Fritt informationsflöde för kamp om idéerna

Ur Kuba nr 3/04


Konsumismen alstrar konstlade behov och får människor att känna sig misslyckade, säger Kubas kulturminister Abel Prieto. Mot denna inriktning på konsumtion som livets mening lanserar Kuba en kamp om idéerna. Den nu drygt 50-årige kulturministern har suttit på sin post i tio år. Dessförinnan var han ordförande i UNEAC, Kubas Kulturarbetarförbund. Abel Prietos besök i Buenos Aires skedde på inbjudan av Clacso (Latinamerikas Samhällsvetenskapliga Råd) för att föreläsa om ”idéernas kamp” på Kuba.

Problemen i turismens kölvatten, de omfattande kontakterna mellan kubaner och släktingar i Miami och Internets intåg i landet har lett till ett öppnare och mer välinformerat Kuba än många föreställer sig. ”Det vore befängt att tro att vi skulle kunna stoppa denna störtflod av information”, säger Abel Prieto. ”Vår enda chans är att erbjuda en bättre mening med livet.”

– Vi driver en rad projekt som vi kallar idéernas kamp, eftersom de hänger samman med vår satsning på utbildning och kultur med användning av TV för att höja bildningsnivån. Vi har startat en rad nya TV-program och en ny utbildningskanal som heter ”Universitet åt alla” och som fått starkt genomslag. Allt detta är också ett svar på den så kallade ”kulturella globaliseringen”. Vår målsättning är att rusta människorna inför konfrontationen med konsumtionssamhällets budskap och all manipulativ information, var den än kom ifrån. Till det behövs en gedigen och grundmurad bildning hos var och en. Särskild tonvikt lades vid att höja människors bildningsnivå, och i det syftet har vi startat femton nya skolor för konst- och litteraturinstruktörer. Vi har också öppnat skolor för socialarbetare eftersom vi samtidigt med idéernas kamp också griper oss an den sociala utslagningen.

Kamp mot arbetslösheten
– Kampen mot arbetslösheten är ett led i idéernas kamp. Vi har infört avlönade ungdomsplatser, ett slags studiebidrag som innebär att tusentals arbetslösa ungdomar nu studerar och får betalt för det. Vi har pressat ner arbetslösheten till nära noll, vilket givetvis har medfört en stor utgiftspost i statsbudgeten. Vi har infört datakunskap i samtliga skolor och alla, från lågstadiet och uppåt, har datorer och video. Det främsta syftet med satsningarna på kultur, konst och litteratur är att värna om vår konstnärliga och litterära identitet, försvara den kubanska kulturtraditionen och kubanska konstnärers och författares uttrycksformer, men samtidigt vara noga med att inte hemfalla åt chauvinism. Vi vill värna det som är kubanskt och samtidigt försvara människors rätt att få tillgång till all världens kultur.

Kubas fyra TV-kanaler är statliga och där finns ingen reklam, men de två nya utbildnings- och kulturkanalerna sänder hela tiden filmer och nya serier med kultur från hela världen. Tanken är att en bildad kuban ska behärska sin egen kultur och sin egen tradition, men samtidigt ha kontakt med omvärlden. En av globaliseringens farligaste avigsidor är att världens samlade kulturskatt håller på att utarmas.

Globaliseringen av information och kultur
– Globaliseringen tränger in över allt. En annan huvudtanke i den här processen är att den inte får försiggå i ett glashus eller provrör. Dagens och framtidens kubaner kan inte danas i en isolerad och smittfri miljö. Vi tar ju till exempel emot nära två och en halv miljon turister om året. En vacker dag hoppas vi kunna få bort blockaden, den mur som idag hindrar andra amerikaner (t ex US-amerikaner) från att resa till Kuba. Vårt land får nu besök av tiotusentals kubaner bosatta i Miami och övriga utlandet. Kuba är ett öppet samhälle. Vi får in TV och Internet, men detta öppna samhälle måste erbjuda sina medborgare en beredskap och höja deras bildningsnivå, så att de inte låter sig manipuleras av denna kulturella invasion.

Fidel Castro har sagt att det kan gå förhållandevis fort att genomföra stora ekonomiska förändringar, men att kulturella förändringar kan ta flera generationer.

– Det stämmer. Efter alla dessa år håller vi till exempel nu på att diskutera de rasfördomar som fortfarande finns. Visserligen har revolutionen fullständigt undanröjt de institutionella betingelserna för rasismen, men trots det lever rasfördomar kvar. Alla de här projekten går också ut på att få med unga afrokubaner från familjer som lever i samhällets utkanter. Vid intagningsproven till universiteten kommer de som har bäst resultat in. Men unga från splittrade marginaliserade familjer har ett underläge vad gäller skolutbildning jämfört med barn från akademikerfamiljer som är måna om att de studerar. Intagning till universiteten på grundval av provresultat kan tyckas vara rättvist, men det har lett till att en del utbildningslinjer domineras av ljushyllta.

Består kapitalistiska värderingar även i ett socialistiskt samhälle?

– Det kan hända. Konsumismen är till exempel kärnan i det manipulationsmaskineri som dominerar i världen, detta att lycka förknippas med ens förmåga att konsumera. Att lycka är att köpa bil. Vi menar att kulturen, livskvaliténs kulturella dimension, kan vara ett motgift till konsumismen.

Vill ni lägga tonvikten på att människan berikar sig andligt i stället för materiellt?

– Folk måste ha anständiga livsvillkor. Vi dras fortfarande med problem att lösa som gäller livsmedel, grundläggande materiella behov, bostäder och annat som kostar en massa pengar. Men samtidigt måste vi uppmuntra människor att ägna sig åt kultur från tidig ålder och förmedla en insikt om att livskvalité också inbegriper andlighet och kultur. Annars sätter manipulationen från konsumtionssamhället in och skapar konstlade behov och därigenom en ständig känsla av misslyckande.

– Miami är självklart något som hägrar. Men idéernas kamp kan t ex förhindra att ungdomar utvandrar utan att ha klart för sig vad det är dom utvandrar till. Här finns en mängd potentiella utvandrare, för en massa kubaner har släktingar i USA, framför allt i Miami, och de har för sig att deras livskvalité är bättre. En del har en mycket förenklad föreställning när de ger sig av.

Vi tycker att folk skall få resa, bo och utvandra vart de vill
– Vi vill inte sätta stopp för utvandringen utan främja laglig utvandring till USA. För en tid sedan avbröt USA de årliga samtalen om laglig utvandring. Vi har krävt minst 20,000 inresetillstånd till USA om året, men USA har ett starkt demagogiskt intresse av att uppmuntra illegal invandring. USA struntar i avtalet och ger nu bara visum till akademiker. USA använder de så kallade båtflyktingarna som slagträ i en omfattande massmediakampanj, när det i själva verket är USA som driver fram den illegala utvandringen. Det får stort utrymme i massmedia. Vi tycker att folk skall få resa, bo och utvandra vart de vill, och här har vi tagit väldigt tydlig ställning. Dock måste de ske under lagliga och säkra former, och ingen ska behöva sätta livet på spel.

– En enorm massa kubaner rör sig runt i världen, folk reser överallt, och många åker till Miami och kommer tillbaka. Det är inte Kuba som begränsar resandet. Ett mycket litet antal kubaner får inte resa ut av säkerhetsskäl, om de har tillhört försvarsmakten eller inrikesministeriet. men antalet människor som drabbas av sådana inskränkningar är försumbart. Andra får inte lämna landet eftersom de står under åtal eller liknande. Men massor av kubaner reser. På kulturens område, så reser över 13.000 författare och konstutövare om året utomlands med kulturministeriets stöd.

– Vår tanke är att de som utvandrar skall göra det med öppna ögon, och inte för att de blivit förda bakom ljuset. En grupp katalaner har gjort en spännande och mycket avslöjande film som jag är mycket förtjust i. Den heter Båtflyktingar och följer en handfull invandrade kubaner under 6-7 år inne i USA. Idéernas kamp hänger samman med detta, hur folkopinionen i världen manipuleras av USAs info-industri och dess strävan efter total dominans med hjälp av en jättelik mediaapparat som skall göra människor till idioter.

De trodde att socialismens var passé
– Visst är det svårt att tävla med de ekonomijättarnas konsumtionsmaskineri, men kampen är igång. Överallt på universiteten och bland ungdomarna pågår diskussioner. Och jag tror att folk är mycket bättre rustade idag än för femton år sedan. När Berlinmuren föll, så fanns det en grupp intellektuella på Kuba som ansåg att det var både omöjligt och meningslöst att hålla fast vid den socialistiska tanken. De sa att den var orealiserbar. Idag har många sett vad som har skett i Sovjetunionen och de gamla socialistländerna, vilket socialt pris de fått betala, hur den tidigare mycket höga livslängden i dessa länder nu har gått ner till tredjevärldennivåer. En del länder jämställs rentav med vissa afrikanska länder. Folk har sett vad som hänt i Latinamerika. De har mycket noga observerat den här processen och ser vad den nyliberala modellen lett till.
År 1992 reste jag tillsammans med Fidel till det Ibero-amerikanska toppmötet i Spanien. Då sjöng de segerhymner, alla murar hade fallit, socialismen framstod som passé, och vi representerade dinosaurierna, för nu skulle marknaden lösa alla problem, staten skulle inte blanda sig i någonting, privatiseringarna skulle leda till en häpnadsväckande tillväxt. Vi trodde knappt våra öron.

Slummen, inte Hollywood, visar kapitalismens rätta ansikte
Där satt Argentinas Carlos Menem och Mexikos Carlos Salinas de Gortari. Ingen satsade ett öre på att den kubanska revolutionen skulle överleva, och de framförde ”kondoleanser” i förtid. Fidel talade om den sociala katastrof som stod för dörren till följd av detta synsätt, vad det skulle innebära i form av växande klyftor mellan fattiga och rika. Vad hände tio år senare i Argentina, i Venezuela och i hela Latinamerika? Mycket rika länder, men folken lever i yttersta nöd och svält.

På Kuba har folk följt allt detta, de vet vad det är fråga om. I Venezuela finns det 10.000 kubanska läkare, och flera tusen arbetar på Haiti, i Honduras och i Afrika. Dessa läkare återvänder efter att ha sett kapitalismen, men inte i Hollywoodtappning. De har sett kapitalismen i slummen, i bergen runt Caracas, kapitalismen i sin omänskligaste gestalt på Haiti, kapitalismen i den underutvecklade världen. De vet att detta inte är billig propaganda utan verklighet. Läkarnas vittnesmål har berikat debatten på Kuba.

I massmedia heter det att Kuba hindrar tillgång till Internet.

– Det stämmer inte. Tvärtom finns det dataklubbar för ungdomar i samtliga kommuner i landet.

Men det kostar pengar. Vi har redan Internet i alla kommunala kulturnämnder och många kommuner har egen hemsida. Det finns Internet på alla Kulturarbetarförbundets avdelningar runt om i landet. Vi använder Internet i stor omfattning, men för socialt bruk, som samhällsservice, för akademiker och även läkare. Vi bygger hela tiden ut bruket av Internet för sociala ändamål.

100 TV-kanaler men ingen information
– Kubansk press kanske inte är den bästa tänkbara, och där har vi en rad problem att lösa. Men kubanerna är ytterligt välinformerade om man jämför med andra länder där folk har hundra TV-kanaler men nyhetsförmedlingen är satt på undantag. Vi har ingen förbudsfilosofi, för stryper man informationsflödet, så blir det ingen idéernas kamp.

Med all ny teknik som finns och globaliseringen vore det dessutom absurt att tro att förbud kan vara ett alternativ, för det går ju inte. Vi gör utgåvor av utvandrade författare. Vi har haft tusentals kontakter med Reynaldo Arenas arvtagare för att kunna publicera ”De kritvita skunkarnas palats”, som vi tycker är en alldeles förträfflig roman, men vi har inte lyckats. Vår lösning blev att köpa in den och lägga ut den på biblioteken. Bland Guillermo Cabrera Infantes verk ville vi ge ut ”Tres tristes tigres” och ”La Habana para un Infante difunto”, som enligt min mening är hans bästa böcker.

Luis Bruschtein
Översättning Eva Sjöblom

Publicerad: 2004-08-01

Köp Kuba
Läs mer om Kuba i katalogen
Fler artiklar knutna till Kuba
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT