Att besluta sig för civilisationens död – Julien Coupat och Det kommande upproret

Ur Subaltern #3 2009

Efter att kriminologen Alain Bauer funnit det anonyma traktatet L’insurrection qui vient (Det kommande upproret) på ett av Fnacs köpcentrum i Paris, köper han fyrtio exemplar av boken och sprider dem bland kriminologer, poliser och andra statsanställda. Enligt bokens förläggare Eric Hazan, vars förlag La Fabrique Editition gett ut alltifrån Zygmunt Bauman till Jean-Luc Nancy, är det på detta sätt som den franska staten först får kännedom om bokens existens. Och ibland visar sig byråkratin vara väloljad, redan ett år efter bokens publicering kommer den att spela en nyckelroll i arresteringen av tjugo personer i Paris, Rouen och i den lilla byn Tarnac, som äger rum den elfte november 2008. Operationen i Tarnac involverar hundrafemtio maskerade och tungt beväpnade poliser ur antiterroristenheten, ett flertal polishelikoptrar och ett förvarnat medieuppbåd.

Justitieministern Michèle Alliot-Marie går dagen efter arresteringen ut och berömmer polisen för att de gripit kriminella som tillhör ”ultravänstern och anarko-autonoma grupperingar”. Polisen talar om åtgärder mot ”preterrorism” och man använder sig av antiterroristlagstiftning för att kunna häkta de nio gripna som levt i Tarnac och där drivit en livsmedelsbutik och arrangerat en filmklubb. Elva personer släpps snart, och frias från alla misstankar: snart sitter enbart de som greps i Tarnac kvar. Efter nittiosex timmar släpps fyra till, i december friges ytterliggare tre av de häktade och till sist är två kvar: Julien Coupat och Yldune Lévy.

I medierna går tongivande intellektuella – som Giorgio Agamben och Alain Badiou – ut och protesterar mot vad de ser som arresteringar på lösa indicier och massmediala manipulationer. Agamben varnar för en relativisering av terrorismbegreppet och påpekar att resultaten av polisens aktion dessutom var mycket magra: inga vapen eller sprängmedel hittades, utan det är med hjälp av gruppens livsstil och åsikter som de misstänkliggörs. I Tarnac organiseras mangrant en stödkommitté för de misstänkta, till och med byns borgmästare fördömer polisens agerande. Yldune Lévy släpps i januari medan Julien Coupat släpps mot borgen i maj 2009.

De gripna misstänks ligga bakom en serie sabotage mot TGV – den franska järnvägen – genom att man dragit ned järnvägens elledningar och på så sätt slagit ut tågtrafiken. Detta till trots att polisen redan innan sin aktion hade vetskap om en kommuniké författad av en tysk miljögrupp som tagit på sig sabotagen. Enligt kommunikén var sabotagen ett led i de stora protester mot transporter av kärnkraftsavfall som förts en längre tid. Men även under strejkerna inom den franska järnvägssektorn 2007 utfördes sabotage och blockader. I Paris cirkulerade utomfackliga initiativ flygblad som deklamerade: ”Låt oss organisera oss för att blockera allt. Upprätta flygande blockader!” Extrabussterminaler kopplade till järnvägsstationer blockerades, försök att sabotera tunnelbanan utfördes och tåg som kördes av strejkbrytare stördes. I L’insurrection qui vient fann dessutom polisen följande passage som stärkte deras misstankar och som spreds som en löpeld i fransk massmedia: ”Metropolisens teknologiska infrastruktur är sårbar: dess flöden är inte enbart till för att transportera människor och varor; information och energi cirkulerar genom elkablar, fibrer och kanaler, som det är möjligt att attackera. För att sabotera den sociala maskinen så att det ger kännbara konsekvenser måste man idag återerövra och återuppfinna sätt att störa maskinens nätverk. Hur kan en TGV-linje eller ett elektriskt nätverk slås ut? Hur finner man de svaga punkterna i datanätverk? Hur stör man radiovågor och fyller tv-skärmar med brus?”

Julien Coupat är den som av polis och massmedia misstänks ha författat L’insurrection qui vient, ett antagande som bokens förläggare förnekar med emfas. Den franska underrättelsetjänsten skall ha fått upp ögonen för Coupat och hans flickvän Lévy efter att FBI meddelat dem att de deltagit i protester på Times Square i New York mot ett värvningskontor för blivande soldater i Irakkriget, som senare blev utsatt för ett mindre bombattentat. Men det visar sig att fransk underrättelsetjänst haft Coupat under sin radar länge. Fransk underrättelsetjänst läckte själva ut att Coupat varit verksam i den filosofiska vänsterinriktade tidskriften Tiqqun och i en rapport av Renseignements géneraux – den dåvarande franska motsvarigheten till FBI – står det att Coupat deltog i en konferens om Marx 1998. Efter att han deltagit i en paneldebatt tillsammans med ett antal sociologer beskrivs han som en ”kritiskt inriktad metafysiker”. Men vad är det för tanketradition som Coupat tillhör? Och vad är det som provocerar den franska staten med ett verk som L’insurrection qui vient?

L’insurrection qui vient, som är undertecknad av ”den osynliga kommittén”, beskriver ett politiskt scenario som liknar de texter som publicerades av Tiqqun – exempelvis La Théorie du Bloom och Premiers matériaux pour une théorie de la jeune-fille. Tiqqun sprang fram ur globaliseringsrörelsens mer militanta delar, och analyserar en situation av generaliserad kapitalism som skapar en prekariserad och lågavlönad arbetarklass, samt suggererar fram förhoppningen om ett imaginärt parti: en partigemenskap som reser sig ur praktiker och verkliga förhållanden snarare än identiteter och åsiktsgemenskaper och som bryter med vänsterns förhärskande traditioner. Till skillnad från Tiqquns texter – som var influerade av filosofen Giorgio Agamben och teoretikern Jacques Camatte – är L’insurrection qui vient mer omedelbar, förtvivlad och mörk i sitt tilltal. Skriven efter globaliseringsrörelsens implosion och i tydligare samklang med de mer desperata motsättningar som idag gör sig gällande – som vågen av kidnappningar av chefer på franska företag eller den utomparlamentariska vänsterns accelererande aktiviteter runtom i Europa, miljöhotet och de tiotusentals illegala flyktingar som jagas och förföljs av regeringarna i Europa

Boken föregicks av uppropet Apell som spreds i globaliseringsrörelsen och väckte debatt i den franska vänsterradikala miljön och ockupationsscenen. Både Apell och L’insurrection qui vient beskriver en situation av omedelbart förestående konflikt: det är meningslöst att vänta. Vad som analyseras är en kapitalism som fallit in i en djup kris – ekonomisk, ekologisk, social – och ständigt ger upphov till nya motsättningar och sociala protester. Den osynliga kommittén uppmanar till aktivt deltagande i de tendenser som de menar pekar fram mot en upphävning av det rådande – de tendenser och praktiker som Tiqqun sammanfattade med begreppet det imaginära partiet. Tydligt influerade av Martin Heidegger och Ernst Jünger – om än utifrån helt motsatta politiska perspektiv – förordar man en aktiv nihilism, som tar ställning för de svaga och utsattas aktioner och behov. I introduktionen till den engelska utgåvan (The Coming Insurrection, Semiotext(e) 2009), skriven av den osynliga kommittén i januari 2009, det vill säga då Coupat och Lévy fortfarande var häktade, betonar man att katastrofen inte är något kommande utan redan är här. Vi lever den. Vi är situerade i en långsam dränering av vår civilisation som kapitalismen själv påskyndat och det är inom den realiteten som man måste välja sida. Strategin som förordas är anonymitet och ett försök att kombinera attacken mot det rådande med ett annat sätt att vara: ”Det finns inget gap mellan vad vi är, vad vi gör, och vad vi förvandlas till. Organisationer – politiska eller fackföreningsmässiga, fascistiska eller anarkistiska – börjar alltid med att separera dessa existensformer. Sedan blir det lätt för organisationerna att presentera sin idiotiska formalism som svar på den separering som de själva genererar. Att organisera sig får inte innebära att ge vår svaghet struktur. Det handlar framförallt om att formera förbindelser – förbindelser som på inget sätt är naturliga – fruktansvärda förbindelser. Organisationsgraden mäts med hjälp av intensiteten i vårt delande – materiellt och andligt. Från och med nu innebär att organisera sig materiellt för sin överlevnad på samma gång att organisera sig för en attack. Överallt ska en ny idé om kommunismen utvecklas.”

Det utopiska och etiska anslaget är tydligt. Att försöka vara något annat är också att attackera det rådande.

I en intervju i Le Monde 25 maj 2009 pekar Coupat på hur vänsterns tillbakagång och extremvänsterns oförmåga att förstå sig på de proteströrelser som gjort sig gällande de senaste tio åren – oavsett om det handlar om förortskravaller i städer runtom i Europa, studentprotester i Frankrike eller de eskalerande kravallerna som fördes i december 2008 i Grekland – skapar ett praktiskt och teoretiskt utrymme för intervention. Vilket den politiska makten inte är sena med att förstå, mer polis på gatan och en hårdare attityd mot systemkritiska rörelser och spontana protester är medicinen som man hoppas kunna hålla den sjuka kroppen levande med. Gatan blir scenen för rörelser som konstituerar sig genom kraften att avbryta stadens och ekonomins normala rytm. Blockader av vägar, kravaller, sabotage av polisstationer och skolor och störningar i ekonomin blir en social strejk för det proletariat som på grund av en osäker och flexibiliserad arbetsmarknad inte kan använda sig av strejken som vapen och arbetsplatsen som krigsskådeplats, menar Coupat. Där andra grupper i den kommunistiska tradition som den osynliga kommittén tillhör, fortfarande fokuserar på arbetsplatsen och kamper som förs där – exempelvis deras ideologiska konkurrenter i tidskrifterna Theorie Communiste och Meeting – är analysen i L’insurrection qui vient fokuserad på reproduktionen och störningen av ekonomin utanför arbetsplatsen. Det handlar om staden, urbaniteten och konsumtionen. Det handlar om miljön och världsbegreppet. Vilket blir tydligt i det kapitel – eller cirkel som de själva kallar det – som översatts till detta nummer av Subaltern. Det handlar om att förvandla katastrofen till en etisk och politisk handling. Det är inte undergången som ska komma utan upproret. "Så vi bär ett lik på våra ryggar, men det kommer inte bli enkelt för oss att kasta av det. Vi kan inte förvänta oss något av civilisationens slut, från dess kliniska död. Slutet är ett faktum som måste förvandlas till ett beslut. Att besluta sig för civilisationens död och därefter arbeta fram hur denna död kommer att äga rum: endast ett sådant beslut kommer att befria oss ifrån liket."

Publicerad: 2009-12-23

Köp Subaltern
Läs mer om Subaltern i katalogen
Fler artiklar knutna till Subaltern
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK


Annons:

Senaste nummer:

2020-01-15
Fauna och Flora 4 2019

2020-01-13
Haimdagar 9-10 2019

2020-01-12
Tidig Musik 4 2019

2020-01-09
Aorta 28 2020
Divan 3-4 2019
Medusa 4 2019

2020-01-08
Tiden Magasin 3 2019

2020-01-07
Populär Poesi 43 2019

2020-01-05
Balder 4 2019

2020-01-03
ponton 4 2019

2020-01-02
Nutida Musik 277 2019
Nordens Tidning 4 2019

2019-12-30
Lyrikvännen 5-6 2019

2019-12-27
10TAL 33-34 2019

2019-12-25
Populär Astronomi 4 2019

2019-12-20
Nutida Musik 276 2019

2019-12-18
Amnesty Press 4 2019

2019-12-16
KLASS 4 2019
Världshorisont 4 2019

2019-12-13
Signum 8 2019

2019-12-09
Hjärnstorm 136 2019

2019-12-08
Populär Poesi 3 2019

2019-12-06
Kritiker 52 2019

2019-12-05
Arkitekturtidskriften KRITIK #42/43

2019-11-30
ponton 3 2019

2019-11-27
Arche 68-69 2019

2019-11-26
Lira Musikmagasin 4 2019

2019-11-21
Opera 5 2019
Cirkeln 3 2019

2019-11-20
Parnass 4 2019
Kuba 3 2019
Byggnadskultur 3 2019

2019-11-13
Fjärde Världen 3-4 2019

2019-11-08
Accent 6-7 2019

2019-11-07
Fjärde Världen 2 2019
Utställningskritik 5 2019
Omkonst v 45 2019

2019-11-04
Konstperspektiv 4 2019

2019-11-02
Nio-Fem 2 2019

2019-10-29
10TAL 32 2019

2019-10-25
Signum 7 2019
Tidskriften Folkuniversitetet 3 019

2019-10-24
Akvarellen 3 2109
Fönstret 3 2019

2019-10-22
ponton 2 2019

2019-10-20
SocialPolitik 2 2019

2019-10-18
Amnesty Press 3 2019

2019-10-17
ponton 1 2019

2019-10-16
Nutida Musik 275 2019

2019-10-15
Utställningskritik 4 2019

Äldre resuméer