Språkstakar och en katt

Här kommer ytterligare en drös länkar till kulturtidskriftsrecensioner, från dags-, kvällspress och radio.

Vi börjar med en notis: Pequod #34 i Expressen den 28 juni. "Maken till stilig tidskrift har jag sällan skådat", tycker Pia Zandelin om omslaget. "Där inne är det inte heller så illa."

I Svenska Dagbladet dagen därpå, den 29 juni, recenseras Aiolos #22-23, om Mallarmé, av Jesper Olsson som hävdar att få poeter har haft lika stort inflytande på de senaste hundra årens reflektion kring litteratur och att få poeter har berett sina läsare samma svårigheter:

Mallarmé har följaktligen haft det ganska tufft i den svenska receptionen av modernismen, som gärna graviterat mot det måttfulla och i samma grad skytt det obegripliga och formellt utmanande. Det finns därför skäl att jubla över att Aiolos nu ger ut det första (vad jag känner till) tidskriftsnumret i Sverige helt och hållet ägnat denne franske gymnasielärare, som i sin "Versens kris" spekulerade kring poetens vältaliga försvinnande bakom de skimrande konstellationerna av ord.

Men Olsson hade gärna sett fler kopplingar till den typografiskt elaborerade dikten "Un coup de dés" ("Ett tärningskast") från 1897, som han anser varit avgörande för poesins visualisering och utforskning av skriftmediet under 1900-talet. Något om det stora projektet kring "Boken" (Le livre), efterlyser han också, "vilket på samma sätt aktualiserar frågor kring hur litteratur kan ta materiell gestalt; en problematik som måste beskrivas som brännande i dag."

Jag väntar hoppfullt på uppföljaren, Mallarmé, del 2.

Den 30 juni tar sig Amelie Björck an OEI #15-17 i Göteborgs-Posten:

Det sägs att det senaste, feta trippelnumret av OEI höll på att döda en katt när den [sic!] damp ner i ett brevinkast. Tidskriften lever emellertid upp till sina "arkivisk-aktivistiska" ambitioner på fler sätt. I stället för att bara berätta om de historiska och nutida metoder, med vilka en författare/språkkonstnär kan sätta snurr på ett textmaterial (genom collage, copyleft, plagiat, sampling, détournement), tar man här helt sonika teknikerna i bruk.

Recensionen utmynnar i ett längre resonemang kring språkmaterialister kontra den traditionalistiska retrogardismens metaforivrare. De båda lägren har uppstått ur ömsesidiga projektioner, hävdar Björck: har man inga fiender får man uppfinna dem:

För det är ju knappast så att retrogardisterna med nostalgiskt vibrato söker det ömma hjärtat, medan språkmaterialisterna bara vill ta sönder och vara anti allt. Visst kan man säga att språkstakarnas gemensamma nämnare genom 1900-talet är den politiska grundviljan att störa slentrianen. Men därutöver existerar i ärlighetens namn ingen estetisk konsensus. Redan hos Oei-numrets författarnamn skiljer sig ståndpunkterna: medan några med all säkerhet slår bakut inför begrepp som "tolkning" och "mening", kan andra med gott fog kalla sig "nyrealister".

I en notis i Expressen den 5 juli utgår Anne Hedén från mediesociologen Ulf Dahlqvists artikel om den finska krigsfilmen "Framom främsta linjen", publicerad i Zoom #2/04:

Historien om Harry Järv, finlandssvensk essäist (och mycket annat), och hans upplevelser av kriget mot Sovjet försvann fort från svenska biografer i våras. Dock inte utan att sprida en viss häpnad över den omtöcknande patriotismen.
Var finns motbilderna, undrar Dahlquist i sin Zoom-artikel. När får vi se en berättelse som berättar sanningen om kriget?
Men hur mycket ger själva frågan?

Och i GP samma dag recenseras Psykoanalytisk Tid/Skrift #8-9 2004. Jenny Högström har hittat en rolig och väl avvägd blandning teoretiska och kliniska texter - främst av franska psykoanalytiker eller teoretiker - och skönlitterära exempel, men hon efterlyser mer självkritik:

Att analysera sakers nuvarande tillstånd innebär inte automatiskt att kritiken uteblir. Psykoanalysen har ett eget ansvar. Psykoanalytisk Tid/Skrift verkar dock mer upptagen med det pedagogiska: att introducera texter och tänkare ur en mansdominerad tradition. Självkritiken och dess konsekvenser uteblir. Kvinnor är med andra ord sorgligt underrepresenterade, både i tidningsredaktionen, teoretiskt, och som litterära exempel.

Och så i tisdags, den 6 juli, talade Stina Haraldsson i radions Kulturnytt om Bang #2/04:

Senaste numret av den feministiska tidskriften Bang har USA som tema och är riktigt bra. Från USA kom tredje vågens feminister på 1990-talet, med riot grrl-rörelsen och tidningar som Bust och Bitch. USA är dessutom så stort att feminismen är kommersiellt gångbar på ett helt annat sätt än i Sverige.

Och till sist ännu en notis, publicerad samma dag i Expressen. Där rekommenderar Nina Lekander ETC #3-4/04 och hon tycker att det är konstigt att denna gedigna tidskrift så sällan uppmärksammas av dagspressen "med krönikörer som Maria-Pia Boëthius och Stefan Sundström, ekonomiskribenter som Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren samt en tapper liten hop pigga och av andra medier ännu ej utslitna yngre journalister."

Var så vänlig och kolla åtminstone in senaste ETC.

Publicerad: 2004-07-08