Tendentiöst om Kuba

Dumheter eller lögner och rasism?

När man läser Eva Björklunds inkast Den dolda verkligheten, en annan värld så slås man omedelbart av att den måste grunda sig på endera två saker:

Antingen är författaren totalt okunnig om – samt ovillig att ta reda på något om – förhållandena på Kuba; eller så är hon mycket väl medveten om förhållandena där men väljer avsiktligt att försöka föra läsarna bakom ljuset (ljuger) och avstår från att försöka göra något åt dem (anser att kubanerna inte förtjänar bättre: rasism!).

Egentligen är artikeln så tendentiös i sitt urval och beskrivning av fakta att den för den som är det minsta intresserad av eller insatt i förhållanden på Kuba måste falla på eget grepp. Som journalistik betraktad är den undermålig, och inte duger den som skönlitteratur heller då den saknar till och med det enda sannfärdiga faktum som, enligt kubavännen [sic!] Gabriel Garcia Marquez, krävs för att förläna trovärdighet åt fiktionen. Ett påstående är dock mot bakgrund av de faktiska förhållandena så uppenbart avsiktligt lögnaktigt att det inte kan lämnas okommenterat.

Det är avfärdandet av de, och det vet Eva Björklund, väldokumenterat frekventa brotten mot de grundläggande, universella mänskliga rättigheterna ("Propagandalögner. Därav all denna massmediala propaganda om förbjudna Pippiböcker, fängslade journalister, förföljda homosexuella, kristna och mörkhyade.")

Den som vill motbevisa det påståendet behöver inte leta länge för att hitta ett omfattande och totalt motsägande material. Enklast och tydligast hittar man det på den ytterst välrenommerade internationella organisationen för de mänskliga rättigheterna Amnesty Internationals hemsida där en sökning på Kuba ger följande rubriker: "Cuba: Escalation of repression must be halted", "Cuba: Essential meausures? Human rights crackdown in the name of security", "Cuba: Executions mark an unjustifiable erosion in human rights", "Heavy prison sentences - a giant step backwards for human rights", "Cuba: Massive crackdown on dissent" och så vidare.

Nöjer sig man inte med det utan vill ha reda på vad för lidande som faktiskt döljer sig bakom rubrikerna kan man läsa mer i: Cuba: The situation of human rights in Cuba (Amnesty, May 2002) där texterna talar sitt tydliga språk. I inledningen av rapporten står det:

"In recent years Amnesty International's work has focused on the continuing imprisonment of a number of prisoners of conscience; the harassment of perceived dissidents; and the ongoing recourse to the death sentence. [...] While the number of identified prisoners of conscience has declined steadily over the last years, Amnesty International and other organizations have noted with concern an increase in other types of violations, including short-term arbitrary arrest, threats, summonses and other forms of harassment directed by the state against political dissidents, independent journalists and other activists in an effort to limit their ability to exercise fundamental freedoms."

Komna så långt borde borde vi och Eva Björklund ha insett att förföljelserna av journalister är ett tragiskt återkommande och allt mera frekvent inslag i den kubanska vardagen och inte en propagandalögn.

Öyvind Vågen
/fil stud


Publicerad: 2003-10-14