En annan tid, ett annat land

Ur ponton nr 3/03

Tema: Land-stad

pontons Sukran Kavak föddes i en by i Kurdistan. Sju år gammal flydde hon och hennes familj till Sverige – med sig tog hon sina minnen. Läs om kycklingen som kom bort, om sömniga fåraherdar och om flickor som gungar så högt så de når molnen.

En dag upptäckte jag till min förskräckelse att min gula kyckling med de bruna fläckarna på magen var borta. Det var definitivt ett uppdrag för byns skickliga detektiver. Vi var tre till antalet och löste alla byns mysterier, allt från att hitta borttappade kulor under våra lekar till vad byns lärare gjorde under rasterna. Mötena skedde i största hemlighet i mina föräldrars fårhus. Fåren och fåraherden var de enda som hade möjlighet att genomskåda våra projekt. Lyckligtvis var tilliten till båda stor, inte för att de ville göra oss barn en tjänst, det hela handlade istället lite skamset om tjänster och gentjänster. Fåraherden visste att om han så sa ett knyst till någon om våra högtidliga sammankomster skulle vi avslöja för våra föräldrar att deras välbetalde fårväktare inte allt för sällan tog sig den förbjudna friheten att intaga drömmarnas rike medan han lät fåren beta som de ville. Fåren å sin sida teg de också. Det var nämligen vi tre som ofta lyckades hitta ett ensamt får, nöjt betande på någon av bybornas melonplantage, medan fåraherden i sin desperation försökte samla ihop resten av flocken efter sin tupplur.

Den här specifika dagen hittade jag mina två kompanjoner vid floden som rann i utkanten av byn. Ovanför det forsande vattnet - byns stolthet - bredde åkermarkerna ut sig, de som bar på den gula säden som neg för den kraftiga solen. Jag gapade stort när jag såg dem. Åh, vad jag blev avundsjuk! De hade format de finaste kastrullerna jag sett. Bägge såg stolta ut över sina verk. Jag blängde avundsjukt på dem. När jag kände på leran besannades mina aningar – leran var i sitt bästa skick. Den var lagom hård och utan allt för mycket träflisor och grus. Jag måste dock erkänna att det gick ett litet pirr i magen på mig när jag såg hur smutsiga de var om knäna, händerna, pannan och kläderna. Även deras örsnibbar hade fått sig en släng av leran. Jag visste att de skulle få skäll när de kom hem.

Min bortsprungna kyckling var även ”bortsprungen” ur mitt huvud och jag satte mig ner på en nersmord sten bredvid dem och formade tallrikar. Jag glömde även min nya turkosa kjol som storasyster nyligen sytt åt mig av överblivet tyg från farmors klänning. Vi avbröts i vår lerkonst av skratt längre upp vid floden. Det var det andra gänget i byn, de lite äldre flickorna som gick i tredje klass, som gungade högt bland molnen. Det var ett hårt slag i magen. Vi tyckte inte om dem, bland annat för att de aldrig var leriga om kläderna, och för att vi visste att vi aldrig skulle våga sätta oss på linan med kudden i och gunga oss över floden. Tänk om linan som hölls upp av de två björkarna på varsin sida om floden lossnade! Då skulle vi ramla i floden, vi som inte lärt oss simma ännu. Visst lekte vi i vattnet men då bara för att fånga fisk eller ål, men för det mesta blev vi istället bara bitna av krabbor.

Entusiasmen över leran blev till öken och den hårdnade i våra händer precis som klumpen i våra magar. Vi ville ju också känna på molnen. Men den dagen fick vi inte komma nära skyarna och våra fingrar kände inte på några bomullstussar i himlen. Inte ens min gula kycklings lena dun fick jag klappa. Det visade sig senare att mamma hade sålt den till grannen för några meter tyg.

Sukran Kavak


Publicerad: 2003-11-05

Köp ponton
Läs mer om ponton i katalogen
Fler artiklar knutna till ponton
Fler tidskrifter i kategori FÖR BARN & UNGDOM
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR