Är Gud socialist?

Ur Röda Rummet #3-4 2011

– om religionens roll i kampen för framtiden

Kritik mot religionen tar sig nu starka uttryck, bland annat har den aktiva föreningen Humanisterna haft kampanjen ”Gud finns nog inte” och forskare som Richard Dawkins
ger sig på att försöka leda i vetenskapliga bevis att gud inte existerar.
Genomgående hos dessa kritiker är att religionen framställs, per definition, som en
reaktionär ideologi. Reza Chitsaz ger sig här i kast med den debatten. Efter en historisk
granskning av marxisters och socialisters förhållande till religiositeten och kyrkan
så går han i polemik mot vad han kallar den liberala rationalismen. Chitsaz ställer,
och ger sitt eget svar på, frågan: är religiösa människor på grund av sin religiositet
antisocialister?

Marxisters relation till religion och religiositet präglades under större delen av förra århundradet av fiendeskap och antagonism. Mot slutet av 1800 talet pågick det en intensiv debatt bland marxister inom andra internationalen kring socialisters förhållningssätt gentemot religionen.

Intressant nog fanns det ingen större skiljelinje mellan olika fraktioner, såsom vänster och höger. Exempelvis Rosa Luxemburg och Eduard Bernstein, som i princip i alla viktiga frågor var varandras motståndare, hade en likartad syn på religionen. Den ryska socialdemokratin var dock från början mer religionsfientlig än övriga partier inom andra internationalen.

En viktig anledning var den specifika ryska situationen där kyrkan utgjorde reaktionens bastion mot varje progressiv rörelse. En annan förklaring var Plekhanovs¹, dialektiska materialism där han betraktade religionen som upplysningens fiende och att man därför prioriterade bekämpandet av den. Lenin, som i filosofiska frågor var starkt påverkad av Plekhanov, var likaså starkt antireligiös. Från mitten av 1920-talet kom den ryska inställningen i frågan att bli vägledande för kommunistpartier världen över, och antireligiositeten blev en integrerad del av den radikala arbetarrörelsen. Med undantag av några få taktiska samarbeten i dagsaktuella frågor, som exempelvis kampen mot fascism, utmärktes således relationen mellan marxister och religiösa av oförsonlig fiendeskap.

Dessa samarbeten var också av naturliga skäl begränsade i tid och rum och skedde uteslutande på kommunistpartiernas villkor. De kristna sågs då enbart som passiva instrument i kampen. Detta förhållande kom dock under 1970-talet att förändras radikalt. Redan under 1960-talet hade marxister och kristna socialister börjat närma sig varandra i Latinamerika, och för första gången i historien skedde nu ett genuint jämlikt samarbete med ömsesidig respekt. Detta samarbete nådde sin kulmen i den nicaraguanska revolutionen där de kristna socialisterna spelade en avgörande roll.

Framväxten av en antiimperialistiskt präglad klasskamp i tredje världen, förenad med den antikoloniala kampen under 1960-talet, gjorde att flertalet religiösa grupper började närma sig marxismen och till och med använda sig av en marxistisk samhällsanalys. I Latinamerika, där denna utveckling gick längst, kom befrielseteologin att gå i spetsen för en stark folkrörelse underifrån, vilken tvingade den katolska kyrkan – vid biskopsmötet 1968 i Medellin, Colombia – att öppet konstatera att kyrkan står på de fattigas sida.

Trenden var likadan på andra håll i den kapitalistiska världen: från antikrigsrörelsen mot USA:s krig i Vietnam till medborgarrättsrörelsen för svartas lika rättigheter i Nordamerika; från Nassers sekulära antikoloniala arabnationalism till antiapartheids rörelsens framväxt; från aktualiseringen av den palestinska frågan till den antikapitalistiska studentrörelsen i bland annat USA och Frankrike; från feminismens frammarsch i väst samtidigt som kapitalismens guldålder (1950-1975) var på väg att ebba ut. Alla dessa massrörelser skapade en miljö där marxismen, som under flera decennier reducerats till en marginell och isolerad företeelse, nu blev en integrerad del av en global rörelse.


Befrielseteologi och klasskamp
Framväxten av religiösa socialister (befrielseteologin i Latinamerika och liknande islamiska tolkningar i Mellanöstern) visade samtidigt att en vitalisering av klasskampen, och till och med ett ökat marxistiskt inflytande bland folkliga skikt, inte nödvändigtvis pressar tillbaka religionen som sådan.

Samtidigt som kapitalismens guldålder och framväxten av välfärdsstaten i väst påbörjade den nyliberala modellen sin offensiv. I takt med att konsekvenserna av den visade sig i form av repression, nedmontering av välfärdsstaten och inbördeskrig efter religiösa och etniska linjer – som konflikten mellan den etnonationalistiska hinduismen och muslimerna på Kashmir, bara för att nämna ett exempel – så började också den religiösa obskurantismen, det vill säga en reaktionär tolkning inom religionen att breda ut sig inom alla stora religioner, och i princip i alla länder världen över.

I Latinamerika dröjde det inte länge innan den katolska kyrkan, under direkt ledning av Vatikanen, tog en gruvlig hämnd på befrielseteologin för dess samarbete med marxister. I två olika omgångar (först 1984 och sedan 1986) fördömdes befrielseteologin. Flertalet av dess präster och biskopar tystades ned och till och med uteslöts under ledning av kardinal Joseph Ratzinger (sedermera påven Benedictus XVI).

Situationen i Mellanöstern följde samma mönster. Nassers sekulära arabnationalism och dess brutala repression av islamisterna misslyckades och Muslimska Brödraskapet reste sig likt fågeln Fenix ur askan och växte sig allt starkare under Anwar Sadats presidenttid. Även på andra håll växte nu den religiösa obskurantismen lavinartat: från den kristna högerns utveckling till en verklig politisk maktfaktor i USA till den sionistiska (etnonationalistiska) religiösa fundamentalismens framväxt i Israel; från hindunationalismens framväxt i Indien till buddistiska fundamentalister på Sri Lanka; från katolska kyrkans härjningar i Polen till blodbaden mellan kristna och muslimer i bland annat vissa afrikanska länder växte sig nu den religiösa fundamentalismen allt starkare.

Fundamentalismens framväxt bidrog samtidigt starkt till att demokratiska och sekulära rörelser i allmänhet, och marxismen i synnerhet, alltmer marginaliserades.

Poststrukturalismen
Samtidigt som kapitalet genom nyliberalismen förberedde sin motoffensiv mot arbetarrörelsen, pågick ett frenetiskt arbete bland intellektuella i framför allt England och Frankrike för att radera bort arbetarklassen som historiskt subjekt i det socialistiska projektet. 
I Frankrike lämnade den strukturalistiska marxismen plats åt poststrukturalismen, och ”politiska identiteter” – såsom genus, etnicitet, sexualitet med mera – hamnade överst på agendan. I ett slag reducerades verkligheten till språkliga tecken, och 
varje diskussion om klassanalys bannlystes som reduktionistiskt, ekonomistiskt och därmed repressivt. Det är en sorts historiens ironi att denna ideologiska utradering av arbetarklassen från det socialistiska projektet ägde rum i England, samtidigt som den engelska arbetarklassen fackligt utkämpade några av sina mest heroiska slag mot Thachers öppna klasskrig.

Snart spreds poststrukturalismen som en löpeld genom universiteten, och genom sin kunskapsrelativism och antiuniversalism² började den underminera vetenskapen. Varje kritisk röst brännmärktes nu som patriarkal, essentialistisk eller kolonialistisk, beroende på vem kritikern var. Denna antiintellektualism – tillsammans med olika former av kreationism³ och intelligent design – utgör idag ett stort hot mot varje progressiv idé.

Det som hände den elfte september 2001 och därefter intensifierade denna tendens. Men – och det är viktigt – elfte september gjorde inte bara rasismen mot muslimer och araber rumsren och flyttade den till det offentliga rummet. Den gav också upphov till en motreaktion, nämligen en nyväckelse för liberal rationalism och för ett korståg mot religioner och religiösa.

Foto: Per-Olof Larsson

Bland de mer kända liberala skribenterna internationellt finns neurologen Sam Harris⁴, som bland annat anser att USA ska legalisera tortyr mot ”terrorister”, det vill säga muslimer och araber⁵; Christopher Hitchens, som sadlat om och nu stödjer USA:s korståg mot muslimer för upprättandet av upplysningsidealen⁶, samt inte minst biologen och genetikern Richard Dawkins⁷.

I Sverige är det framför allt föreningen Humanisterna, med folkpartisten Christer Sturmark i spetsen, som aktivt bedrivit sin antireligionskampanj. Humanisterna kom ganska tidigt att bli en tillflyktsort för allsköns onyanserade muslimkritiker, med bland annat debattören Dilsa Demirbag Sten⁸ i främre ledet.

Gemensamt för liberala rationalister är den låga standarden på deras analyser av religion och religiositet. Det är knappast troligt att dessa författare hade fått en universitetsuppsats på A-nivå i sina respektive ämnen godkänd om den varit lika illa underbyggd som deras behandling av religionen är.⁹ Det tycks som om, när det kommer till attacker på troende människor så helgar ändamålet medlen , och vem som helst – hur inkompetent än argumentationen är – kan få publicitet och uppmärksamhet.

Innan jag gör en kritisk granskning av rationalismen så vill jag kort beröra vissa begreppsförvirringar som råder i debatten. Först ”ateismen”. Den alltmer polariserade debatt som idag förs rörande ateism kontra religion¹⁰ gör det befogat att göra en distinktion mellan den rationalistiska teoretiska ateismen (företrädd av Richard Dawkins, med flera) och en mer metodisk och social ateism.

Begreppet Gud och tillvaron
Utgångspunkten för den teoretiska ateismen är dels en bestämd uppfattning om innebörden i begreppet ”Gud”, och också en bestämd uppfattning om tillvaron i sin helhet. Den teoretiska ateisten menar sig åtminstone i ett avseende kunna fälla ett tidlöst omdöme om tillvaron som sådan: ”Tillvaron är så beskaffad att det i den ej kan finnas något väsen eller ting som kan betecknas som Gud.” ¹¹

Den teoretiska ateismen är med andra ord en negation av teismen¹² på ett tidlöst och abstrakt plan, den är alltså i egentlig mening en ”antiteism”. Ännu viktigare i sammanhanget är att såväl teismen som antiteismen raderar bort den konkreta människan från sammanhanget, och i den meningen är båda tankeriktningarna antihumanistiska. Detta är ett allvarligt problem för socialister i den mån de tillämpar den teoretiska ateismen.

Att liberaler diskuterar ”Gud” bortom människan och vad detta har för konsekvenser, är föga förvånande. Socialister å sin sida kan inte radera bort människan från ekvationen, eftersom en socialism som ska vara värd namnet måste byggas underifrån. Och den främste sociala aktören i kamp för socialismen är arbetarklassen, som i mångt och mycket kan ha religiösa föreställningar.

Här är skillnaden gentemot en mer metodisk ateism påtaglig. Ett metodiskt svar på frågan ”finns gud?” börjar med en kritik av själva frågeställningen. Varje svar på denna fråga, vare sig det är nekande eller jakande, kan endast vara abstrakt och ideologiskt eftersom det är frikopplat från historien. Den metodiska utgångspunkten är istället ”människan existerar!”. Sett från det perspektivet analyseras sedan religionen som historiskt och sociologiskt fenomen. Då kan man ställa sig frågor som exempelvis varför människor väljer att skapa religionen och dessutom
underkasta sig sin egen skapelse som de ger omnipotenta egenskaper¹³.

Den liberala rationalistiska metoden är i sitt väsen historielös och, som nämndes ovan, lika ideologisk (religiös) som sin motpol, teismen. Därför är den mycket enklare att ta till sig, och måhända just därför mer populär. Den metodiska religionskritiken å andra sidan kräver ett enormt arbete eftersom den innefattar den förändring av samhället som skapar religionen. Men denna förändring sker inte ovanifrån genom några självutnämnda ”upplysningsmän/kvinnor”, utan det är flertalet människor som genom sitt handlande ska ändra betingelserna för sin existens.

Det är med denna utgångspunkt Marx lägger grunden för sin religionssociologi, som kan sammanfattas i följande citat:

”Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är. (…) Kritiken av himlen förvandlas därmed till en kritik av jorden, religionskritiken till en rättskritik, kritiken av teologin till en kritik av politiken.” ¹⁴

Det är ironiskt att se hur rationalismen, såväl hos liberalerna som hos vissa marxister totalt har vänt på denna kritik, och väljer den enkla vägen. Om vi predikar tillräckligt för de dumma massorna så blir de till sist frälsta, och har vi möjligheten att använda oss av den borgerliga våldsapparaten, så varför inte? Tänk exempelvis på olika förslag om att förbjuda slöjan!

Upplysningsfilosofin som röd tråd
Det finns två antaganden hos upplysningsfilosofin rörande religionen som går som en röd tråd genom rationalismens historia. Det första är föreställningen om religionen som något primitivt och förmodernt. Religionen tillhör enligt detta antagande mänsklighetens barndom, och i takt med att det moderna sprider sig kommer religionen att försvinna. Det är denna tanke vi ser även hos den kanske främsta religionssociologen under 1900-talet, amerikanen Peter Berger, som i närmast profetiska ordalag i slutet av 1960-talet deklarerade att ”religiösa troende människor vid det tjugoförsta århundradets inträde, endast skulle finnas i små obetydliga sekter, hopkrupna tillsammans för att undvika den omgivande världens sekulära kultur.” ¹⁵

Detta antagande vilar i sin tur på ett annat antagande om religionen; nämligen ett likställande av religionen med vidskepelse och okunskap. Och, menar man, det är då som upplysningen kommer till sin rätt genom att upplysa dessa primitiva människor, få dem att uppnå kunskap och därmed kunna lämna religionen bakom sig som en mänsklighetens barndomssjukdom. Antagandet, som genomsyras av elitism, går parallellt med stödet till kolonialism som det civilisatoriska projektet där primitiva kulturer (eller raser?) ska uppfostras. Stödet för den upplyste despoten, till exempel hos filosofen John Stuart Mill, eller det försvar av korstågen i Mellanöstern som dagens rationalister står för, härrör från denna elitism.

Framväxten av den religiösa obskurantismen (en konservativ tolkning av religionen) under de senaste decennierna har dock med brutal realism motbevisat antagandet om religionen som något förmodernt. Inte nog med att religionen har överlevt i det senmoderna konsumtionssamhället, dess reaktionära tolkningar tycks dessutom näras av det. Ironiskt nog konstaterade Peter Berger år 1999 – lika kallt som uppgivet – att ”Den religiösa impulsen har varit ett ständigt återkommande tema genom människans historia…det skulle till något liknande en artens genetiska mutation för att släcka den impulsen.” ¹⁶

Nästa problem med rationalismen är dess reduktionism, där alltifrån den mänskliga naturen till sociala institutioner (såsom religionen) reduceras till genetiskt samspel. E O Wilson, en av Dawkins favoriter (och under 1980 talet en ”husgud” i Svenska Dagbladet och hos borgerligheten i Sverige) förklarar till exempel att ”Den vetenskapliga naturalismens avgörande framgång kommer att vara dess förmåga att förklara den traditionella religionen, dess främsta konkurrent, som ett helt materiellt fenomen. (…) Trots att den religiösa upplevelsens manifestationer är färgstarka och mångdimensionella, och så komplicerade att de främsta bland psykoanalytiker och filosofer förlorar vägen i deras labyrinter, så tror jag att de religiösa bruken och ceremonierna kan reduceras till två grunddimensioner: genetiskt fördel och evolutionär förändring.” Denna tanke vilar i sin tur på ett normativt antagande om människan som passivt bärare av själviska gener, så som Dawkins föreställer det sig i sin bok Den själviska genen från 1976.

Cristopher Hitchens ger uttryck för samma tanke när han på ett föraktfullt skriver att ”Tack vare teleskopet och mikroskopet erbjuder inte längre religionen förklaringar till någonting av vikt”.¹⁸ Ironiskt nog var detta något Marx varnade för redan i Kapitalet där han skrev att:
”Det är i själva verket mycket lättare att analysera fram den jordiska kärnan i de religiösa dimbildningarna än att omvänt ur tidens verkliga livsförhållanden få fram deras i överjordisk dräkt skrudade (”verhimmelten”) former. Men den sistnämnda är den enda materialistiska och därmed vetenskapliga metoden. Bristerna i den abstrakt naturvetenskapliga materialismen, som ignorerar den historiska utvecklingsprocessen, märker man redan av dess förespråkares abstrakta och ideologiska föreställningar, så snart de vågar sig utanför sitt specialområde.” ¹⁹

Kategoriskt misstag
Rationalisterna begår här det som Terry Eagleton²⁰ kallar för ett kategoriskt misstag. Naturvetenskapen beskriver verkligheten, medan teologin handlar om ontologiska och existentiella spörsmål. Att reducera teologin till en sämre version av naturvetenskapen är den travesti rationalisterna behöver för att rättfärdiga sin existens.
Genomgående hos rationalisterna är att religionen framställs, per definition, som en reaktionär ideologi. Då detta antagande strider mot de olika tolkningstraditionerna inom religionerna är det viktigt att reducera dessa till avarter. Det är därför symptomatiskt att Hitchens betraktar befrielseteologin som en ”sorglig händelse” och anser att påvedömet hade goda skäl att krossa ”den andra Vatikanen”.²¹ Humanisternas ordförande Christer Sturmark väljer å sin sida att debattera mot Ulf Ekman, som representerar den mest reaktionära, homofoba och misogyna kristendomstolkningen – och där större delen av debatten handlar om när dinosaurierna fanns på jorden.

Förklaringen till detta är ganska enkel. Rationalismen som reaktionär idétradition behöver den perverterade religionen för att rättfärdiga sin existens. Befrielseteologin, med sitt sociala engagemang och deltagandet i klasskampen sida vid sida med andra socialister, underminerar rationalismens historielösa läsning av religionen, varför den mår bäst av att utrotas.

Tidigare nämnde jag elitismen som ett drag hos upplysningsfilosofin. Tyvärr finns det gott om marxister som delar denna elitism med liberala rationalister, just när det kommer till religionen. Det var just denna elitism Marx avsåg att kritisera när han i sina teser om Feuerbach skrev att ”Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer, att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. I en sådan lära måste man därför dela samhället i två hälfter – varav den ena är upphöjd över samhället.”²²

Så frågan vi som socialister måste ställa oss är följande: Är religiösa människor på grund av sin religiositet antisocialister? Svaret på denna fråga är, som jag ser det, ett absolut och tveklöst nej. Vi har en rad olika traditioner med tolkningar av teologin som såväl teoretiskt som praktiskt har stått på arbetarrörelsens sida i klasskampen. Ännu viktigare i sammanhanget är det faktum att en socialistisk rörelse för att den ska vara godtagbar måste villkorslöst försvara en rad principer, utan vilka socialismen är en omöjlighet.

Ett villkorslöst försvar av demokratin, alla människors lika värden, feminismen som en oundgänglig del av kampen för socialism, respekten för människors rätt att välja sin sexualitet med mera. Varje I rörelse som negligerar något av detta kan inte vara en del av den socialistiska rörelsen.

Och har vi dessa principer så kan vi ganska enkelt se vilka som är våra allierade. Dessutom finns det inget egenvärde i att vara ateist. Som Terry Eagleton skriver i sin kritik av Dawkins och Hitchens: ”Det utvecklade kapitalistiska systemet är per definition ateistiskt. Det är gudlöst i sin betoning av det materiellaoch de värderingar samt trosföreställningar som ligger nedärvt i det.” ²³

Det är därför också helt naturligt att det i takt med att kapitalets relationer alltmer transformerar varje hörn av tillvaron till varor, växer fram olika former av ”New Ageism” och andra obskyra andligheter. Att inte se de ”verkliga förhållandena” som ger upphov till religionen är att missa själva essensen i Marx religionssociologi: ” Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” ²⁴

I den mån man har försökt tillämpa Marx sociologi har citatet ovan oftast förfalskats genom att sista meningen har omvandlats till: ”Religionen är ett opium för folket”. Det tar helt bort den dialektiska relation som Marx menade finns mellan ”det verkliga eländet” och religionen som en protest mot det. Istället ser vi här religionen som en konspiration från makthavarna som prackas på folk. Sett från det perspektivet, nämligen religionen som slaveriets idé, är det föga förvånande att den stalinistiska sovjetiska staten var antireligiös och med våld förtryckte de religiösa och försökte teoretiskt motbevisa guds existens.

1 Georgy Plekhanov betraktas allmänt som den ryska marxismens fader. Påverkad av Auguste Comte’s positivism, betraktade Plekhanov religionen som en del av mänsklighetens barndom, där en konsekvent socialism står i direkt kontrast mot den. Det var också därför han inte delade de tyska socialdemokraternas syn att religionen är en privat angelägenhet. Tvärtom ansåg han religionen vara ett hinder mot proletariatets utveckling som aktivt måste bekämpas
2 Enkelt uttryckt menar många postmoderna tänkare att naturvetenskapen är en västerländsk kulturell konstruktion och dess anspråk på att vara universell (allmängiltig) är falsk och tillhör det koloniala arvet. Utifrån detta bisarra antagande försökte Bharatiya Janata Party, Indiens hindunationalistiska parti att införande så kallade vedisk vetenskap (Se Nanda M ”Post modernism, Hindunationalism and 'Vedic Science'” 2003, i Frontline, vol 20, Issue 26)
3 Kreationism är en reaktionär tolkning inom kristendomen, som är på stark frammarsch, och som konkurrerrar med framför allt Darwins evolutionslära. Idén är att världen skapades genom gudomligt ingripande såsom det beskrivs i skapelseberättelsen i Bibeln. Intelligent design är olika utvikningar från denna idé där man försöker visa att utan en intelligens (dvs. Gud) kan universum inte ha uppstått. Framförallt i USA med den kristna högerns utveckling har denna reaktionära ideologi brett ut sig i skolor.
4 Se till exempel. Harris; S. (2004); ”The End of Faith; Religion, Terror and the future of Reason”, W. W. Norton & co
5 Harris; S. ”In Defence of Turture”; ”The Huffington Post”, 17/10-2005.
6 Se framförallt Hitchens; Ch. (2007); ”God is not Great; How religion Poisons Everything”; Twelve Books
7 Dawkins; R. (2006); ”The God Delusion” ; Mariner
8 Demirbag-Sten är en kurdiskfödd nyliberal debattör, som arbetar för bland andra tankesmedjan Fores. Hon har bland annat lanserat förslaget att invandrare bör ta ”körkort i svenska värderingar”
9 Symptomatiskt är den karikatyr de skapar av religionen för att kunna kritisera den. Dawkins hånar exempelvis i sin bok ”Illusionen om Gud” tanken på att Gud skulle kunna prata med miljontals människor samtidigt. Det tycks som om dessa rationalister inte kan se någon annan tolkning av religionen än den fundamentalistiska versionen där Gud är en skäggig, misogyn och homofob farbror som sitter bortom molnen. Han tycks också på allvar tro att barn till muslimer och kristna blir per definition indoktrinerade.
10 Se till exempel ”Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna”; på DN-debatt 10/9-2011,skriven av Annika Borg och Christer Sturmark. Eller Föreningen Humanisternas ”Gud finns nog inte”- kampanj för något år sedan, där religiositet och fanatism ansågs synonymt. Eller ännu tydligare exempel de attacker som GP:s kulturrredaktör Gabriel Byström i samband med Lars Vilks-affären riktade mot alla muslimer, där han krävde ett offentligt avståndstagande från terrorism. Med den logiken är varje förälder som inte högt och offentligt protesterat mot mordet på lille Bobby för några år sedan i Göteborg, medskyldiga till barnmord.
11 Frostin; Per. ”Den ofullbordade revolutionen”; Gummesson 1982
12 Från grekiskans theos, tron på en transcendent (övernaturlig) och personlig Gud.
13 Avsnittet i Marx Kapitalet (första bandet) om varans fetischkaraktär och jämförelsen mellan marknaden och religionen är slående i sammanhanget
14 Marx; Karl. ”Critique of Hegel’s Philosophy of Right. Introduction”; i ”Early Writings”, Penguin Books,1975)
15 citerat i Andersson; D. & Sander; Å, ”Det Mångreligiösa Sverige”; Studentlitteratur 2005
16 Också citerat i .Andersson & Sander
17 Citerat i von Heijne, G & Israel, J, ” Skapelsens herre eller genernas slav?”, Ordfront 1985
18 Citerat i Eagleton; Terry, ”Reason, Faith, and Revolution”, Yale University Press, 2009
19 Marx; K. ; ”Kapitalet”; Arkiv- Zenit, 1981
20 ”Reason faith and revolution”
21 citeras i samma Eagelton-bok
22 Marx; K. ”Concerning Feuerbach”; i ”Early Writings”; Penguin Books 1984
23 Ur ”Reason, faith and revolution”
24 Marx; K. 1984

Artikelskribenten är blivande religonslärare i Göteborg. Har tidigare medverkat med artikeln ”Den avslöjande debatten” i Röda rummet nr 2/2004
.

Reza Chitsaz

Publicerad: 2011-10-29

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK