Lite gullregn över stan

eller Hur jag lärde mig älska Karl Gerhard utan att begripa ett skvatt!

ur Kapten Stofil nr 13


Artiklar om Karl Gerhard handlar nästan alltid om hans antinazistiska engagemang på 1930- och 40-talet. All heder åt motståndsmannen Gerhard, men det var inte i första hand det politiska engagemanget som fick Stupidoredaktionen att fastna för hans konst. Kapten Stofil 13 är ett temanummer om Gerhard, och i den första artikeln skriver vi om den lekfulle Karl Gerhard, och om hur man kan uppskatta hans revykonst även om man hajar noll.

Först av allt: vem var Karl Gerhard?

Låt oss börja med en liten snabbrepetition. Karl Gerhard hette egentligen Karl Emil Georg Johnson och föddes 1891 i Stockholm. Fadern var byggarbas, men själv valde han teaterbanan, och arbetade som kringresande skådespelare några år innan han 1919 debuterade som revyförfattare med Chauffeur – Folkteatern som hade premiär den 1 juni på just Folkan. Därefter satte han upp 1-2 revyer per år fram till Ursäkta handsken 1961. Vid sin död 1964 hade han skrivit cirka 3000 kupletter varav den mest kända torde vara den antinazistiska ”Ökända hästen från Troja” (1940), som stoppades under kriget efter protest från Tyskland.

Karl Gerhard var mästare inom en numera utdöd konstform, revykupletten. En kuplett är en satirisk, dagsaktuell visa som styrs av vissa, mycket bestämda regler. Gerhard var noga med att understryka att kupletten kräver lika mycket av sin upphovsman som poesin, och i memoarvolymen Katt bland hermeliner redogör han för vad som krävs av en bra kuplettrefräng:

Med en riktig refräng menar jag ett omkväde, en fras med många osynliga gaddar som utlöses vers efter vers på ett överraskande sätt. En refräng bör i regel inte innehålla ett bestämt påstående, om det nu finns några regler för refränger. För var gång refrängen upprepas ska den genom att den hakas på ett nytt uppslag få en ny betydelse. Ju oskyldigare refrängen förefaller åhöraren i första versen, desto småjävligare ska den visa sig vara för varje strof.

Jag vet ingen av Karl Gerhards kupletter som så väl illustrerar ovanstående resonemang som ”Nu ska vi vara snälla” från 1940. En harmlösare refräng får man leta efter, men ändå lyckas Gerhard efter varje vers få in den i ett sammanhang där orden plötsligt blir allt annat än snälla. I en av verserna anknyter han till den försvarspolitiska debatt som då var hetare än någonsin:

När hela världen offrar miljon på miljon
på krut och kanon
har Sveriges nation
blott en försvarsminister, men inget försvar.
Den flotta vi har
man indrar och spar.
Försvarskommissionen ett praktverk gett ut
med följande visa beslut:

Vi ska inte tala om Bofors och Krupp.
Nej, nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla.
Vi var inte med när som krutet fanns upp
och tror inte det kan, tror inte det kan smälla.
Om fienden kommer från luften till oss,
då gömmer vi oss,
och då kan han ej slåss,
och hjälper ej det får vi sjunga förstås
att nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla.


KUPLETTENS MYSTIK

Vad som kan göra det svårt för en nutida publik att ta till sig Karl Gerhards texter är deras dagsaktuella karaktär. Kupletterna är sprängfyllda av litterära och historiska referenser, men också anspelningar på den tidens kändisliv, hovskvaller och dagsländedebatter. Många av texterna kräver numera en omfattande notapparat för att helt kunna förstås. Tittar man exempelvis på kupletten ”Jag räknar till ett, jag räknar till två” från 1933 kan man se hur Gerhard där behandlar sådana ämnen som den då rivningshotade Folkteatern, högerriksdagsmannen Pehr Pehrssons aktiviteter, Arthur Engbergs riksteaterutredning, Oscarsteaterns repertoar 1932-33 m m. Vem kan förväntas känna till det i dag?

Man ska likväl inte låta sig förskräckas av detta hinder. Gerhards kupletter kunde vara nog så svåra att begripa även för hans samtida, och själv ville han säkert vara något av en folkbildare: ”Det är möjligt att inte publiken känner till den här saken. Men de får kännedom om den genom mig!” brukade han säga.

Men – och det här är viktigt – det går faktiskt att uppskatta Gerhard även om man inte fattar ett ord av vad han sjunger. Man kan med Stig Ahlgren hävda att kupletterna ”griper utan att alltid begripas. De roar utan att alltid förstås.”


GE MIG NU BARA ETT RIMORD PÅ ’JUSTITIEDEPARTEMENTET’

Hur hänger det ihop? Det finns flera förklaringar. En är att detta myller av okända namn och händelser skapar en mystik som både lockar och fascinerar. När Gerhard är som mest svårbegriplig kan hans kupletter nästan påminna om ren nonsensdiktning. Povel Ramel har berättat hur han som barn satt vid sin resegrammofon och lyssnade på Gerhards skivor utan att förstå någonting; ändå var han helt förtrollad av detta obegripliga textsprutande. Den vuxnes förtjusning över Gerhards kupletter kan stundtals liknas vid barnets glädje över rim och ramsor.

En annan förklaring är Gerhards vildsinta och fantasifulla språkbehandling. Texterna är så egensinnigt ihopsnickrade, rimmen så förbluffande, att de utgör en njutning i sig, alldeles oavsett vad de handlar om. Gerhard skapar nya ord, vrider och vänder på de gamla, och krossar bokstävlarna i ett halsbrytande tempo. Nödrimmet förvandlar han till skön konst, och lyssnaren häpnar ständigt över hans förmåga att få de mest osannolika ord att rimma på varandra. I ”De muntra fruarna från Mälarstan” lyckas han rimma ”sjutton” med ”Bernadotte” i samma andetag som han skapar ett helt nytt sätt att komparera:

Jag gav´na sjuttan
och gick till Kerstin Bernaduttan,
den allra muntra fruaste i Mälarstan.

I ”Axlarna slutta” – en mycket märklig kuplett – rimmar han ordet ”uppercut” med ”justitiedepartementet”:

En uppercutta
gav Vilhelm Moberg
departement justutta,
ty han har en tro, han,
som försätter berg.

(Den sista raden är dessutom en vitsig anspelning på Herman Zetterberg, som var justitieminister 1945-57).

Ett tredje exempel på Gerhards sätt att skriva är fjärde versen ur ”Den ökända hästen från Troja”. Så här beskriver han tyskarnas anfall på Frankrike och Hitlers resa till Paris och Invaliddomen med Napoleons grav:

Så av ökända hästen från Troja
drogs marskalk Fochs gamla vagn till Berlin.
Till fots gick ledaren på ”Avenoja”
de l´Opera och kom fram till Invali´n.

Han sa god dag till Napoleon Bona´
som lär ha vänt sig i sin sarkofag
och frågat: ’Tänker Monsieur ’Rubiconna’
och gå på vattnet? Det kunde inte jag.’

Då svara´ Adolf: ’Tja, utan att skoja,
det är ej jag som ta´t in denna by.
Det är den ökända hästen från Troja,
som just nu släcker sin törst uti Vichy.

Dessa rader är så fyllda av dubbeltydigheter, vitsar och referenser att de skulle kräva en ganska lång kommentar. Vi nöjer oss med att påpeka hur Gerhard ur en förkortning av Napoleons namn – Bona’ – skapar det märkliga verbet ”rubiconna”, som förstås syftar på Julius Caesars färd över floden Rubicon, och sammanställer det med Napoleons och Hitlers försök att korsa engelska kanalen.

HEJ PÅ DIG, DU GAMLA PRIMADONNA!

Gerhard kallade sig ”estradör”, ett ord han själv införde i svenska språket. Hans scenpersona är en väsentlig del av hans konstnärskap, och ännu en förklaring till att man kan uppskatta hans artisteri utan att egentligen fatta vad han håller på med. Första gången man hör inspelningar från hans enmanskonserter på 50-talet undrar man ibland oroligt om karln inte är riktigt klok. Vem är den här gamla farbrorn som så belåtet skrockande blandar hårresande usla vitsar med vassa dagspolitiska kommentarer? Vad är det här för en effeminerad överklassherre som tankspritt framför tjugo minuter långa kupletter med perfekt diktion? Karl Gerhard var en skicklig publikdomptör med avsevärd personlig charm. Språket i hans kupletter är smidigt anpassat till hans scengestalt. Blandningen av samtida slang, inlånade ord, ideliga anspelningar på grekisk mytologi, allmänt avancerat språkbruk, ofta med ord som har en utpräglat ålderdomlig prägel, ger den nödvändiga språkdräkten för hans gatpojksaktiga, servilt infama grevtyp.

Povel Ramel har i sina Knäppupplevelser gett ett typiskt exempel på Gerhards svaghet för riktigt dåliga vitsar:

-Har Karl Gerhard hört om prinsessan som tissade i byrålådan?
-Nej.
-Nej, det har väl inte sipprat ut än.

Det är inte många artister som skulle kunna komma undan sådant med hedern i behåll. Karl Gerhard hade den förmågan. Det är inte själva skämtet vi skrattar åt, utan estradörens barnsliga förtjusning i sin egen vits; i det avseendet (men knappast i något annat) liknar Gerhard den engelske komikern Tommy Cooper.

Karl Gerhard var satiriker, vass och intellektuell, visst, men han beskrev sig också som en ”veritabel guldförgyllare”, en glädjespridare som bjöd på lyxrevy, dans och skratt. Evert Taube beskrev det så här i ett öppet brev till Gerhard:

Efter ett halvt sekels korståg mot Tråkigheten – din ärkefiende, vårt gissel, vår andliga stelkramp – behöver Du nu endast visa Dig i helfigur, violett frack, indigoblå chapeau-claque, kindfärg à la Rosa Cantina, persiskt grönskimrande ögon, briljantring på pekfingret och andalusisk promenadkäpp så sticker Hydran svansen under parkettstolen, tappar programmet och applåderar.

Karl Gerhard arbetade i en typisk svensk revytradition – lyx och folklighet i skön förening som hos Ernst Rolf, lärdom och buskis som hos Hasse&Tage.

Karl Gerhards modiga engagemang under andra världskriget hyllas ofta. Gott så! Men låt oss för allt i världen inte glömma att förutsättningen för hans NEJ till livsfientliga ideologier var ett JA till livet, till lekfullheten, glädjen, festen.

Martin Kristenson

Publicerad: 2004-01-15


Läs mer om Kapten Stofil (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Kapten Stofil (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA