Den ofrivilliga hjälten
Ur Ponton # 2 2009
Jag tänker ofta på Willy Kyrklund. Finlandssvensk åttioåttaårig författare. Pojkår tillbringade i Karelen. Studentexamen avlagd i Helsingfors, med goda betyg i latin. Krigstjänst som kontorist. Andra världskrigets slut. Konfettiregn över Europa. Flyttlasset går. Sverige, kontorsarbete på Lidingö. Kärlek. Fru och barn. Filosofie kandidatexamen i språk. Litterär debut. Adjö Sverige. Kringflackandet fortsätter länge.
Högtidligt och långsamt, måhända tal på frackmiddag, eller viktig replik i ett Shakespearedrama: de böcker man läser då man är sjutton år, är de som betyder mest. Någonting med den åldern. Vida besjungen. Och jag läste Kyrklund. Antar att det var hans språk, med vilket han berättar så vackert om allt, som blåste omkull mig. Som en virvelvind. I behov av en virvelvind. Om man är högtravande och vill något mer med livet, samtidigt som man är barnslig och bara tänker på kärlek, alltså ung, så passar Kyrklunds böcker så bra så.
Böckerna är tunna, oftast bara lite över hundra sidor, inte alls tunga att bära. Orden är desto tyngre. Kvalitet före kvantitet. Det som står skrivet handlar om kärlek, vanmakt, väntan och längtan. Ofta handlar det om gudar och gudinnor. Vackra döende kvinnor i folkskolelokaler. Dyrkan av Mammon. En skenande ångvält som mosar barn. Män som föder människoliknande tumörer. Minotaurus tankar i den ensamma labyrinten. En datamaskin som dör av förtvivlan och längtan. Subtil svart komik och djupaste allvar. Textstyckena utspelar sig i öknens grottor, bortglömda stenstäder, svenska villaområden utan asfalt, stängda rum, böljande savanner, orientaliska härskares hov…
Den grekiska arkipelagen. Turkost vatten. Kom inte med den svenska skärgården, dess urbergskobbar, skarvar och finlandsfärjor. Nej, kom med marmor, kom med de vita klipporna. Utkiksplatser. Som gjorda för att stå på med hjärtat i handen, spanande efter en sedan länge förlorad älskare. Platser för väntan. ”Längtar efter dig, väntar på dig”. Det klassiska olyckliga kärleksparet. Många är de som väntar och längtar. Den svenska bilden av detta, av kärlek och skärgård: flickan liggande på kobben, pojken diskar spritköket i vågornas sval. Solnedgång och sommar. Sedan håller de om varandra. Tjorven stoppar i sig kokosbollar och sommaren är med den dåliga flickan Monica.
I grekiska landskap utspelar sig flertalet stycken i Kyrklunds enda sextiotalsproduktion:
Polyfem förvandlad. Boken (om du vill gråta, läs då lite i den) låter kärleksparens tysta part hålla sina försvarstal, förklara sig. Bäst gestaltas detta i historien om Åsnan och Näktergalen som är djupt förälskade i varandra.
Många är förbannelserna som omöjliggör kärleken. Måhända glömmer man bort sin älskare varje natt. Vem ska man skylla på? Cyklopen Polyphemos, stackaren som Odysseus söp under bordet och petade ut ögat på, som gör allting fel, han skyller på Ingen. Ingen, den lilla råttan.
Polyfem förvandlad har dissekerats av mången litteraturvetare. I väldiga högar ligger C-uppsatserna i litteraturvetenskap som berör denna bok. Men den är och förblir ett mysterium. Men som sagt: vill du gråta, så läs lite i den.
Det antika Grekland är ett återkommande tema i Kyrklunds böcker. Mest framträdande, vid sidan av
Aigaion, en reseskildring om den grekiska övärlden, är
Elpenor, delvis skriven på hexameter, det antika versmåttet. Elpenor är en av Odysseus mannar. En av dem som inte kom hem till fru och barn, en som mottog ingen ära alls. ”Varför har den mannen allt som jag inte har?” muttras det vid åran. Avundsjuka. Ända sen Kain såg snett på Abel.
Den grekiska mytologin, med vilken den förmoderna människans fantasi började. En tid då fantasi förvaltades. Som jag saknar den tiden. Jag tackar dessa tre män: Sofokles, Euripides och Aiskylos. Tack, tack.
Kyrklund med familj tillbringade år i Grekland. Femtio- och sextiotalet. Efter genombrottet med novellsamlingen
Ångvälten lämnades Sverige. Framgång börjar ofta med en publicerad novell. Nu skulle det levas på pennan. Ett Grekland innan turismen. ”En plats jag aldrig kan återvända till”, har Kyrklund sagt. En förlorad värld.
Unga poeter och annat kulturfolk vallfärdade till Grekland under denna tid. Leonard Cohen och Göran Tunström är två av mästarna som skrev sina debutromaner i skuggan av olivträden, sneglande på varandra. Så lyder legenden.
Huruvida Kyrklund beblandade sig med dessa är oklart. Han hade sin familj, små barn som skulle fostras. Vad jag förstått: Kyrklund ensam i hörnet på kaféet, endast talande med servitören. Penna och suddgummi. Främlingen. Sittande under körsbärsträd på en grön äng i Japan, körsbärsblom fallande i det vita håret, fingrarna genom skägget, lotusställning. Vemodigt vandrande på Uppsala Kungahögar, som den sista vikingahövdingen. I detta främlingskap finns identiteten. Ett sammanhang. Som klara drömmar. Drömmar man minns dagen efteråt, försöker skriva ner: ”Drömde om dig.”
Många är drömmarna, och många är de drömmare som har läst boken
Solange. Solange är en olycklig tjej, en klassisk outsider i Colin Wilsons bemärkelse. Introvert, världsfrånvarande, bubbeltillvaro. Drömmare har begrundat berättelsen om henne, överväldigats av allt det vackra, och tänkt: ”Kanske skulle jag skriva en bok om hur jag mår”.
Solange anses som den mest lättillgängliga av Kyrklunds böcker.
Många är de som i sin längtan efter att få uttrycka sig gått förlorade. Det svenskaste av självmord: att gå i sjön. Sensommar. Stilla sjö. Barrskog omkring. Gökens läte. Vadande ut i det mörka vattnet. Kallt vatten i lungorna. Vågorna bär den drunknade till havet, längs med bäckar och åar. Ut till havs. Hon vill så mycket den lilla Solange, vill men kan inte. Viljan är svag. En otillfredsställd längtan. Förnuft möter Känsla. Slagsmål.
Kyrklund började röka vid fyrtio års ålder. Motiveringen lyder: ”Vid den åldern har man skaffat sig så många behov som man inte kan tillfredsställa, så då är det skönt att skaffa sig ett man kan tillfredsställa.” Bättre än att säga att man röker för att man hoppas på en tidig död. Människans behov är till för att tillfredsställas. ”Åtrå utan handling är en sjukdom”, som William Blake skrev. Solange var väldigt sjuk.
Kyrklunds karaktärer. Ett
Bande á part. Ett gäng outsiders för vilka lyckan uteblir, förirrar sig. Sköra, sorgsna och vackra karaktärer i ett öde land. Berusade på konjak vid forsen då sommarnatten snart är slut, då midsommarnatten bara är kall verklighet, drömlös. Denna känsla av att någon eller något har övergivit dem. Känsla av att något som borde ha hänt inte hände.
Trojanskorna , tragedin av Euripides, har Kyrklund sagt ligga nära hans hjärta. Hjärta på finlandssvenska. Dramat utspelar sig efter Trojas fall. Allting är efteråt. Hjältarna är döda. Hur vårdlöst gudarna handskas med människan, med likgiltighet kastar de tärningarna. Det är denna känsla av övergivenhet som ofta förmedlas av Kyrklund.
Jag såg en uppsättning av
Trojanskorna på gymnasiet. Flickorna på estetprogrammet. Sköna Helena spelades av en rödhårig flicka. I skolmatsalen, utan smink, var hon väldigt fräknig.
Det blir allt svårare att vara Kyrklund. I en intervju för fyra år sedan sade han sig inte orka längre. Hans fru hade nyligen gått bort. Det blir allt svårare att vara människan. Hon är långt ifrån det sammanhang i vilket hon skapades. Människan känner sig malplacerad. Planlöst vandrar hon omkring i skapelsen. Vart ska hon gå för att leva sitt liv? Österut. Inga bussförbindelser. Följ sidenvägen, anslut till karavanen…
”Jag söker den fråga på vilket människolivet är ett svar”, inledningen till boken
Mästaren Ma. Pannkakor mumsas utanför en tigerhåla. Filosofiskt stoft blandat med en vis mans anekdoter. Ett filosofiskt samtal i skuggan av politik, krig och kärlek i en kinesisk dynasti. Men Mästaren Ma har rest till månen. Pannkakssmulor på klippan är allt som finns kvar. Gryningen närmar sig. Lilla björn bleknar på himlen. Tigern vaknar i hålan. Frågan ställdes aldrig. Frågan ställs aldrig. Man glömmer. Människan med sin glömska.
”Författare blir man då man har misslyckats med allt annat”, brukar Kyrklund svara då frågan om varför han skriver kommer upp. I en tid av skrivskolor, författarcoachning och högskolepoäng i skrivande, kan detta vara värt att ta till sig. Framtidens nobelpristagare i litteratur sover inte på Biskops-Arnö, de bryr sig aldrig om att söka, eller så söker de och kommer inte in. Någon annan kommer in, får chansen. Man ansluter sig till gänget av outsiders. Utanförskap föder sann konst.
”Författare är en kategori människor som inte är så bra på att leva livet”, har Kyrklund sagt, och dessa anser han sig tillhöra. Den klassiska definitionen av en författare, den ständige observatören. Den som inte är med i matchen, utan sitter på läktarna och förundras över charmen med att sparka boll, ramla i gräset, vinna och förlora.
I öknens stad. Detta är dadelland. Nikotin- och koffeinprodukter har förfinats, en följd av islams förbud mot rusdrycker. Vattenpipa, te och kaffe. Så olik vattenpipan som röks av ungdomarna i den svenska förstadsparken, så olikt kaffet som dricks till frukosten i den ensamma ettan. Bland fallande lerhus nu. Shahrzâd berättar sagor för kung Shahriâr i tusen nätter, och så en till. Han vill bara en sak. Det vill hon också: leva.
Sufierna, islams mystiker, dansar i extas och diktar kärleksdikter till Gud. All kärlek människan bär inom sig måste riktas någonstans. Denna gränslösa kärleksdiktning presenterar Kyrklund i reseskildringen
Till Tabbast. Tabbas, en stad i öknen där tiden har stått still och dit ingen någonsin åker. Dessa för västvärlden gömda städer. Shiraz, ökenpoeternas stad. Kom inte till mig med Paris… Kyrklunds promenader i orienten framträder också i novellsamlingarna
Den överdrivne älskaren och
Hermelinens död. Härligt är att läsa om kärlek. Kyrklund skriver alltid om kärleken, om själens förbannade obotliga ensamhet.
Ofta återkommer Kyrklund i sina texter till Lenk Timurs hov i Mellanöstern, en hänsynslös dynastiskapare som hade sönder alla städer han någonsin erövrade. Han var visst mycket förtjust i konst och vetenskap. En av de få som bränt ner Damaskus och Bagdad, som ödelagt bördig mark. Det talas också om Timurs enorma religiösa tolerans. God – Ond. Ond – God.
Oundviklig är religionen, speciellt vid läsning av Kyrklund. Existentialistiska dilemman. Motiv från Bibeln och Koranen. Ett försök att göra upp med Gud. När man hinns ifatt vid Jakobs vadställe.
Om Godheten, Kyrklunds sista verk, över tjugo år sedan nu, är en litterär avhandling, essäsamling kring godhet. Ilska och uppgivenhet. Kyrklunds melankoliska jag som alltid svävar omkring i hans böcker är nu svårt sentimentalt och upprört. Måhända är allt en gammal mans ungdomsminnen. En bitter ung mans ande.
Kyrklund skrev en liknande bok femton år tidigare,
Den rätta känslan, då var det melankoliska och glädjefulla intakt. I och med
Om godheten känns allting sent.
Hur försvara sig då den yttersta dagen kommer? Hur lyder ens eget försvarstal? Kyrklund intresserar sig för människans villkor, förbereder hennes försvar. Hans litterära produkter är människans försvarstal.
Människan i smutsen, vänd mot ljuset som inte bryr sig om henne. Ändå ständigt vänd mot ljuset. I sin smutstillvaro kramar Kyrklund matematiken. Han är mycket förtjust i matematik. Något måste man hålla fast vid.
Ett kringflackande liv. Ett sätt att komma undan. Kyrklund blev erbjuden titeln som hedersdoktor i filosofi vid Uppsala universitet. Så slutade kringflackandet. Under nittiotalet gavs hans samlade verk ut, alla romaner samt artiklar och teaterstycken, som uppfördes på Dramaten under sjuttiotalet. Senast sågs Kyrklund i ett radhusområde. Sentimentalt var skägget klippt. Troligtvis lyssnar han på klassisk musik, måhända Antonin Dvoraks slutet-av-allt-stycken.
Redan är fjärde bönetimman. Für Elise skickas ut i rymden. Kyrklund lever. Sällan sökt av svenska akademin. Kulturskribenterna längtar. All denna längtan. Längta till landet. Annusjka dansar ensam i trävillan, någonstans i Ryssland. All denna längtan.
”Människan längtar efter vad hon icke kan uppnå. Det har hon anledning till”, som det står i
Den rätta känslan. Paul Wilhelm Kyrklund, denna åldrade man, honom ska jag tänka på länge. Mänsklighetens anspråkslöse försvarare. Den ofrivillige hjälten.
Viktor Andersson
Publicerad: 2009-10-14
Köp ponton
Läs mer om ponton i katalogen
Fler artiklar knutna till ponton
Fler tidskrifter i kategori FÖR BARN & UNGDOM
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
