Min weekend med Doris Day

Ur Kapten Stofil nr 14


Kapten Stofil 14 ägnar stort utrymme åt sångerskan och filmstjärnan Doris Day, som i april fyller 80 år. Stupidos Martin Kristenson medverkar även i nättidskriften Minou med en artikel om Doris Day.

Marty Melcher var Doris Days tredje man. Efter hans död 1968 upptäckte hon att han inte bara förskingrat hennes pengar och lämnat henne en skuld på en halv miljon dollar, i hans kvarlåtenskap hittade hon också två färdiga manuskript på en TV-serie, The Doris Day Show. Sin vana trogen hade Melcher skrivit kontrakt utan att fråga sin fru först. ”Det var illa nog att jag hade tvingats in vid televisionen mot min vilja”, berättade Doris senare, ”men vad som gjorde saken dubbelt motbjudande var den inramning man valt för min TV-serie. En bondgård. En änka med två små barn på en bondgård. Och en farfar naturligtvis… Inte ens i mina värsta mardrömmar hade jag kunnat föreställa mig de manuskript som de gav mig.”

The Doris Day Show (i Sverige kallad Doris ordnar allt) har förmodligen gjort mer än någonting annat för att förstöra Doris Days rykte, här stadfästs slutgiltigt bilden av den klämkäcka och äppelkindade Doris. Märkligt nog blev serien ändå en succé, och gick i fem säsonger från 1968 till 1972. [1]

Den 10 januari 1998 lät Stupido en försöksperson under Martin Kristensons ledning se igenom 27 avsnitt av seriens första säsong [2]. Vi valde ut en fanatisk Doris Day-beundrare för att undersöka om hans kärlek till Doris skulle överleva detta krävande prov.

Här är hans rapport – timme för timme:

Lördag den 10 januari 1998, kl. 13.25:

Efter en rejäl frukost under vilken jag har stålsatt mig genom att lyssna på Doris bästa skivalbum, Latin for lovers (1964) drar jag igång pilotavsnittet av The Doris Day Show. Vinjetten anslår seriens ton direkt: Doris och några barn dansar fram över gröna ängar, alla ler och ser lyckliga ut, en hund springer förbi [3], en häst dricker vatten vid en liten sjö – redan här inser vi att Doris värld är en idyll så menlös att den bräker. Det värsta är att jag ska tvingas se vinjetten över tjugo gånger till innan helgen är över.

Signaturmelodin är förstås Doris Days största hitlåt, ”Que sera, sera” som hon lanserade i Hitchcocks Mannen som visste för mycket (1956). I TV-versionen framför hon den tillsammans med en stor barnkör. Det hör till saken att Doris inte var särskilt förtjust i den sång med vilken hon alltid kommer att vara förknippad. ”Det är en barnsång”, klagade hon när hon hörde den första gången. ”Det är en söt melodi som passar perfekt in i sitt sammanhang i filmen, men jag hade hoppats på något mer än det. Du vet – ’det som sker, det sker’ – det är inte riktigt mitt slags sångtext.”

Doris spelar f d modejournalisten Doris Martin, en änka som bor med sina två söner och sin far på landet. I första avsnittet försöker hennes förre arbetsgivare locka henne tillbaka till New Yorks modevärld, men efter en serie föregivet komiska missförstånd inser hon att hon hör hemma hos sin kära familj på landet.

Det enda roliga i detta avsnitt är modekvinnornas alla osannolika kostymer och hattar. Här får vi glimtar av den urbana miljö som utgjorde bakgrunden till några av Doris Days bästa filmer, t ex Jag hatar dej, älskling (1959). Det skulle bli mer bisarra modemiljöer i seriens senare säsonger, men här förekommer det tyvärr ganska sparsamt.

”Let them out of the nest” heter det andra avsnittet jag ser [4]. Här får Doris söner jobb med att dela ut ägg till grannskapet. Doris litar inte på att de ska klara av sin uppgift, utan övertar hela jobbet själv. Till slut blir farfar tvungen att förklara för Doris att hon måste låta pojkarna ta ansvar. En riktig moralitet, alltså. Scenerna där Doris delar ut ägg bjuder på en del klassisk slapstick, tidningsbudet slänger oavbrutet tidningar i stjärten på henne, hon ramlar i buskar, blöter ner sig i en bevattningsanläggning, och kastar ägg på tidningsbudet. Skojigt värre.

14.25:

I ”Love a duck” [5] går Doris på jakt efter en tjuvskytt.

Det slår mig plötsligt att denna tidiga TV-komedi har ganska tunnsått med burkade skämt. Det beror kanske på att serien har rätt tunnsått med skämt överhuvudtaget. Den stackare som ansvarade för burkskratten hittade tydligen inte särskilt många ställen att lägga in dem på. Det visar väl bara att det är svårt att kombinera komedi och idyll. The Doris Day Show kan faktiskt ses som en föregångare till Joakim Pirinens pjäs Familjen Bra – med den skillnaden att TV-serien består av tjugoåtta akter.

”Buck’s Girl” [6] var en riktig prövning. Doris far och den lokala veterinären blir rivaler om samma kvinna. Farfar offrar sig ädelmodigt för sin vän och drar sig undan. Doris medverkar knappast alls i detta avsnitt, och effekten blir ungefär som att se en bröderna Marx-film utan bröderna Marx.

15.25:

Å den där jävla vinjetten igen. Jag börjar hata ”Que sera, sera”.

Men ”The Songwriter” [7] bjöd på en glad överraskning – Doris Day sjunger! Flera gånger dessutom! Leroy, som är anställd på farfars gård, har skrivit en sångtext (”There are weeds in the garden of my heart”) som han skickat till en firma som tonsätter amatörtexter för femtio dollar stycket. Han inbillar sig att han därigenom inlett en ny karriär, men Doris avslöjar att firman bara är en bluff som lovar alla sångförfattare guld och gröna skogar.

I ”The Matchmakers” [8] försöker pojkarna para ihop sin mamma med traktens inbilske sheriff. Det går inte alls. Vid det här laget känns det som om jag skulle vilja riva ner alla mina Doris Day-bilder från väggen. Dags för paus.

Middagspaus

17.45:

Jag gick ut och åt på ett riktigt sunkigt snabbmatsställe för att påminna mig själv om att världen inte bara består av glada mammor och deras välartade söner. Det finns snöslask, vintermörker och sura människor också. Det känns betryggande.

Då kör vi igen.

I ”The camping trip” [9] tar farfar med sig pojkarna på camping. Här bjuds vi på mer slapstick när den enfaldige Leroy oavbrutet misslyckas med att packa ner campingutrustningen. I sista scenen får hela familjen sig ett gott skratt åt pojkarnas berättelse om hur farfar snarkar.
Que sera, sera… jag klättrar på väggarna snart… Den där jävla barnkören… The horror! The horror!

”The uniform” [10] är berättelsen om hur Doris son Toby försöker komma med i skolkören. Den stackars pojken ljuger för sin mamma och säger att han är med, trots att han misslyckats på intagningsprovet. Här finns plats för ett förmaningstal, som ni kanske redan gissat.

Jag känner plötsligt en oresonlig lust att lägga in Fassbinders Ett år med tretton månar (1978) i videon istället.

18.45:

Medan jag ser ”The librarian” [11], som handlar om hur Leroy blir kär i traktens bibliotekarie och försöker imponera på henne med sin bokliga bildning, tänker jag på de svåra omständigheter under vilka Doris Day spelade in sin TV-serie. Inte nog med att hon just blivit änka och att hon upptäckt att mannen förskingrat hela hennes förmögenhet; hennes son Terry Melcher blev i samma veva ofrivilligt inblandad i Sharon Tate-morden. Melcher var skivproducent och hade i den egenskapen träffat Charles Manson vid ett par tillfällen för att diskutera ett skivkontrakt, som dock aldrig blev av. Efter morden kontaktades Melcher av polisen. Han hade bott i samma hus som Polanski/Tate, och enligt en av mördarna, Susan Atkins, var han det tilltänkta offret. Motivet skulle alltså ha varit hämnd för att Melcher inte gjort Manson till rockstjärna. När det visade sig att Melcher inte bodde kvar där mördade de istället de nya ägarna.

Melcher skaffade sig livvakter åt sig och sin mor som de hade omkring sig dygnet runt i över ett år. Det började gå vilda rykten om Melcher. En tidning påstod att det var han som finansierat Mansons armé, men att han undgått åtal genom att CBS konspirerat med polisen för att inte tittarsiffrorna på The Doris Day Show skulle påverkas.

Polisen började också misstänka att Melcher gjort knarkaffärer med Manson, och flera av flickorna i Mansonligan påstod att han var far till deras barn. Melcher friades snart från alla misstankar, men historien hade tagit honom hårt. Eftersom han dessutom hade till uppgift att bringa reda i sin mors tilltrasslade affärer dröjde det inte länge innan han bröt samman. Han drog sig undan världen i två år, han proppade i sig sprit och lugnande medel (”I was crazy for a while”), och det slutade med en motorcykelolycka som ledde till ett halvårs sjukhusvistelse. Det finns en skärande kontrast mellan TV-seriens idyll och Doris Days privata liv under den här tiden.

Nu rullar vinjetten igång igen och en strålande lycklig Doris dansar återigen fram över ängarna. Que sera, sera, whatever will be, will be…

I “The friend” [12] ställer Doris och hennes söner upp i en mjölkannons som den perfekta amerikanska familjen. Det uppstår problem när annonsörerna vill ha med två flickor på bilden, och Toby tar med sig en svart flicka. Annonsörerna vägrar att använda henne, men Doris insisterar och lyckas till slut övertala dem att låta flickan vara med. (Konstigt nog medverkar flickan bara i detta enda avsnitt, trots att hon beskrivs som Tobys kompis. Det får väl vara någon måtta på fördomsfriheten.)

Man ska komma ihåg att det här är 1968, i april samma år hade Martin Luther King blivit mördad. Under det politiserade 60-talet kunde inte ens The Doris Day Show dra sig undan de stora samhällsfrågorna.

Rasproblematik hade behandlats i en Doris Day-film från 1951, Under Ku Klux Klan, som är anmärkningsvärd på det sättet att inga svarta medverkar i filmen, trots dess tema. Det är också den enda Doris Day-filmen där hennes rollfigur dör på slutet.

19.45:

”Dinner for mom” [13]: Pojkarna bjuder sin mamma på restaurang som födelsedagspresent, men kan inte betala notan.

”Leroy B Simpson” [14] är något för serien så berättartekniskt avancerat som en flashback: Doris minns den första gången hon träffade Leroy.

Fan, jag börjar tycka att det här är bra! Håller jag på att förlora förståndet? Jag tröstar mig med att jag känner igen symptomen från min mest intensiva Hitchcock-period när jag började hallucinera att Topaz (1969) är bra.

20.45:

Medan jag ser ”The antique” [15], som handlar om hur två äldre damer lurar av pojkarna en av farfars antikviteter, går mina tankar hela tiden till Doris långfilmer. Sin sista gjorde hon samma år som TV-serien. Då hade hon under flera år gjort en rad kalkoner, som hennes man övertalat henne till (ständigt denne Melcher).

Många har försökt att få Doris Day att göra come-back, men förgäves. Bland annat fick hon erbjudande att spela Jessica Fletcher i TV-deckaren Mord och inga visor, men den rollen gick som bekant till Angela Lansbury. Doris Day har förmodligen definitivt dragit sig tillbaka från filmen. Komikern och regissören Albert Brooks, annars mest känd som tafatt kampanjarbetare i Scorseses Taxi Driver (1976), erbjöd henne en roll i komedin Mamma (1996), men också han fick nej, och rollen gick vidare till Doris gamla rival om publikgunsten Debbie Reynolds (mamma till Carrie Fisher, mera känd som prinsessan Leia Organa).

Doris tillfrågades också om hon ville spela mot Dustin Hoffman i Mandomsprovet (1967), men hon ansåg filmen alltför explicit i sin skildring av sexualitet, och Anne Bancroft fick rollen istället. Med tanke på Doris Days insatser i sexkomedierna med Rock Hudson är det bara att beklaga att hon tackade nej.

Någon har förolämpande sagt att ”Doris Day är lika sund och fräsch som en tallrik cornflakes, och minst lika sexig”. Det är visserligen sant att Doris Day aldrig var någon sexsymbol på samma sätt som, säg, Raquel Welch. Hennes sexighet låg på ett annat plan. ”Jag tycker att Doris är en mycket sexig kvinna som inte vet hur sexig hon är”, sa hennes motspelare James Garner. ”Det är en väsentlig del av hennes charm. De unga män som ser henne på vita duken och tycker att hon är en riktig familjeflicka drömmer samtidigt om att kasta sig över henne, men det skulle de aldrig erkänna…”. Garner fick medhåll av producenten Ross Hunter: ”Doris hade inte en aning om sin potential som sexsymbol, och ingen insåg att under den polerade ytan dolde sig en av de häftigaste brudarna i Hollywood (one of the wildest asses in Hollywood). Jag sa det till henne direkt: - Du är sexig, Doris, och det är på tiden att du tar itu med det.” Feministen Diana Simmonds hävdar i en bok att Doris blandning av styrka och mjukhet, pojkaktighet och oberoende, mod och humor är attraktivt för såväl män som kvinnor.

”The black eye” [16] handlar om hur Billy kommer hem från skolan med ett blått öga. Pust.

21.45:

Dags för buskis. ”The relatives” [17]: Leroys tre kusiner, riktiga hillbillies, kommer på besök och hjälper Doris att städa huset, men allt blir totalt kaos. The Three Stooges framstår som komiska genier i jämförelse. Ett verkligt bottennapp. I nästa avsnitt, ”The Tiger” [18], tar Doris hand om en bortsprungen tiger.

22.45:

”The still” [19]: två äldre damer gör hembränd sprit, och när Doris försöker hjälpa dem undan polisen blir hon själv misstänkt. Det mest subversiva avsnittet i hela serien. Doris åker i finkan, lyckas fly, och hamnar t o m i en biljakt. Man tror inte sina ögon. Det här avsnittet var ju riktigt bra, helt i klass med den oöverträffat gapiga komediserien Lucy Show.

I ”The gift” [20] planerar familjen en överraskning för Leroy, men allt hemlighetsmakeri leder till en massa missförstånd.

23.45:

Varning: nästa person som sjunger ”Que sera, sera” för mig kommer att få på käften.

”The baby sitter” [21] har filmhistoriskt intresse. Här ser vi nämligen Jodie Foster i en av sina tidigaste roller, sju år gammal. Hon spelar en antipatisk liten flicka som tillsammans med sina syskon gör Doris liv till ett litet helvete. Fosters närvaro påminner mig osökt om att Doris Day är mycket populär i gaykretsar, i synnerhet bland lesbianer, vad det nu kan bero på.

”Love thy neighbor” [22] blir det första avsnittet jag ser på det nya dygnet. En granne försöker gifta bort sin son med Doris för att undvika att betala sina skulder till familjen Martin. Doris börjar bli riktigt hipp vid det här laget, hon säger t o m ”groovy”.

Söndag den 11 januari 1998, kl. 00.45:

”The musical” [23]: Doris hjälper skolbarnen att sätta upp en ny musical, men rektorn ogillar de moderna danserna. Doris är förstås liberal, och övertygar rektorn om att vuxna har klagat på ungdomen i alla tider, och att 20-talets charleston var lika bespottad som 60-talets danser.

”The con man” [24]: Doris blir lurad av en bedragare, som utger sig för att vara arkitekt, men hon lyckas leda bort honom från brottets väg.

01.45:

”The flyboy” [25] är en mycket intressant episod. En överste uppvaktar Doris, till ingen nytta förstås. Doris har rykte om sig att vara svårfångad, vilket framgår av soldaternas diskussion om henne: ”ingen har någonsin lyckats få en träff med henne”, ”du smälter inte det isberget”. Det intressanta är att TV-seriens Doris här har samma rykte som verklighetens Doris. Soldaterna slår vad med översten att han inte kommer att kunna förföra Doris. Hon får höra talas om vadet och bestämmer sig för att låtsas bli förförd och sedan ge översten nobben i sista stund. Hon förklarar för honom att hon faktiskt kan tina upp – men bara när hon själv väljer att göra det.

”Men kyssen du gav mig?” frågar han.

”Det var bara ett smakprov på vad du går miste om”, svarar Doris.

Det här är det enda avsnittet i serien som visar den Doris som vi känner från långfilmerna.
I nästa avsnitt är Billy oskyldigt anklagad för att ha stulit fem dollar, ”The five dollar bill” [26].

02.45:

I ”The buddy” [27] dyker en gammal lumparkompis till farfar upp, en kvinnlig major, som inför militär drill i huset, medan Doris är bortrest. Ännu en bröderna Marx-film fri från bröderna.

I ”The tournament” [28] ställer Leroy och farfar upp i en hästskokastartävling.

03.45:

Sista avsnittet, befrielsen är nära. ”The Clock” [29]: Leroy har köpt en antik klocka som klingar så högt att Doris får sin sömn förstörd efter att hon hjälpt en ko att kalva.

”Que sera, sera” hörs för sista gången i natt. Jag är tillbaka i den smutsiga verkligheten. Jag lämnar Doris sockrade never never-land och återvänder till gråt och tandagnisslan… och jag är så lycklig.

(Men kärleken till Doris består)

(Tidigare publicerad i fanzinet Stupido nr 5)

Intresseklubben noterar:

[1] Enligt uppgift är de senare säsongerna av betydligt högre kvalitet än den första. Stupido har inte haft möjlighet att kontrollera den uppgiften.

[2] Den första säsongen bestod av 28 avsnitt, men Stupido har inte haft tillgång till episod 26 (sänt den 22/4 1969), som handlar om hur Doris försöker para ihop sin hushållerska med ägaren till traktens sportaffär.

[3] Hunden Lord Nelson var den första av Doris motspelare som följde henne från film till TV. Hunden hade medverkat i Handen på hjärtat (1960) och Det ligger en karl i mammas säng (1968).

[4] Vår försöksperson såg inte avsnitten i den ordning de sändes. ”Let them out of the nest” sändes första gången 14/1 1969.

[5] 7/1 1969

[6] 24/12 1968

[7] 29/10 1968

[8] 22/10 1968

[9] 21/1 1969

[10] 1/10 1968

[11] 3/12 1968

[12] 10/12 1968

[13] 24/9 1968

[14] 19/11 1968

[15] 12/11 1968

[16] 26/11 1968

[17] 6/5 1969

[18] 15/4 1969

[19] 1 / 4 1969

[20] 8/4 1969

[21] 25/3 1969

[22] 4/3 1969

[23] 31/12 1968

[24] 11/3 1969

[25] 11/2 1969

[26] 29/4 1969

[27] 4/2 1969

[28] 18/2 1969

[29] 28/1 1969




Publicerad: 2004-04-02


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA