Utarmat Afghanistan

ur afghanistan.nu nr 2/03


163.000 utav 697.000 amerikanska veteraner från första Gulfkriget 1991 hade i maj 2002 fått invalidstatus av amerikanska försvarsdepartementet (Veteran Affairs). Mer än 10.000 hade dött. 206.000 veteraner hade skickat in ersättningskrav för sjukdom som de anser att ha ådragit sig under första Gulfkriget. Sjukdomen går under benämningen GWI, Gulfkrigssyndromet. (Källa: Veteran´s Benefit administration, Veterans Affairs, Amerikanska Försvarsdepartementet)

Före Gulfkriget utgjorde dessa soldater några av de yngsta och mest hälsosamma individerna av USA:s befolkning, men veteranerna fortsätter än i dag att insjukna och invalidiseras.

Fortfarande forskar man på de flesta av 12 möjliga olika sjukdomsorsaker för GWI: man har omväxlande lagt skulden för veteranernas sjukdom på oljebränderna under kriget, irakisk giftgas, oprövat vaccin som soldaterna fått innan kriget, såväl som spray mot loppor och myggor som de också fick. Efter en en lång rad slutrapporter där de flesta ämnen avfördes från debatten har man tagit upp dem på nytt.

En av egendomligheterna kring karusellen är att de sjuka veteranerna alla tycks lida av samma och identiska symptom. Mycket talar för att man kunnat nöja sig med en enda sjukdomsorsak: Flertalet får allvarliga eksemer, diarré, svettningar, viktförlust, nedsatt lungkapacitet med astmaliknande symptom, förstorade lymfkörtlar, smärtor i muskler och leder. Under begreppet ”kognitiv dysfunktion” finner vi symptom som synförvrängningar (av samma skäl dör ett övertal av veteranerna i trafikolyckor) förlust av minne (veteranerna vet inte var de befinner sig), förlust av finmotorik, veteranerna tappar balansen, förlorar känslan i armar och ben. Någonting har med andra ord angripit deras nervbanor. De veteraner som dör, dör av lung-, lymf-, njur-, lever-, skelettcancer och leukemi – och ett övertal av deras barn uppvisar defekter eller leukemi.

Vad är det man har undersökt och vad är det man hittills inte velat undersöka? Av närmare 700.000 veteraner har enbart 86 fått sin urin undersökt för utarmat uran, (enligt den amerikanska juridiska experten Daniel Fahey).

Den 11/2 1997 skrev den amerikanska professorn i strålningsfysik, Asaf Durakovic, brev till dåvarande president Clinton (Durakovic var inte bara professor utan överste i USAs armé i 17 år, och veteran från Gulfkriget 1991):

”Käre president Clinton:

Jag skriver detta brev för att rikta er uppmärksamhet mot konspirationen mot USA:s veteraner. Under Gulfkriget blev några veteraner utsatta för radioaktiv förgiftning av utarmat uran. Jag gjorde själv tjänst som gruppkommendör för arméns medicinska avdelning 531. Efter kriget var jag föreståndare för den medicinska veterankliniken för strålningsskador i Wilmington, Delaware. Jag ådrogs skötseln av en grupp uranförgiftade veteraner. Jag såg till att alla genomgick vederbörliga prov och tester på olika institutioner. Alla dessa patienters journaler på sjukhus och laboratorier har försvunnit..... Idag fick jag skriftligt meddelande om att jag sagts upp efter 8 års klanderfri tjänst.... De försvunna journalerna och laboratorieproverna ser jag som en väldokumenterad konspiration för att få mig att sluta mina ansträngningar för att veteranerna skall få en korrekt behandling och därför att jag rest frågorna om strålningsriskerna.

Jag är övertygad om att Ni vill intressera er för detta för de amerikanska veteranernas bästa.....

Most respectfully – Asaf Duracovic”

Durakovic har tillsammans med en växande skara forskare försökt att få i gång seriösa studier om uranets sjukdomsframkallande effekter. Han har nu upprättat sitt eget center i Kanada, UMRC, varifrån han skickar ut team till de krigsskådeplatser där amerikanerna använt utarmat uran. I maj 2003 lät han ta urinprover på afghaner i Tora Bora, Mazar-e-Sharif och Kabul nära platser där amerikanska flyvapnet kastat såkallade GBU-bomber innehållande 1,5 ton uran per bomb (buster-bunker-bombs). De afghaner som han undersökte hade alla en koncentration uran i urinen som är 100–400 gångar högre än de amerikanska veteraner han testat. Han fann en liten pojke vars hela familj hade dött i ett bombanfall, pojken själv var dödssjuk, och han hade 2000 gånger det normala innehållet av uran i blodet. Durakovic sade till BBC News Online: ”I Afganistan fanns det inga oljebränder, inga insektsprayer, ingen hade vaccinerats, ändå uppvisade afghanerna, som vi undersökte, exakt samma symptom som de amerikanska Gulf veteranerna”. I en radiointervju med Democracy Now sade Durakovic nyligen: ”Till vår stora förvåning var det inte utarmat uran som fanns i urinproven, utan spår av återanvänt reaktoruran. Vi fann bl.a. isotopen U-236. Den finns inte i naturen, den är en dotterisotop från anrikningsprocessen.”

Det är inte bara Durakovic som har upptäckt att det finns annat och värre än utarmat uran i lämningarna av den amerikanska ammunitionen. De journalister (Bl.a. Scott Peterson, Christian Science Monitor 15/5 2003) som efter kriget åkt till bombade ministerier och utbrända amerikanska stridsvagnar i Bagdad har med geigermätare kunnat mäta strålningsnivåer upp till 1900 gånger den normala nivån.

Bättre sent än aldrig håller etablissemenget på att ändra inställning till utarmat uran. Engelska Royal Society of Science gick i mars 2003 ut med en rapport där man bl.a. skrev att risken för lungcancer efter exponering för utarmat uran kan vara mycket hög: I värsta fall (worst case) kan en utav femton soldater få lungcancer. I samband med detta uppmanade Royal Society USA och Storbrittanien att röja upp utarmat uranammunition som var kvar inne i de irakiska städerna efter kriget. Samma uppmaning kom från FN-organisationen UNEP.

I värsta fall
Fast de utbrända stridsvagnarna står kvar inne i Bagdad och de andra irakiska städerna och människor fortsätter att gå till jobben i de ministerier som beskjutits med uranammunition, där det inte heller har företagits någon dekontamination.

I somras fick kritikerna äntligen stöd av neutrala kollegor: Tre tunga namn inom den internationella akademiska världen gick i juni ut på ett symposium i New York (som avhölls på Nuclear Policy Research Institute) och hävdade att det är möjligt och sannolikt att bruket av utarmat uran i stridsvagns- och flygplansammunition har gett upphov till de amerikanska veteranernas sjukdom såväl som till epedemin av cancer och födslodefekter i södra Irak.

Professorn i strålningsonkologi och folkhälsa och dessutom chef för radiologiska forskningsinstitutet vid Columbia University, David J. Brenner, berättade att de partiklar från utarmat uran som hamnat i människans lungor är speciellt farliga, minst lika farliga som radon. När uranammunitionen brinner – och den är pyroforisk, dvs självantändande – bildas ett stort moln av små osynliga partiklar på mikronnivå. Det inandas av människor och djur. Utarmat uran avger i likhet med en plutoniumpartikel såkallad alfastrålning, den mest energirika radioaktiva strålningen vi känner till (strålningen från en partikel kan framkalla en bubbla i en plasthinna). När en alfapartikel genomkorsar en cell, dödar den endera cellen, eller förändrar och förstör arvsmassan, som därigenom blir till en cancercell. Strålningen är inte bara farlig för lungorna utan även för lymfkörtlarna inne i lungorna, den framkallar lungcancer såväl som lymfcancer. ”I värsta fall är risken för cancer enorm”, sade David Brenner på symposiet.

Mångdubblade cancerfall
En annan tung forskare som framträdde på symposiet var professorn i patologi, Thomas M. Fasy från en av USA:s mest kända medicinska skolor, Mount Sinai. Fasy pekade på att uranets kemiska giftighet som ökar strålningens farlighet. När uranammunitionen exploderar och brinner, oxideras denna tungmetall till någonting som inte finns i naturen: UO3 istället för det naturligt förekommande UO2. UO3-oxiden är inte stabil utan omvandlar sig, genast den kommer in i kroppen till en jon, uranyl, (UO2++) som inne i kroppen bildar salter och syrer som förstör organ. Uranylsyre (Uranylacetat) fastnar först och främst i njurarna och förstör njurvävnaden och även i benknotor, vars celler förstörs. Uranylsyror och salter fastnar i vita blodkroppar där de förstör immunsystemet, de fastnar i nervbanorna och förstör dom.

Fasy har varit i Basra i Irak. Han har i likhet med den svenska professorn i strålningsfysik, Anders Brahme, med egna ögon kunnat konstatera att de mest sällsynta och hemska födslodefekter blivit vardag i Irak. (Anders Brahme TT 0101-11 efter ett besök i Basra). Antalet fall av barnleukemi i Basra har mer än tiodubblats efter Gulfkriget. Bland de irakiska veteranerna har cancerfallen 10–40 dubblats beroende på olika sorters cancer. Cancerepidemin har påpekats av en rad journalister, bl.a. Robert Fisk och Felicity Arbuthnot. WHO ville redan för tre år sedan undersöka ökningen av cancerfall i Basra, men beslutet om att företaga denna undersökning för 20 miljoner dollar, blockerades av USA i FN:s generalförsamling.

Varför har så få åtgärder vidtagits för att skydda soldaterna för utarmat uran under kriget? Och varför har ännu mindre gjorts för att undersöka miljöeffekterna efter kriget? Visste amerikanska militären ingenting om utarmat uran?

Eller trodde man att det var helt ofarligt? Avhemligade dokument visar att amerikanska militären mycket väl kände till riskerna med utarmat uran. Ett memorandum som skrevs just efter Gulflkriget, 1/3 1991 av generallöjtnant M.V. Ziehm från Los Alamos förtjänar att citeras:

”Man fortsätter att oroa sig över miljöeffekterna av utarmat uran. Om vi därför inte framhäver hur effektivt utarmat uran är, kan ammunitionen bli politiskt oacceptabel, och således kan vi tvingas ta bort den från arsenalen. Då den emellertid har visat sig värdefull på slagfältet, bör vi försöka att att säkra dess framtid... Jag tror att vi skall komma ihåg hur känsligt detta ämne är när vi skriver våra rapporter efter aktionerna.”

Militärerna vill inte göra sig av med uranen – förmodligen därför att det är det mest effektiva och ödeläggande vapen som kan sättas in mot stridsvagnar och bunkrar. Granater av massivt uran skär, när de avfyras av höghastighetsvapen igenom fiendens stridsvagnar som smör, en granat kan till och med gå igenom två pansarvagnar på en gång. Att ammunitionen är så effektiv har med vissa specifika egenskaper att göra: Den är en mycket tung tungmetall, 1,6 gånger tyngre än bly (en kubikcentimeter DU väger 19 gram) och den antänds lättare än till och med magnesium. Granaterna börjar brinna redan inne i mynningsröret på det avfyrande vapnet och framkallar sedan när de träffar hårda mål, en eldstorm om ca 400 meter i diameter. Varje brinnande uranpartikel antänder genast en ny partikel. Medan stridsvagnens järn smälter, brinner DU och framkallar mycket höga temperaturer. Effekten är sådan att varje människa som befinner sig i närheten av den exploderande DU-ammunition inte bara dör – utan förkolnar och blir till en såkallad ”crispy critter” dvs faller ihop till en liten dammhög när man rör vid liket.

Massförstörelsevapen
Därför har också en rad människorättighetsorganisationer försökt att få uranet förbjudet enligt Genevekonventionen som ”Incendiary Weapons” dvs i samma klass som brandbomber och napalm. Och en underkommission av FNs människorättighetskommission klassade redan 1996 utarmat uran som massförstörelsevapen (resolution 96/16).

På en av de diabilder som visades upp på konferensen avbildades ett frågeformulär från försvarsdepartementet till ”Iraqi Freedom Veterans” – senaste krigets veteraner – om deras hälsa. I detta formulär tillfrågas ingen soldat om han funnits i närheten av brinnande uranammunition eller om denna ammunition överhuvudtaget. Däremot fick de amerikanska soldaterna denna gången order om att de skulle hålla sig långt från sina egna brinnande stridsvagnar som var fulla av uranammunition.

Frågan är om världen bara skall avvakta nästa cancerepedemi i Irak, USA och Storbritannien och Afghanistan – ju längre tid det går, dess vidare omkring sprids det osynliga stoftet av uran.

Maj Wechselman

Publicerad: 2004-05-07

Köp afghanistan.nu
Läs mer om afghanistan.nu i katalogen
Fler artiklar knutna till afghanistan.nu
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT