Synestesier

Senaste nummer av Tidig Musik, 4 2011 har tema "färg", vilket är ett relativt
sällsynt förekommande ämne i tidskriftssammanhang. Till skillnad från tematik
som "konst och vetande" eller "döden" och det till trots att alla stryker under
att det är så svårt att tala om döden. Vad finns det för kopplingar mellan toner
och färg?

Med Tidig Musiks senaste nummer får vi några mindre vanligt förekommande ingångar till frågeställningar om färg. De hade gärna fått varit fler än fem, sex stycken artiklar. Ämnet som så är komplext, men riskerar samtidigt att bli lite platt och intetsägande. Detta är nu inte fallet här.

I artikeln Färgernas spel avrundar Saga Melin med att berätta att det sedan antiken finns "en västeuropeisk intellektuell tradition som förpassar färg till något i bästa fall trivialt och, i värsta fall, förrädiskt". Ett stickspår man gärna önskat veta mer om även om vitkalkade kyrkors historia är bekant.
Saga pekar på det för 1600-talets "Maskspel" och annan scenkonst var viktiga att förtydliga framställningar med färg. Hon inleder med ett citat från pjäsen The Country Captaine från 1649. I den säger Monsieur Devise:

Det låter besvärligt med alla dessa färgkoder. Det gällde att ha en riklig uppsättning persedlar vid umgänge med fler än en, ja kanske en koffert vid större banketter. Anmärkningsvärda är färgbeteckningarna som så, alla är lånade och inga är självständiga färgbegrepp. Det finns sex färgbegrepp i svenskan som inte går att härleda till annat än just färg, dels två tonade svart och vitt; sedan de kulörta rött, grönt, gult och blått. Utöver dessa lär det inte finnas något språk som har färgbegrepp som inte går att härleda till andra ord! "Vinterlöv" har jag aldrig tidigare stött på och "isabella" tillhör inte de vanligaste vilket är en mycket ljus färg med något gult och svart. Enligt myten skall de vara den färg någon drottning Isabellas underkläder antog efter att hon vägra bytta för än kungen vunnit ett slag. Enligt myten ska det ha tagit tre år. Känns som man missat en hel del i nyansen. Och sen var det det här med att uttrycka trängtan efter frånvarande kärlek. För egen del vill jag gärna tro att färgers förmåga att associera är något naturgivet, här kan misstänkas att man är förvecklad i mer komplexa strukturer.

Konstnären KG Nilsson har skrivit en pedagogisk bok Färglära. Han säger där att färgläran kan delas in i fyra aspekter; en fysikalisk, en kemisk, en fysiologisk och en psykologisk. I ovan nämnda ordning handlar det om strålning, modulation, sensation och varseblivning. Möjligen borde systematik, teoribildning, filosofi om färg funnits med som en självständig aspekt även om detta genomsyras av övriga fält och sen ska man vara på det klara med att i realiteten förutsätter aspekterna varandra.

Till största delen behandlar numret färg utifrån varseblivning men i en artikel som Spektrats toner kan man på goda grunder se färgens relation till en fysikalisk aspekt och en från min sida stipulerad intellektuell femte aspekt, ett vetenskapligt systematiserande av färg i förhållande till andra sinnesförmågor. Bernt Malmros berättar om hur man under 1600 och 1700-talen försökt se kopplingar mellan färg och ljud och det provocerat av bland annat Newtons verk Optics, 1702 där han ger sin syn på att det finns ett direkt "inre" samband mellan ljus och ljud.

Utifrån de sju grundtonerna C, D, E och så vidare bestämmer Newton att det finns sju prismatiskt tydligt urskiljbart färger, rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett. I mitt stilla synsinne kan jag tycka att den där "indigon" inte var den bästa lösning för att få sakens att stämma med talmystikens sju och antalet toner. Fråga barnen var de har indigon i regnbågen! Men det kanske var annat i Newtons mörkrum. Nåväl Newtons idéer resulterar ändå i att en munk Louise Bertrand Castel konstruerade ett klaviatur där tangenterna stod i förbindelse med ljus som kunde skina genom ett till antalet sextio olika färgade glas. På så sätt kunde döva ges en föreställning av det som klingade. Helt enkelt en ljusorgel i all välmening. Carl Envallsson beskriver i Svenskt Musikaliskt Lexikon artikel Färgor, 1802 hur ovan nämnda Castel med Georg Philip Telemann relaterar färg och ton. (Se bild nedan)

Den diatoniska skalan går att härledas till Pytagoras som hade en sträng och fan att om man delar den på mitten och ytterligare lite halveringar så klingade det väl när man knäppte på de olika till buds stående längderna. Det här kom sen i bruk för proportionsläror och därtill det så kallade "gyllene snittet". Med andra ord finns en lång tradition där ljud och form kopplat ihop och därtill kommer färgen om inte tidigare så med Newton. Sen ska väl tilläggas att färg har form och vice versa, de förutsätter varandra.
En parentes men, det skulle vara intressant att veta är ifall den för gemene man mindre kände Sigfridus Forsius, född någon gång under senare delen av 1500-talet antagligen Helsingfors i sin handskrift Physica ger några kopplingar mellan ljud och färg. I sådana fall nästan 100 år innan Newton. Forsius är stor sanolikhet den första att skapa ett färgsystem där färger inordnades i en sfärisk kropp, något i still med det som kallas "Ostwalds färgkropp" eller det färgsystem vi använder när vi köper färg här i Sverige, NCS-systemet.

Violinisten Ida Meidell Blylod skriver om hur hon kopplar inte bara toner utan även annat veckodagar, månader, siffror, bokstäver, namn, platser och så vidare till färg. Det som ger musiken en färgupplevelse är till större delen tonhöjden och det melodiska förloppet. I fråga om bokstäver är det vokalerna. Även om den här förmågan för min egen del är fullständigt främmande men icke dess mindre märkvärdig. Konstnären Auguste Herbin skapade målningar utifrån en liknande förmåga, det rörde då poesi, ljuden bokstäverna gav färgform. Vilket ges en smakprov på i vinjettbilden, ett utförandet i en konkretistisk anda.
Någonstans så måste den här förmågan handla om en djupgående både intellektuell och inkännande process. Ida säger att värdet i färgupplevelsen inte ligger i någon slags skönhetsupplevelse men den fungerar bra för att memorera musik och hålla isär olika stycken. Varje sträng representerar en färg och på den strängen toner finns en rad nyanser av grundfärgen. Med andra ord en ganska begränsad uppsättning för en fiol. Hur det skulle bli med uppsättningen färger ifall det varit en gitarr får vi icke veta. På det sättet är det ganska definierat och strukturerat, kanske därför det fungerar bra som minnesbild.
Hur tar det sig ut som konkret upplevelse? För mig består färg av ett synintryck. Blir världen grön ifall A-strängen ljuder eller drastiskt, bilradion spelar Gärdebylåten och över hela synfältet broderas en färgorgie? Eller är det av en mer blott tänkt natur. Enligt en källa som Wikipedia förändrar oftast inte synesteterna uppfattning över tiden, samma identifiering gäller över tiden men inte heller här får man inblick i upplevelsens karaktär. Var finns färgen?

Jämför man hur Castel/Teleman byggt byggt upp kopplingen ljud och färg så löper det över tonskalan kopplat till en färg på så sätt att den antagligen blir ljusa dess högre ett till exempel tänkt C blir. Medan det hos Ida blir en kulör med valörskillnad, eventuellt i vissa kulörta gradskillnader. Artikeln i Wikipedian föreslår "Synestesi har visats gå igen i familjer, och man tror därför att tillståndet kan ha genetiska orsaker, dock med flera gener inblandade". Här borde någon gå in och redigera så att de gess andra möjligheter än bara genetiska till och med får en sekundär status. Detta är en fråga som snarare handlar om människans kulturella natur.

Som de organismer vi är stammar de differentierade sinnena från ett och samma ursinne vilket jag antar är en allmänt sprid uppfattning. Våra förmågor blir rikare ifall vi kan dela upp den elektromagnetiska strålningen till olika sinnesintag och det blir lite skojigare. Utöver det så är människan i tilltagande grad instrumentell, sinnena vill helt enkelt inte riktigt räcka till. Med apparater synliggör vi saker vi inte ser, som gammastrålning.

Jag undervisa i teckning och i samband med det inskärper jag vikten för eleverna att undersöka handens möjligheter. ur ska den röra sig över ytan, tempo, tryck och så vidare. För att förtydliga påstår jag att rytm är grundläggande för all estetisk verksamhet, van Goghs teckningar och målningar vore inte vatten värda om det inte var för rytmen varmed färg och form anbringats på underlaget. Rytm är självklart i sammanhang som musik och dans men knepigare beträffande dramaturgi och litteratur. Ord som "takt" tar jag också i min mun men då som ett mindre lyckat värde, det målade, tecknade som återkommer i för fasta intervaller ger ofta ett stelt uttryck.
Begrepp som går igen inom olika estetiska verksamheter är omfattande. Hur lyckat det är alla gånger kan vara en relevant fråga, ibland krävas en betydande harang för att klargöra sakens natur, men det kanske inte finns några vettiga alternativ? Hur ska en mindre bevandrad förstå ord som kolorering, ornamentering, klangfärg etc när det förekommer i musikaliska sammanhang. Daniel Stighäll skriver i Silkesfärgernas grabb "/.../ Palestrina-motetter också kolorerades så rikligt att de i stort sett blev nya konstverk". Daniel pekar i sin artikel på att förståelsen av ett styckes notering inte är tillräckligt för att väcka liv i en komposition. Musikern måste instrumentera, göra ett färgval, hitta nyanser och kontraster. Att tala om mörka och ljusa klanger ger en slags aning om vad färg i musiksammanhang kan innebära och Daniel som är trombonist beskriver vi ett tillfälle trombonen som "mörk och tutande". Men bättre spela fel än att inte våga alls är rådet.

Soleil

Bo Pettersson

Publicerad: 2012-01-03

Köp Tidig Musik
Läs mer om Tidig Musik i katalogen
Fler artiklar knutna till Tidig Musik
Fler tidskrifter i kategori MUSIK