Ett bortglömt blad i tidskriftshistorien
Dominansen blir än större om man listar vilka tidskrifter Bonniers stod bakom, det är genomgående de för sin tid mest uppmärksammade, som Karavan, 40-tal, Femtital, Rondo med flera. Förlagsmännen Gerard Bonnier och Åke Runnquist vände sig medvetet till unglitterära kretsar för att rekrytera redaktörer och skapa ett kontaktnät bland de allra yngsta författarna. Speciellt livaktig var denna förlagspolitik under 1960-talet.
Tidskriften Uttryck med underrubriken "information om böcker o.a. massmedia" som Bonniers gav ut 1969, är värd ett eget kapitel i den svenska unglitterära tidskriftens historia. Av allt att döma kom den att innebära början till slutet för Bonniers unglitterära tidskriftsengagemang, även om den inte var den sista unglitterära tidskrift som Bonniers gav ut (det var i stället Nuskrift, som kom 1970).
"Uttryck blev mest en kuriositet", skriver Claes-Göran Holmberg i sin avhandling om de unglitterära tidskrifterna.
När Claes-Göran Holmberg skrev detta 1987 stod den politiska litteraturen inte högt i kurs, och kanske skulle omdömet i dag bli ett annat. Faktum är i alla fall att Uttryck skiljer sig kraftigt från både sina föregångare och efterföljare i den unglitterära tidskriftsfloran genom att vara kraftigt politiserad, så till den grad att det nästan fullkomligt trängde ut de skönlitterära bidragen.
"När förlaget skulle välja 'unglitterär' efterföljare till Komma fick man kontakt även med vänsterpolitiska praktiker", skriver Claes-Göran Holmberg. "Under ledning av Marina Stenius-Aschan blev Uttryck en uttryckligt politisk och polemisk tidskrift. Redaktören hade först tänkt sig att i redaktionen införliva några yngre, radikala författare men efter konsultationer med den politiska ungdomsrörelse hon tillhörde kom ett par representanter för denna organisation med i redaktionen i stället för författarna."
Den organisation som här åsyftas är VUF (Vänsterns Ungdomsförbund). I redaktionen ingick förutom Marina Stenius-Aschan även romanförfattaren Claes Fredelius och Peter Lamming.
Claes-Göran Holmbergs skildring av Uttrycks korta och stormiga existens ger vid handen att tidskriften var något av ett misslyckande för alla inblandade parter.
"...en stor del av utrymmet i de sex nummer som kom ut präglades av de inre stridigheterna inom det stormöte som samlades för att diskutera tidskriftens policy och av det kluvna förhållandet till ägarna: Bonniers. Det fanns en stor misstro inom de egna leden mot att inrangera sig i Bonnierkoncernen - hur litet förlaget än lade sig i utformningen av tidskriften."
En genombläddring av de sex gulnade numren i tabloidformat som finns bevarade i en pärm på KB ger en delvis annan, och mer positiv bild. Med en ovanlig öppenhet skildrar redaktionen i varje nummer den pågående processen av diskussioner med Bonniers och medarbetarna om tidskriftens inriktning.
I tidens kraftiga vänstervåg framstod redaktörerna knappast som några extremister, snarare som om de befann sig någonstans i mitten av en stor vänsterrörelse, som Bonniers inte helt kunde ignorera om de ville hålla sig ā jour med tidens tendenser.
Tidskriften sålde till en början bra, de först tryckta 4.000 exemplaren som fanns tillgängliga i Pressbyrån sålde slut och en ny upplaga på 2.000 exemplar trycktes snabbt. Bonniers räknade med att göra en förlust på 30.000 kronor på årsbasis för tidskriften, vilket de förklarade sig acceptera.
Med tiden blev dock tidskriften svårare att få tag i, redaktionen spekulerar mot slutet av Uttrycks existens om inte Bonniers försöker strypa distributionen.
Förutom de uttalat politiska artiklarna är tidskriften i mina ögon närmast mediekritisk och satirisk, på ett sätt som kan påminna om vad tidningen ETC eller SVT:s Mediemagasinet gör i dag. Uttryck är dock betydligt vassare i tonen. Det finns också utrymme för vad man med dagens ögon skulle kunna kalla en anti-globaliseringsdebatt.
Några rubriker ur det första numret ger en bild av innehållet:
"Kafévänstern och revolutionen", "Cuba - befriat område", "Företagsdemokrati i tidningsvärlden - ett stort skämt!" , "Måste böcker vara så dyra" och "Radikala forskare riskerar mista sina tjänster". De skönlitterära bidragen i det första numret inskränker sig till dikten "Guerilla" av Carl Henrik Svenstedt och en "Revolutionär kampvisa" av signaturen Peter Wennatz.
En nutida läsare ömsevis stöts för pannan av det som snuddar vid ett vänsterradikalt testuggande och känner sig upplyft av en uppfriskande respektlöshet som i dag knappast återfinns i några medier, framförallt inte i några Bonnierägda.
Som avslutning vill jag citera några bitska och kanske ännu aktuella rader ur artikeln "Författaren i samhället" i Uttryck nr 1 (osignerad, liksom de övriga av redaktionens egna artiklar):
"Varför är litteraturen inte farlig? Tycker författarna att vi har ett bra samhälle? Knappast! Dom tycker det är fördjävligt och skriver hyllmeter efter hyllmeter om ensamhet, karriärism och kärlekslöshet. Tråkigt nog har dom inte förmått binda samman dessa missförhållanden med samhällets sociala och ekonomiska struktur: deras egen situation har gjort dom individcentrerade och dom har brustit i allmän politisk medvetenhet.
/---/
Klart författarna är en samling individualister. Där sitter dom ensamma hemma och skriver alltmedan deras ekonomiska materiella existens beror på författarlöner (i ynnest skänkta av förlag eller stat till några få priviligierade), pristävlingar, stipendier, honorar från tidningar som alltmer arbetar med egna anställda eller förskott från förlag som pockar på säljbara resultat av sina investeringar. Och den ensamme författaren råkar ut för en produktionshämmande neuros, mister sina stipendier och går under. Frid över hans minne."
Frid över Uttrycks minne vill jag tillägga, och må dess frimodighet leva vidare, vad man än tycker om den tidens revolutionsromantik.
Andreas Björsten
andreas.bjorsten@home.se
www.argus.se/andreas
Publicerad: 2001-01-12
