Tunnelbana eller landsortslugn?

Ur ponton nr 3/03

Roza Ghaleh Dar är 21 år och vill gärna ge ut en bok ”om jag får för min hårda hjärncensur”. Hon vill införa techno som terapi inom vården och om hon får önska skulle hon vilja slå följe med en shaman genom Sydamerikas urskogar. Men först ska hon till Sevilla och plugga spanska.

Rond nummer ett. Jag är författare och författarförbundet erbjuder sig att köpa ett hus till mig. Jag får välja var jag vill bo. Mitt i staden eller mitt i skogen. Det är ett tufft beslut. Vad är bäst för skapandet? Jag irrar runt på stan och spanar i smyg in Strindbergs hem. Skulle han ha varit lika produktiv om han bott på Drottninggatan i dag? Och Carl Milles, vad skulle han säga om industriskorstenarna som står som giraffer och betar på röken på andra sidan vattnet? Mitt emot hans kära medelhavsträdgård.

Odyssén efter den konstnärliga idyllen är minst sagt komplicerad. I staden kanske man i allra högsta grad kan finna samtiden. Ha koll på vad som gäller nu, vad folk stör sig på, köper för kläder och ser för bra filmer. Man hänger och utbyter tankar. Tjatar ut uttryck som att Gud är en hon och snappar upp nya ord att svepa omkring sig som färgstarka afrikanska sjalar. Rörelse och kontakt. Man är mitt i händelsernas centrum. I naturen kan man romantisera på ett annat sätt. Där finns inte tiden. Bara en speciell tystnad. Vinden som fingrar på trädens blad, fåglarna som sjunger inifrån trädstammarna och så vattnet som guppar vitt mot klipporna. Man kommer av sig. Funderar. ”Konsten är känslornas historia”, var det någon som sa och enligt Rousseau var civilisationen känslornas död. Tillbaka till naturen, alltså.

Zonerna i Stockholms tunnelbana kan räknas på en hand. Tre zoner totalt. I London finns det sex zoner. Tunnelbana brukar vara det som symboliserar en storstad. Som stockholmare får man ofta frågan hur man står ut med tunnelbanan, all dess trängsel, rusch och kriminalitet. Men för den vane är tunnelbanan Stockholms underjordiska ryggrad, lika självklar som mjölk till frukost. Och man kan hinna med mycket om det blir en längre resa. Eftersom fönstren för det mesta är fördragna med svarta grottväggar kan man sjunka djupt in i en bok eller sitta och skriva skakiga anteckningar. Och vid varje station ser allt annorlunda ut. På Östermalmstorg är väggarna grusiga. En fågel tittar nästan fram under rubriken ”Tyst vår”. Vid universitetet pryder de mänskliga rättigheterna väggarna medan man läser om ännu en massaker i Metro. I Kungsträdgården ligger antika delar av det gamla Stockholm, som revs ner på 50-talet, levande begravda bland gröna slingrande växter. Ibland kan man också skymta en något flyktig gäst. Graffitin, lika rörlig som tunnelbanan själv.

Antagligen kan man finna konst överallt där det finns människor. Stad, förort, skog - rubbet. Var det görs bäst konst är inte relevant. Varje plats bär på sitt perspektiv. Tillfälle finns dock att zooma in och zooma ut. En möjlighet som resulterar i den rörlighet som präglar vår generation i dag. Vi bär på möten som borde övervinna urladdade ord som globalisering och centralisering. Med detta sagt är det dags för sista ronden. Författarförbundet ringer mig för tionde gången och undrar hur jag egentligen ska ha det. Jag känner mig pressad men så plötsligt vet jag svaret. Morgonen därefter står husvagnen splitterny utanför dörren. Med penna och block i famnen hoppar jag in. Impulsivt inleder jag resan norrut. Jag har gott om tid tänker jag drömskt och lämnar ett norrsken av bokstäver bakom mig.

Roza Ghaleh Dar


Publicerad: 2003-11-05

Köp ponton
Läs mer om ponton i katalogen
Fler artiklar knutna till ponton
Fler tidskrifter i kategori FÖR BARN & UNGDOM
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR