Live. I premiärprogrammet uppförde Kaufman sitt ”Mighty Mouse”-nummer, ett märkligt pantomimnummer som fick TV-tittarna att bryta ihop av skratt.

Det intressanta med dessa tidiga succéer var att Kaufman finslipat dem under större delen av sitt liv. Redan som barn underhöll han på födelsedagskalas med ”Mighty Mouse”, ”The Cow Goes Moo”, Elvis Presley-imitationer och andra nummer som han senare skulle bli berömd för. Han hade i allt väsentligt samma repertoar från tio års ålder fram till sin död.

Kaufman blev snabbt populär och en ofta efterfrågad gäst i TV:s pratshower. Det var lätt att tycka om hans ”Foreign Man” som bara utstrålade godhet och barnslig förundran. Snart skulle dock Kaufman introducera betydligt mörkare, till och med ondsinta, scengestalter. Mest berömd är ”Tony Clifton”, den obehaglige Las Vegas-sångaren som inte bara förolämpade sin publik utan också gick till handgripligheter mot den. Kaufman försökte länge upprätthålla illusionen av att Clifton var en verklig person, och han lyckades skapa en viss förvirring när han efter ett tag började uppträda tillsammans med honom. Det möjliggjordes genom att den för publiken okände Bob Zmuda tog över rollen.

”Clifton” väckte ont blod var han än uppträdde. Vid ett tillfälle i Las Vegas rusade en man ur publiken upp på scenen och försökte knivhugga Clifton/Kaufman. De flesta trodde att det var ännu ett av Kaufmans påhitt, men enligt Zmuda var det ett helt autentiskt mordförsök. Det fanns inget förmildrande med Clifton-figuren, han var inte någon buffel med hjärtat på rätta stället, tvärtom var han djupt osympatisk. Han var inte ens rolig. Kaufman var inte ute efter att få publiken att skratta åt skitstöveln Clifton, målet var att få dem att jaga bort honom från scenen, vilket också lyckades för det mesta.

Även om publiken misstänkte att Kaufman var Clifton kunde han skapa en så obehaglig stämning i salongen att åskådarna ändå undrade var verkligheten slutade och fiktionen tog vid. Under en föreställning presenterade Clifton sin tolvåriga dotter Susie. Hon satte sig i faderns knä och de började sjunga en sentimental duett. Plötsligt gav Clifton flickan en rungande örfil och skrek:

”Vad är det med dig, din jävla idiot? Håll käft nu annars får du en till!”.

Publiken började bua, men Clifton skrek åt dem:

”Kom igen, bua inte, hon är ju bara ett barn och kan inte bättre. Tänk om hon tror att ni inte tycker om henne!”

Clifton försökte återuppta sången, men flickan gjorde sig fri och sprang storgråtande av scenen. Därefter lyftes Clifton ut av säkerhetsvakter, till publikens jubel. ”Susie” var i själva en skicklig skådespelerska. Hon var äldre än tolv år, hon såg bara yngre ut, men det kunde inte publiken veta.

Med brottningsmatcherna antog Kaufman själv antipatiska drag. Folk började nu på allvar undra vem den där konstiga typen egentligen var, vilket också var exakt det han eftersträvade. Andy var mycket noga med att ingen skulle få veta vem som dolde sig bakom alla maskerna. Om publiken visste var de hade honom skulle allt vara förstört. På scen växlade han mellan sina olika rollfigurer, och till slut blev även ”Andy Kaufman” en roll. I början av karriären var det lätt att lura publiken eftersom han var helt okänd för de flesta, men efter genombrottet blev han tvungen att skapa osäkerhet kring sin egen identitet. Han måste hela tiden ligga ett steg före. Folk fick gärna avsky honom, det var en del av hans artisteri. Kurt Vonneguts visdomsord om att ”man är den man utger sig för att vara och därför måste vara noga med vem man utger sig för att vara” bekymrade inte Kaufman ett dugg.

MJÖLK OCH KAKOR

Den som ser Man On The Moon får lätt intrycket att Kaufman lämnade kontroverserna bakom sig de sista åren. Formans film om Andy slutar i triumf för den excentriske komikern. Medveten om att han snart ska dö i cancer bestämmer han sig för att sluta sprida destruktivitet och negativa känslor, och istället arrangera en jublande glad och livsbejakande föreställning i Carnegie Hall, New York. Showen slutar med att Andy i en kärleksfull gest tar med sig hela publiken och bjuder dem på mjölk och kakor. Det är här Formans film avviker som mest från verkligheten. Att Andy skulle ha avslutat sitt liv med ett varmt och positivt budskap klingar lite falskt, som en anpassning till hollywoodmelodramens krav på lyckliga slut. Filmens manusförfattare har förklarat att de på detta sätt ville visa Kaufmans mänskliga, mer sympatiska sida – den som så många av hans vänner vittnat om. Det är möjligt att man med detta berättargrepp givit en mer rättvis bild av privatpersonen Andy Kaufman, men det har skett till priset av inte bara verklighetsförfalskning, utan också en sentimentalisering av Kaufmans konstnärskap.

Verkligheten såg annorlunda ut än filmen, och hade mörkare inslag. Carnegie Hall-showen genomfördes förvisso, och avrundades mycket riktigt med mjölk och kakor åt den 2 800 man starka publiken, men föreställningen hölls redan 1979, fem år före Kaufmans död, och var inte något försök att korrigera tidigare förlöpningar. Andys negativa och positiva sidor existerade sida vid sida. I själva verket var Kaufmans karriär i djup kris de sista åren. Brottningskarriären hade väckt ont blod hos många, inte bara hos folket i sydstaterna. Taxi lades ner i februari 1983. Samma år röstade TV-publiken bort Andy från Saturday Night Live. Ironiskt nog var det Andy själv som tagit initiativet till omröstningen – ett typiskt utslag av hans fascination för fiaskon och offentliga risktaganden – men han hade aldrig räknat med att tittarna faktiskt skulle välja bort honom. Röstresultatet ledde till att inga andra TV-program heller ville ha honom, med David Letterman som enda undantag. Det var ett hårt slag för Andy som levde för sina TV-framträdanden.

Andy vore dock inte Andy om han inte utnyttjade misslyckandet till sin egen fördel. Hos David Letterman framträdde han med brusten stämma, gråtfärdig, skäggig och härjad. Han såg ut som en uteliggare som inte sovit på fjorton dagar, och efter intervjun med Letterman gick han ut i studiopubliken och började tigga pengar. Tittarna visste som vanligt inte vad de skulle tro. Alla var medvetna om att Andy hade problem med karriären... var detta på riktigt eller ännu ett självdestruktivt skämt?

I augusti 1982 uppträdde Andy på komediklubben Catch A Rising Stars tioårsjubileum. Showen sändes i TV, och Andy inledde med sin vid det här laget mycket välbekanta figur ”The Foreign Man”. Plötsligt hördes en man i publiken framföra Kaufmans repliker några sekunder innan Andy själv hann säga dem. Kaufmans sketcher var nu så allmänt kända att alla kunde dem utantill. Mannen i publiken fortsatte sitt sabotage, och showen blev alltmer pinsam och förnedrande för Andy. Till slut vände han sig direkt till mannen och sa:

”Vad håller du på med?”

”Inget särskilt”, svarade mannen, ”jag bara gör din show åt dig. Om du kunde komma med något nytt någon gång skulle jag inte veta alla dina repliker i förväg.”

Andy försökte försvara sig, men den okände mannen gav sig inte utan utvecklade vältaligt vad som var fel med Andys karriär. Han var inte rolig längre, helt enkelt, hävdade mannen. Han hade upprepat samma saker i sju, åtta år, och det lilla nya han hade att komma med var bara skräp. Mannen i publiken blev alltmer aggressiv och anklagade Andy för att vara en föredetting, en gång kreativ och originell, nu bara en skugga av sitt forna jag.

”Du kan ju inte ens imitera Elvis längre”, fortsatte mannen. ”Du är tvungen att ha en peruk eftersom du håller på att bli tunnhårig!”

Andy stod svarslös medan den okände mannen fortsatte sina tirader:

”Vad är det med dig, Kaufman? Är håret en sån känslig fråga? Du kan ge dig på andra, men du tål tydligen ingenting själv? Är det så?”

Riktigt obehagligt blev det när mannen gick in på det senaste fiaskot, långfilmen Heartbeeps (1981), som omöjliggjort en fortsatt filmkarriär för Kaufman.

Till slut började Andy gråta:

”Du har rätt! Jag har ingenting nytt att komma med!”

Den okände mannen lät sig dock inte bevekas:

”Kom igen nu, det där är bara ditt gamla gråtnummer. Ditt fejkade fiasko! Vi har redan sett det, alla har sett det! Erkänn nu, du har ingenting att komma med. Det är därför du har betalat mig för att jag ska sitta här och avslöja dig. Titta, jag har en mikrofon på mig så att alla ska kunna höra vad jag säger. Det här är uppgjort i förväg, som alltid när det gäller dig. Har jag inte rätt, kanske? Det här är ännu ett av dina idiotiska skämt…”

Andy (med gråten i halsen): ”Jaja… Men du skulle ju inte avslöja det för alla…”

Mannen: ”Okay, då får du väl klippa bort det.”

Andy: ”Du förstörde hela mitt nummer.”

Mannen: ”Fuck you!”.

Den aggressive mannen i publiken spelades (som vanligt) av Kaufmans kompanjon Bob Zmuda. Allt var dock inte uppgjort från början. Zmuda gick längre med sina förolämpningar än vad de båda kommit överens om. Andys förnedring var både arrangerad och äkta.

BARNDOMSLANDET

Fanns det någon gemensam nämnare för Kaufmans alla iscensättningar? Något som slår mig är att han ständigt återkom till barnets värld, inte i någon sentimental/nostalgisk mening, utan barndomen i konkret mening, som den verkligen var, både de ljusa och mörka sidorna.

Han slog igenom som ”The Foreign Man”, den naivt godtrogne immigranten som tror gott om alla, en figur som det var omöjligt att inte älska, ett storögt barn i den cyniska underhållningsbranschen. 1980 planerade Kaufman ett projekt som tyvärr aldrig förverkligades: ett barnprogram för vuxna som skulle heta Uncle Andy´s Funhouse, fullt av dockor och tecknade filmer, och med en programledare (Andy) som talade till den vuxna publiken som om de var barn. Andy fick nej av TV-bolaget, och idén togs istället över av Pee-wee Herman.

Samma besatthet vid barndomsåren kan vi se i Andys ständiga försök att leda publiken i allsång av gamla barnvisor som ”The Cow Goes Moo” och ”Old MacDonald Had A Farm”.

När Andy fick chansen att göra en egen TV-show bjöd han genast in Howdy Doody – en docka från USA:s populäraste barnprogram – och behandlade honom som en levande människa. Infallet att bjuda publiken på mjölk och kakor efter föreställningen hör också till denna idylliska vuxenversion av barndomen.

Det verkar som om Kaufman medvetet valde att stanna kvar i barndomen och aldrig bliva stur. När han trots krumelurpiller ändå blev vuxen återstod bara att leka med publiken från scenen: Vi låtsas att jag är världens elakaste brottare som ger sig på försvarslösa flickor! Vi leker att jag är Elvis och att ni tjuter av extas! Andy Kaufmans konst bestod i att blåsa upp barnets lekar – kurragömma och aprilskämt - i jätteformat.

Barndomsvärlden fanns med även i hans mörkaste, mest självdestruktiva stunder. Med brottningsmatcherna i Memphis återskapade han skolgårdens barnsligt ondskefulla stämningar. Före matcherna framträdde Andy som den självsäkert storskrävlande brottarkungen, men i ringen spelade han en annan roll, där krympte han ihop till en desperat ynkrygg, kaxig utåt, men under ytan livrädd. Det är den utsattes försvarsmekanism vi ser, han som vet att alla irriterar sig på honom, men ändå fortsätter bara för att bli uppmärksammad. Andys beteende för tankarna till en hunsad hackkyckling som självmordsaktigt bestämt sig för att slå tillbaka mot sina plågoandar.

Andys självförnedring under Catch A Rising Stars tioårsjubileum känns också skrämmande välbekant. Varifrån känner vi igen det? Återigen från skolgården. Den mobbade har till uppgift att driva med sig själv så att mobbarna därigenom kan försvara sina trakasserier med att deras offer gör likadant själv.

Andys upptäcksfärd genom barndomsvärlden blev till en emotionell berg- och dalbana. I hans föreställningsvärld var steget från Putte i blåbärsskogen till Flugornas herre aldrig särskilt långt.

ANDY OCH ANDY

Barn älskar sina ramsor och sånger och tycks aldrig tröttna på dem. Andy var precis likadan. Han tänjde gränserna och prövade publikens tålamod på alla upptänkliga sätt. Under en föreställning 1981 framförde han sällskapsvisan ”A Hundred Bottles Of Beer” där en ölflaska räknas bort för varje ny vers:

A hundred bottles of beer on the wall,
a hundred bottles of beer,
take one down and pass it around,
ninety-nine bottles of beer on the wall…

Andy förbluffade alla med att sjunga samtliga hundra verser, något som många kanske fantiserat om, men aldrig gjort i verkligheten, i synnerhet inte inför publik. (Däremot är det inte sant att Andy skulle ha högläst hela romanen Den store Gatsby under en sittning, som det påstås i Formans film – det är bara en legend).

Vid ett annat tillfälle låtsades han komma av sig mitt under ett nummer och började om från början – inte bara med det aktuella numret, utan med hela föreställningen. Publiken skrattade, men nattklubbsägarna tyckte att han var oprofessionell och avskedade honom.

Andra gånger satt han bara och åt på scenen, tvättade sina kläder i en riktig tvättmaskin eller låg och sov i en sovsäck. Han var inte någon vanlig stand up-komiker, hans nummer liknade mer dadaistiska scenföreställningar. Andy var en performance-konstnär långt innan det blivit ett etablerat begrepp – men helt utan konstnärliga pretentioner.

Vid ett tillfälle träffade Kaufman sin namne Andy Warhol. Deras samtal lär ha gått trögt till en början, men snart upptäckte de att de hade mycket gemensamt. Warhols sex timmar långa film Sleep (1963), som visar en sovande man, kunde lika gärna ha gjorts av Kaufman. Skillnaden var att Warhol kallade sig konstnär medan Kaufman beskrev sig själv som ”sång- och dansman”. Både Warhol och Kaufman lekte med publikens förväntningar. En komiker som inte är rolig, en konstnär som ställer ut vanliga soppburkar – båda framkallade hos åskådarna en gnagande misstanke att de var utsatta för ett beteendevetenskapligt experiment, och att det var deras egen reaktion som var det egentliga konstverket. En vanlig underhållare vill roa sin publik, få den att känna sig glad och på gott humör. Andy Kaufman hade mer gemensamt med de moderna konstnärer som vill skaka om sin publik, provocera den, få den att reagera – positivt eller negativt kan vara egalt.

Precis som Warhol sysslade Kaufman med ett slags tomhetens estetik. ”Se till ytan på mina konstverk”, sa Warhol – ”det finns ingenting bakom”. Fanns det någon tanke bakom det Kaufman gjorde (mediakritisk, satirisk, filosofisk) eller utmynnar hans påhitt i ett stort ingenting? Vem var privatpersonen Andy Kaufman? I Formans film finns en nyckelscen där Andy beklagar sig över att ingen i publiken känner hans verkliga jag. Hans flickvän invänder att det inte finns någon verklig Andy Kaufman bakom alla masker, och Andy nickar instämmande: ”Ja just det, det glömde jag bort.” Slutsatsen skulle i så fall bli att Kaufman var sinnessjuk i klinisk mening, en psykopat. Det är kanske att göra det väl enkelt för sig.

FIASKO

Det fanns något masochistiskt i Kaufmans förtjusning i fiaskot. Han lurade och manipulerade publiken, men det var alltid han själv som drabbades värst. Bob Zmuda berättar upprepade gånger i sin bok om hur han och Andy noggrant planerade att få publiken att vända sig emot dem, och sedan storskrattande smet ut bakvägen. En psykolog skulle säkert påpeka att det hos många av oss finns ett sug att gång på gång uppsöka det fullständiga fiaskot - och att vi där kan finna en förklaring till Kaufmans popularitet. I en värld där bara segrarna räknas får det ställföreträdande misslyckandet en katharsisfunktion.

Zmuda skildrar lyriskt det fulländade fiasko som Kaufman gjorde vid ett framträdande utanför New York under Thanksgiving-helgen 1979. Under denna föreställning bjöd han upp sin familj – föräldrar och syskon – på scenen, och bad dem bidra med sånger och roliga historier. Publiken buade och visade högljutt sitt missnöje. Hela showen var ett praktfullt fiasko, det värsta i Andys karriär. Zmuda hävdar att Andy medvetet utsatte sin familj för denna prövning därför att han ville att de skulle få uppleva detsamma som han gick igenom. Mot detta talar den spontana intervju som en vän till Andy filmade direkt efter showen, och som nu finns utgiven på dvd. Eftersom intervjun inte var avsedd för offentligheten får man anta att Andy talar sanning för ovanlighetens skull. Tvärtemot vad Zmuda hävdar verkar Andy uppriktigt förtvivlad över publikens reaktion, och flera gånger upprepar han hur oförskämda de var mot honom och hans familj: ”De var så oförskämda, de kanske trodde att jag ville att de skulle bua åt mig, men… de var så oförskämda… jag ljög ju när jag avslutade med att säga att de varit en underbar publik, det var de inte alls, det sa jag bara för att vara artig, jag tyckte inte om dem, de var så oförskämda.”

Kanske var det Andys ”bombing routine” som slog tillbaka mot honom själv när han minst av allt önskade det, kanske var det ett avsiktligt fiasko som Zmuda påstår, kanske var det något annat. Kanske.

PROVOKATION

Kaufman chockerade sin samtid, men fick också många beundrare. Ännu tjugo år efter sin död lever han kvar i folks medvetande. Hans gamla TV-shower släpps nu på dvd, flera böcker om honom har publicerats, och givetvis har han sin egen hemsida på nätet.

Vad är det som gör excentriker av det här slaget så fascinerande? Kaufman ansåg sig inte vara någon komiker, och väldigt lite av det han gjorde var avsett att locka till skratt. Vad som tilltalade publiken var i stället känslan av oförutsägbarhet, vetskapen att precis vad som helst kunde hända på scenen när Kaufman uppträdde.

Än viktigare är kanske att Kaufmans med sitt nyckfulla uppträdande gjorde publiken upprymd och omtumlad, upplyft från den förkvävande vardagsrutin som tynger de flesta av oss. Här fanns plötsligt en person som vågade leka sig genom livet, som struntade i krav och regler och betraktade världen som sitt privata nöjesfält.

När Monty Python-medlemmen Graham Chapman dog 1989 höll John Cleese ett minnestal som avslutades med några tankar kring provokationens estetik, ord som i lika hög grad kan gälla för Andy Kaufman:

“Poängen med att chockera är inte att det upprör vissa människor… Jag tror att det provokativa kan ge många andra en tillfällig befrielsens glädje när de plötsligt inser att de sociala konventioner som styr våra liv så förskräckligt egentligen inte är särskilt viktiga.”


KAUFMAN PÅ FILM:
The Real Andy Kaufman (amatörfilmsupptagning av Thanksgivingshowen 1976. Cultdvd.com 2001)
Andy Kaufman The Midnight Special (TV-show från 1981 med flera av Andys mest kända nummer. Sony Music Entertainment DVD)
The Andy Kaufman Show (TV-show från 1983. Rhino Home Video 2000)
I´m From Hollywood (häpnadsväckande dokumentär om Andys brottningskarriär. Rekommenderas varmt. Innehåller också den timslånga filmen My Breakfast With Blassie från 1981. Rhino Home Video 2000)

Martin Kristenson

Publicerad: 2004-08-04


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA