Tydningen #4: Fragment

Ekelöf sa att antiken når oss genom skärvor och viskningar, han åsyftade de stycken, de delar av den attiska poesin som finns kvar; ett ord av Sapfo, en strof av Alkaios. Antikens skärvor konnoterar sönderslagna krukor och mänskliga kvarlevor. Kvarlevorna som en gång tillhört en levande människa av kött och blod, erfarenheter och minnen, krukskärvorna som en gång bar vinet, kryddorna och mjölet. Helheten fungerar, den har en funktion, fragmentet kan endast ge oss en förnimmelse av en funktion. Att någonting har en funktion leder även tanken till att den har en mening. En benbit fyllde en mening så länge som den var en del av en människa men med det konstnärliga uttrycket, poesin, orden och konsten kan väl aldrig funktionen gå förlorad eftersom den fortfarande kan fylla en mening? Att Sapfos poesi är fragmenterad betyder inte nödvändigtvis att den förlorat mening. Poesin sitter ju som Gene Genette sa inte i bläcket, inte i pappret det nedskrevs på utan i en väv av tecken, en text.

Låt oss återvända till Ekelöfcitatet, det är inte bara ett vackert uttryck utan även sant. Det som finns kvar av antiken är endast ett fragment av en helhet, men citatet ställer också frågor om vilken tidsålder som når oss i annat än viskningar och skärvor. Svaret är självklart inga; viskningarna är mer eller mindre tydliga, närmre eller längre bort men en holistisk helhet kan vi aldrig få. Når världen till oss annat än i uppstyckad form, jag ser en människa gå på gatan i grå rock, i nästan stund hör jag en hund skälla, och så det kalla regnet mot min kind, jag tänker att jag måste gå till konsum och köpa kaffe, men innan tanken är färdig minns jag att jag börjar jobba om tio minuter. Jag ser en digital skylt, bokstäverna glider långsamt fram de gula lamporna hinner inte berätta mer än ”dagens tempera...” innan jag skyndat förbi och fäster blicken vid en halvt nedriven affisch. Den gråklädda människan är borta, hunden är tyst och jag kommer inte köpa kaffe. Den mängd intryck som dagligen når oss är fragmenterade, vi processar dem till en helhet. Det onödiga sållar vi bort och kvar finns en futtig men hanterlig rest. Man brukar tala om att det moderna människan är fragmenterad, jaget är ständigt skiftande mellan arbete och fritid, mellan olika städer och sociala kontexter. Jag är en undflyende konstruktion vars medvetande fortfarande försöker organisera och strukturera upp en omvärld som inte tillåter sig att struktureras upp och ordnas.

När blir litteraturen ett fragment och när blir den en fullständig helhet? Kan ett ord vara ett fragment av en mening eller ett fonem ett fragment av ett ord? Blir den drunknades rop på hjälp fragmentariskt för att hon endast hinner till tredje konsonanten? Är inte ordet fullständigt som det är, en mening kan inte vara ett fragment eftersom det äger en mening, storleken på fragmentet som ett par ord attisk poesi eller Illiaden är bara en fråga om mängden ord eller skärvans storlek; viskningens längd. Försök har gjorts att fånga intrycken fullständigt: I Prousts På spaning efter en tid som flytt är intensiteten i beskrivningarna av omgivningarna, lukterna, sinnesintrycken så fullständiga att att tilltron till språkets förmåga att fånga en helhet synes vara en realitet. Kanske Joyce var närmast med att lyckas. Man vad annat är egentligen de båda föregående exemplen än mindre uppbrutna brottstycken, en utförligare men fortfarande fadd bild av en verklighet som vi omöjligen kan fånga? Språket är kanske i sig endast ett fragmentariskt teckensystem.

Mats O. Svensson

Publicerad: 2012-03-20

Köp Tydningen
Läs mer om Tydningen i katalogen
Fler artiklar knutna till Tydningen
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR