Nytt antikapitalistiskt parti - en modell för Europas vänster?

Ur Röda Rummet nr 3-4/08


Med fyrahundra kommittéer, omkring tiotusen aktivister och stor medial uppmärksamhet har NPA, det nya antikapitalistiska partiet i Frankrike, fått en flygande start redan innan sitt formella grundande i februari. Pierre Rousset blickar in i skeendet och försöker framför allt sätta det rådande händelseförloppet i ett historiskt perspektiv.

Den pågående processen för att bilda ett nytt antikapitalistiskt parti (NPA) i Frankrike är av stor betydelse. På ett flertal orter har detta parti i vardande redan i realiteten ersatt LCR och är synnerligen aktivt.

I juni 2007 utfärdade LCR (den franska sektionen av Fjärde Internationalen) en appell om bildandet av ett nytt antikapitalistiskt parti (NPA). Ett tusen delegater samlades i Paris för att ge en nationell dimension åt en process som tagit sin början på gräsrotsnivå. I början av november 2008 samlade återigen det blivande partiet delegater, som representerade 400 lokala kommitteér, för att diskutera tre dokument: programmatiska grundvalar, politisk inriktning samt stadgar och det nya partiets funktionssätt. Omkring 10.000 aktivister är för tillfället engagerade i denna process – tre gånger fler än hela LCR:s medlemskår.

6 november höll man sitt första offentliga möte i Paris  – med fler än 2.000 deltagare. Om allt går som planerat kommer LCR att 5 februari – på sin sista kongress – upplösa sig självt. Följande dag kommer NPA hålla sin första kongress och formellt bildas.

Så långt är allt väl. Den anmärkningsvärda är hur snabbt denna process framskrider. Uppenbarligen svarar den upp mot ett trängande politiskt behov. Detta behov, denna möjlighet, har varit märkbar under en längre tid, men under det senaste decenniet har alla tidigare försök att bygga ett verkligt bredare antikapitalistiskt parti i Frankrike gått i stöpet. I ett försök att dra lärdom av tidigare misstag bestämde sig LCR för att pröva någonting helt nytt. Vad är då det nya i processen för bildandet av ett Nytt Antikapitalistiskt Parti?

Andra modellers misslyckande

Mot bakgrund av den nyckelroll som LCR spelat i skapandet av NPA är det kanske av vikt att blicka tillbaka på hur man tidigare föreställt sig byggandet av ett socialt brett rotat revolutionärt parti. Jag talar här om erfarenheterna från min egen ”bortbleknande” generation, vi som gjorde våra första avgörande lärospån i samband med maj -68. Den sitter inte nu längre i ledningen för vare sig LCR eller NPA, men detta historiska arv måste tas med i beräkningen för att vi konkret ska kunna förstå vad som egentligen är ”nytt”. Jag kommer nedan på ett kortfattat, förenklat och schematiskt sätt redogöra för våra tidigare ”visioner”.

Min generation skapade nya vitala, dynamiska organisationer under 1960-talet – men i Frankrike, förblev vi väldigt små. Under slutet av 1960-talet och det tidiga 70-talet upplevde vi att vi inte hade något val, för avgörande klasskonfrontationer verkade att vara omedelbart förestående. Det nya partiet var tvunget att byggas upp med kort varsel – mitt i krisen – genom intensiv aktivism. I mitten av 1970-talet nödgades vi dock erkänna att den historiska utvecklingen gick framåt i en mycket makligare takt än vad vi förväntat oss. Det nya revolutionära masspartiet var tvunget att byggas som ett mer långsiktigt projekt. LCR har heller aldrig trott att det skulle handla om en enkel kvantitativ tillväxt av det egna partiet utan att det skulle växa fram som en följd av en mycket bredare omgrupperingsprocess, en rekonstruktion av vänstern och arbetarrörelsen. Vi föreställde oss i det sammanhanget tre möjliga scenarier:

1. Att hela fraktioner av arbetarrörelsens masspartier (Socialistpartiet och Kommunistpartiet) skulle genomgå en radikalisering. Typfallet här var Italien och bildandet av Rifondazione Communista i det utrymmet som uppstod efter att det gamla Kommunistpartiet socialdemokratiserats. Men utvecklingen i Frankrike kom inte att gå i dessa banor. Den viktigaste splittringen från Socialistpartiet – runt Jean-Pierre Chevènement – utvecklade sig i en vänsternationalistisk riktning och marginaliserades snabbt. Kommunistpartiets långa utdragna kris gav aldrig upphov till någon liknande process som i Italien. Vår ”gamla vänster” visade sig vara fullständigt oförmögen till någon vitalisering.

2. Bildande av ett nytt radikalt arbetarparti med fackföreningar som bas, och under medverkan av existerande revolutionära grupperingar. Det är ”den brasilianska modellen” – bildandet av PT. Eller – mer nyligen – den sydkoreanska processen där ledningen för fackföreningen KCTU har ställt sig bakom bildandet av Demokratiska Arbetarpartiet (DLP). I båda dessa fall var den fackliga rörelsen fortfarande ”ung” och hade reorganiserat sig själv efter en period av militärdiktatur. I Frankrike saknar de stora fackliga federationerna (GGT, CFDT och FO) helt en sådan dynamik.

3. Två eller tre politiska grupper av vikt går samman för att bilda ett nytt parti. Exempel på detta fenomen är Portugal (Vänsterblocket) och Danmark (Enhetslistan). Det var det enklaste och mest ”realistiska” alternativet, men trots det fungerade det inte i Frankrike. De två andra mest betydelsefulla organisationerna på vänsterkanten som är barn av 1960-talets radikalisering har aldrig varit intresserade av att samla skilda radikala krafter runt ett gemensamt politiskt projekt

En viktig öppning uppstod inte desto mindre efter nej-sidans seger 2005 i folkomröstningen om den nya EU-konstitutionen. Ett reellt försök till politisk enhet inom ”yttervänstern” kom då till stånd. Men projektet, vilket inbegrep en rad olika politiska strömningar (från Kommunistpartiet till LCR), misslyckades efter två år av intensiva förhandlingar.

Det senaste försöket ändade i bitterhet och skarp kontrovers över vem som bar ansvaret för det slutliga misslyckandet. Snarare än att söka efter syndabockar är det dock mer konstruktivt att reflektera över varför alla dessa tre scenarier misslyckades i Frankrike, trots decennier av ständiga försök. Med breda penseldrag skulle jag här vilja måla en bild där jag vill betona följande faktorer:

Den ”gamla” arbetarrörelsen är inte längre förmögen att vitalisera den radikala vänstern. Socialistpartiets socialliberala inriktning är en avspegling av hur djupt man integrerats i det borgerliga samhället. Kommunistpartiet har aldrig ordentligt gått till roten med sitt stalinistiska förflutna och har nu gjort sig själv till en parlamentarisk och institutionell gisslan hos Socialistpartiet. I åratal har man nu befunnit sig i kris, och det är tyvärr en kris som inte lett fram till någon positiv omprövning. De tre starkaste fackliga federationerna (CGT, CFDT och FO) är i sin tur alltför byråkratiserade. Det utesluter inte att enskilda individer (och till och med i avsevärt antal) eller lokala aktivistgrupperingar från den ”gamla” arbetarrörelsen ansluter sig till NPA eller något annat radikalt vänsterparti – många har faktiskt redan gjort det! Men det är däremot, till skillnad från de förhoppningar vi hade på 1970- och 80-talen, inte tillräckligt för att den traditionella arbetarrörelsen ska genomgå en ”omgrupperingsprocess”. Den måste omformas på ett bredare sätt – vilket är ett mycket mer komplicerat projekt.

De nya fackföreningarna och sociala rörelserna har en mycket större potential. Många av deras aktivister har reagerat positivt på propåerna om NPA. En del av deras ledarskap var också engagerade i enhetsförsöken 2005-2007 inom yttervänstern. Men i Frankrike är relationerna mellan sociala rörelser och politiska partier fortfarande mycket problematiska. Frågan är idag ett känsligt kapitel för fackföreningarna och ”massorganisationerna”– och, mot bakgrund av tidigare erfarenheter, i de flesta fall av naturliga skäl. Radikala partier som NPA är tvungna att tydligt visa upp sin beredvillighet att odla respektfulla relationer med ”massorganisationerna” för att framgent få till stånd en mer konstruktiv samverkan av ömsesidig natur.

Det är inte lätt att beskriva vad den franska yttervänstern består av för få av dess delar är tydligt politiskt definierade. Kommunistpartiet är självklart den största beståndsdelen, men det befinner sig i djup kris. LCR är lika uppenbart den största komponenten som är inbegripet i enhetsprocessen. Sedan handlar det om mindre politiska organisationer, informella nätverk, lokala grupper, enskilda aktivister eller ”personligheter” – i det stora hela en miljö med en större bredd än vad en koalition med enbart partier skulle kunna uppvisa. Det fanns många orsaker till att försöken att bygga enhet kring gemensamma valkandidaturer ändade i ett misslyckande. Men det är en avgörande politisk fråga som här framför allt bör betonas: relationen till Socialistpartiet, valallianser och regeringsdeltagande.

Det är en avgörande fråga i ett flertal länder där valallianser och regeringsdeltagande har varit – eller är – ett konkret alternativ för den radikala vänstern: Brasilien, Västbengalen, Italien, Tyskland, Portugal, Holland, etcetera. I Frankrike är valsystemet mycket odemokratiskt: för att ha någon chans att bli invald i parlamentet måste man som vänster ha Socialistpartiets stöd – något som minst av allt är ovillkorligt. I det försvagade skick som Kommunistpartiet befinner sig i känner man ett allt större behov av att förhandla och söka uppgörelser med Socialistpartiet för att kunna försvara sina parlamentariska mandat. Den som vill alliera sig med Kommunistpartiet har inget annat val än att acceptera detta faktum. Men för LCR och andra handlar det idag om att stärka en radikal pol för att förverkliga ett alternativ till socialliberalismen inom vänstern – vilket innefattar ett totalt oberoende av Socialistpartiet. Det har varit och förblir den avgörande demarkationslinjen.

Mot slutet av 2006 tycktes LCR vara mycket isolerat inom yttervänstern. I början av 2007 kandiderade Marie-George Buffet för kommunistpartiet i presidentvalet. Olivier Besancenot ställde upp för LCR och José Bové för några andra yttringar inom yttervänstern. Besancenots kampanj var politiskt mycket dynamisk och han fick mer än fyra procent av rösterna. Denna dynamik saknades i Buffets kampanj och han fick mindre än två procent av rösterna, ett historiskt lågvattenmärke för kommunistpartiet. Bove´s kampanj var politiskt förvirrad och hade litet inflytande. Trots att han som person är mycket välkänd – eller ökänd – fick han bara lite mer än en procent av rösterna.

LCR:s nya ansvar

Efter framgångarna med valkampanjen och med sitt politiska initiativ var LCR den mest betydelsefulla organisationen inom yttervänstern. Frågan var hur man skulle förvalta framgången. Det var LCR:s ansvar att snabbt ta ett initiativ så att inte det fördelaktiga läget skulle gå förlorat, så som det skett i det förflutna.

Vid mitten av 2007, trots att det politiska test som valen utgjort var över, fanns det ingen möjlighet att nå en överenskommelse med andra politiska organisationer av någon betydelse om att bilda ett nytt antikapitalistiskt parti. I ett läge då ingen maning till enighet kunde komma från organisationernas ledningar så beslöt LCR att ge impulsen till en process som utgick från aktivistnivå, något man inte föreställt sig tidigare. Var och en som var villig att delta i byggandet av ett nytt antikapitalistiskt parti, som var klart oberoende av socialistpartiet, inbjöds att ansluta sig till lokala kommittéer för bildandet av NPA. Nätverket av kommittéer skulle utgöra grunden för det nya partiet.

Det var tydligt att det fanns ett politiskt utrymme för uppkomsten av ett påtagligt bredare radikalt parti än LCR. Detta visades bland annat av Olivier Besancenots extraordinära popularitet. Han är en mycket kompetent kandidat och talesperson, och det är inte huvudsakligen ett mediafenomen. Att han är brevbärare gör att han inte betraktas som en professionell politiker utan som ”en av oss”. Hans ålder gör det lätt för ungdomar att identifiera sig med honom. Sist, men inte minst, är han politiskt mycket konsekvent; när han vid 27 års ålder första gången ställde upp i presidentvalet (2002) var han fullständigt okänd, men ingick redan i LCR:s politbyrå. I TV-debatter gör han vanligen mos av yrkespolitiker och regeringsmedlemmar. Folk älskar det.

Ett skäl till att LCR har lyckats ta initiativet till att dra igång NPA, som ofta förbises, är att dess ledarskap har förnyats. Idag har alla de ”historiska gestalterna” i LCR lämnat politbyrån (men förblir aktiva) och den nationella ledningen består nu mest av medlemmar i trettio- och fyrtioårsåldern. Det verkar inte vara fallet i de flesta andra organisationer. Med tanke på den radikalisering som skett bland ungdomen sedan 1990-talet är det en mycket viktigt omständighet.

Å ena sidan förnyades LCR medlemskader och med det partiets nätverk. Å andra sidan är LCR fortfarande en organisation formad av sitt ursprung – erfarenheterna från 1960- och 70-talen. Så partiet både kan och måste ge impulsen till skapandet av ett nytt parti som är förankrat i den nuvarande generationens synsätt.

NPA ett nytt parti

För LCR handlar det inte om att bygga ett större, starkare parti. Målet är att hjälpa till att skapa ett verkligt nytt. Det har skett ett radikalt epokskifte, i och med Sovjetunionens fall och kapitalismens globalisering. Och det har skett ett radikalt generationsskifte; nutidens aktivister har inte samma referenser som ”sextioåttorna”. Kombinationen av dessa två radikala förändringar har djupgående konsekvenser för det politiska tillståndet.

Det är naturligtvis viktigt att hålla de politiska erfarenheterna från de senaste decennierna levande, de många lärdomarna från förra seklet; av imperialismen, stalinismen, etcetera. Hur bygger man nytt utan att förlora det förflutna?

Genom att föra vidare LCR: s arv till ett nytt parti. Genom att också tillföra detta nya parti det bästa från andra revolutionära traditioner från det gångna seklet – från olika marxistiska eller frihetliga traditioner från feministiska och eko-socialistiska rörelser.. Genom att tillföra det nya partiet de erfarna aktivisternas sociala rötter, samtidigt som man breddar dess sociala förankring med erfarenheterna från den globala rättviserörelsen och vågorna av motståndskamp från folket i förorterna, bland invandrare, med flera. Genom att låta det nya partiet tala den nya generationens språk.

Viljan att tillsammans med andra bygga ett brett antikapitalistiskt parti är ingen nyhet för LCR, det siktade man på får flera årtionden sedan. Vad som är nytt är att ta initiativ till en process ”underifrån-upp” och, allra viktigast att helt och hållet införliva epok- och generationsskiftet i det nya partiets vision.

Olyckligtvis är LCR i nuläget den enda ”större” (allting är relativt) komponenten inom yttervänstern som är engagerat i NPA-processen. De andra involverade grupperna är betydligt mindre. Faran är således att LCR efter grundandet skulle kunna fortsätta var ett ”parti inom partiet”. För att undvika det har drastiska åtgärder vidtagits. LCR-medlemmar är vanligen i minoritet i styrande organ i de delar av partiet som de facto redan existerar och LCR kommer att upplösa sig själv dagarna före NPA: s grundningskongress. NPA måste bli en social och politisk smältdegel för att skapa sin egen identitet. Det är i nuläget lätt att komma överens politiskt inom NPA-processen och det finns idag inga splittrande frågeställningar, typ ”Sovjetsamhällets natur” (för att ta ett exempel), vilka söndrade yttervänstern på sjuttiotalet. Men det finns strategiska frågor, med få konkreta svar (hur avväpnar vi bourgeoisien?) NPA är tvingat att konsolidera sin programmatiska grundval genom egna erfarenheter. Det kommer att ta tid. Vägen framåt leder in i det okända.

Beslutet att upplösa LCR är naturligtvis riskabelt. Men det vore ännu mer riskfyllt att inte ta risken. Vi måste greppa tillfället; att missa den här möjligheten skulle antagligen vara mycket kostsamt för hela yttervänstern. NPA ska inte ses som – får inte ses som – ett ”förstorat LCR”, utan som ett kvalitativt nyare parti.

Processen engagerar nu tusentals människor som aldrig tidigare varit medlemmar i något parti. Många anhängare till kommunistpartiet och gräsrotsaktivister ansluter sig också. Om bildandet av partiet i slutet av januari 2009 blir en framgång så kan en del politiska organisationer som i nuläget tvekar att gå med ändra sig.

Men man bör vänta tills grundningskongressen för att kunna utvärdera den långa sträcka vi hittills tillryggalagt – och den långa vägen vi har framför oss.

Pierre Rousset


Artikelförfattaren är medlem i Europeisk Solidaritet Utan Gränser (ESSF). Han har i många år varit engagerad i solidaritetsarbete med olika asiatiska länder. Mångårig medlem i LCR:s ledning

Ur International Viewpoint nr. 406 november 2008
Översättning: Anders Karlsson & Peter Belfrage

Not. Vi har valt att konsekvent översätta ”the left of the left” med ”yttervänstern”, trots de starkare associationer till marginalisering som vidlåder det svenska uttrycket. Översättarnas anmärkning.


Fakta: Ett barn av sociala strider

I april 2006 tvingades den franska regeringen dra tillbaka det kontroversiella lagförslaget om förändringar av de ungas anställningsskydd, CPE-lagen, efter två månaders omfattande protester från studenter och fackföreningar. Den 28 mars demonstrerade mer än tre miljoner mot lagförslaget, som bland annat innebar att anställda under 26 år skulle kunna avskedas utan anledning under de två första åren av anställningen. CPE-striden var bara en av flera omfattande politiska sammandrabbningar utanför den traditionella parlamentariska arenan som mobiliserat stora grupper i Frankrike de senaste två decennierna. I maj 2005 röstade fransmännen nej till EU:s nya grundlag. Många av nej-kampanjens medlemmar och nätverk var desamma som ledde kampen mot CPE.

Massmobiliseringarna har dock inte alltid varit lika framgångsrika. År 2003 genomdrev regeringen förändringar av pensionssystemet trots omfattande protester. Några månader före CPE-striden röstades ett liknande lagförslag igenom - som bland annat tillåter företag med färre än tjugo anställda att säga upp personal utan anledning under de första två anställningsåren.

Det är bland annat dessa politiska kraftmätningar som format en ny generation aktivister, vilka i stor utsträckning söker sig till NPA-processen.

De sociala och fackliga drabbningarna under nittiotalet har också inneburit radikala uppbrott från de traditionella fackföreningarna. Redan 1988 ledde uteslutningar av flera lokala fackföreningar ur CFTD (den federation som står socialistpartiet nära), efter att dessa stött vilda strejker inom vård och postsektorn, till bildandet av federationen Solidaires Unitaires Denmcratiques, SUD. Framgångarna för SUD:s antibyråkratiska praktik och inriktning på folkrörelsesamverkan ledde till utbrytningar ur CFTD:s efter de stora strejkerna inom offentliga sektorn i slutet av 1995 och i juni 2003 – grupperingar som valde att bilda liknande fackföreningar och att ansluta sig till SUD.

SUD samarbetar med den globala rättviserörelsen och arbetar aktivt med att organisera grupper som traditionellt hamnar utanför fackföreningsrörelsen som papperslösa invandrare, kvinnor och arbetslösa. Inom förbundet har man regler för hur länge en facklig representant får sitta på sin post för att minimera risken att de tappar kontakten med verkligheten på sina arbetsplatser.

De offentliganställdas strejk mot nedskärningar och försämringar av sociala rättigheter 1995 stöddes brett i samhället eftersom nedskärningarna slog mot alla. Strejken tematiserade ”medborgarskapet mot marknaden” så effektivt att den franska politiken därefter i stor utsträckning har formats med denna konflikt som mall. Befolkningen i Frankrike är mer skeptisk till nyliberal politik och själva marknadsekonomin än genomsnittet i EU.

Segregeringen och klassklyftorna har i Frankrike ökat i särskilt hög grad vilket tar sig flera olika uttryck, från de politiskt oartikulerade och våldsamma upploppen i november 2005 eller periodvis ökat stöd för rasistiska högerpartier som Nationella Fronten, men som också kanaliseras i en antikapitalistisk riktning.

En annan faktor bakom de gynnsamma förutsättningarna för en slagkraftig vänsterrörelse är att Attac som emanerade från Frankrike behållit sin struktur och opinonsbildande kraft i högre grad än i andra länder, till vilka rörelsen hastigt spreds (till exempel Sverige) men sedan dess förtvinat.

I de för Frankrike säregna förhållanden som bidragit till framgångarna LCR bör man också framhålla reglerna för TV-tid i samband med presidentvalet, vilka ger alla kandidater - som har lyckats samla de nödvändiga 500 namnunderskrifterna från franska borgmästare – rätt till samma reglerade tid i TV. Detta har uppenbarligen gynnat den folklige Olivier Besancenot.

Peter Belfrage




Publicerad: 2009-01-30

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2021-12-05
Fjärde Världen 4 2021

2021-11-30
Amnesty Press 4 2021

2021-11-26
Karavan 3 2021

2021-11-25
Bild & Bubbla 228 2021

2021-11-24
Barnboken - tidskrift för barnlitteraturforskning Volym 44 2021

2021-11-22
Utställningskritik 5 2021

2021-11-20
Opera 5 2021
Cirkeln 3 2021

2021-11-18
Glänta 2 2021

2021-11-15
Sydasien 3 2021

2021-11-13
Nio-Fem 2 2021

2021-11-12
Tydningen 40 2021

2021-11-05
Med andra ord 108 2021

2021-11-03
OEI 90-91

2021-10-30
Haimdagar 7-8 2021

2021-10-29
Signum 7

2021-10-25
Konstperspektiv 4

2021-10-17
Tydningen 39 2021

2021-10-02
Världshorisont 3 2021

2021-10-01
Akvarellen 3 2021
Bild & Bubbla 227 2021

2021-09-30
SocialPolitik höst 2021

2021-09-29
Balder 3 2021

2021-09-28
Nordens Tidning 3 2021

2021-09-27
Amnesty Press 3 2021

2021-09-20
Tidig Musik 3 2021
Opera 4 2021

2021-09-19
Medusa 3 2021
Karavan 2 2021

2021-09-15
Byggnadskultur 3 2021

2021-09-14
Folket i Bild Kulturfront 6-7 2021

2021-09-11
Folket i Bild Kulturfront 5 2021

2021-09-10
Signum 6
KLASS 3 2021

2021-09-03
Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 23 2019

2021-08-24
Utställningskritik 4 2021

2021-08-23
Konstperspektiv 3

2021-08-22
Fronesis 70-71

2021-08-21
Cirkeln 2 2021

2021-08-14
Haimdagar 1-6 2021
Fjärde Världen 3 2021

2021-08-04
Lyrikvännen 2 2021

2021-08-02
Kontrast Magasin 2 2021

2021-07-28
Hjärnstorm 142-143 2021
SocialPolitik v 30 2021

2021-07-27
Trakten 3 2021

2021-07-25
Teatertidningen 2-3 2021
Trakten 2 2020
Parnass 2 2021

2021-07-24
Världshorisont 2 2021

Äldre resuméer