Frambringad svält

– en ny våg av livsmedelskolonialism tar maten ur de fattigas händer

Ur Röda rummet nr 3-4/08


Trots att nästan alla länder i de fattigare delarna av världen idag uppnått sin formella självständighet hänger de fortfarande i hög grad fast i ojämlika relationer med den rika världen och sina forna herrar. I takt med globaliseringens framfart och varnande indikationer om resursbrister har ofta dessa tendenser accentuerats. I denna artikel exemplifierar George Monbiot en ny tid som på ett ruskigt sätt – om än med till viss del andra metoder  –  påminner om gamla tiders rofferi och underordning.

I sin bok Late Victorian Holocaust berättar Mike Davis historien om svälten som förödde Indien på 1870-talet. Hungern bröt ut när torka orsakad av väderfenomenet El Niño slog ut grödan på den indiska högplatån. Alltmedan svälten spreds såg den brittiske vicekonungen, Lord Lytton, till att säkerställa en rekordstor veteexport till England på 640 miljoner ton. Mellan 12 och 29 miljoner människor dog medan Lytton levde i den mest extravaganta imperieprakt, vilket bland annat innefattade beställandet av ”den mest överdådiga och kostsamma” måltiden i världshistorien.” Bara Stalin förorsakade en jämförbar hungerkatastrof.

Nu försöker en ny Lord Lytton åstadkomma ännu ett brutalt livsmedelsrofferi. Som gunstling i Tony Blairs hov gav Peter Mandelson ofta intrycket av att han var beredd att göra vad som helst för sin husbonde. Idag är han EU:s kommissionär för handelsfrågor*. Från sina kontor i Bryssel och Strasbourg hoppas han kunna tvinga fram ett avtal vars följdverkning blir att maten rycks ur händerna på en del av världens fattigaste människor.

Befolkningen i Senegal får sjuttio procent av sitt proteinintag från fisk. Det är en befolkning som befinner sig nära bottennivån i tabeller över levnadsstandardsindex (HDI). En sjättedel av den arbetande befolkningen jobbar i fiskeindustrin, ungefär två tredjedelar av dem är kvinnor. Under de senaste tre årtiondena har levnadsbetingelserna rasat samman, som en följd av att andra länder plundrat Senegal på dess tillgångar.

EU har två stora problem med fisket. Det ena är att de egna fiskeflottorna inte längre kan möta efterfrågan, delvis som en följd av misskötsel. Det andra är att regeringarna inte konfronterar fiskelobbyn, att de inte helt enkelt ser till att de överdimensionerade fiskeflottorna krymper. EU har försökt lösa båda problemen genom att skicka sina fiskare till Västafrika. Sedan 1979 har man slutit avtal med Senegals regering, som ger EU:s fiskeflottor tillgång till dess vatten. Följden har blivit att de marina ekosystemen utanför Senegals kust drabbats på samma sätt som de europeiska. Mellan 1994 och 2005 minskade fångsten i Senegals farvatten från 95 000 ton till 45 000 ton. Utkonkurrerad av europeiska trålare förtvinar den inhemska fiskeindustrin; antalet båtar som används av lokalbefolkningen har minskat med 48 procent sedan 1997. I en rapport från ActionAid om skövlingen framgår att i familjer som försörjer sig som fiskare, vilka tidigare åt tre mål mat om dagen, äter man nu ett eller två. När priset på fisk stiger ökar hungern också bland kunderna. Samma sak händer i alla Västafrikanska länder med vilka EU har fiskeavtal. I utbyte mot ynkliga summor utländsk valuta brandskattas ländernas viktigaste proteinkälla. Regeringen i Senegal inser detta och år 2006 vägrade man att förnya sitt fiskeavtal med EU. Men Europas fiskare – huvudsakligen från Frankrike och Spanien – har hittat sätt att kringgå fiskeförbudet. De registrerar sina båtar som senegalesiska och köper lokala fiskares kvoter eller köper direkt upp fångster från lokala båtar. Det innebär att de kan fortsätta ta upp Senegals fisk utan skyldighet att leverera fångsten i landet. Profiten realiseras när fångsten säljs i Europa.

Mandelsons avdelning försöker förhandla fram ett avtal om ekonomiskt partnerskap med de afrikanska länderna. Enligt planeringen skulle förhandlingarna vara avslutade mot slutet av förra året men många länder, däribland Senegal, har vägrat slutföra dem. Avtalen hävdar att europeiska bolag har rätt att fritt etablera sig på afrikanskt territorium och få samma villkor som inhemska bolag. Det innebär att värdlandet inte har rätt att ha skilda regler för egna företag och europeiska bolag. Senegal skulle vara förbjudet att försäkra sig om att dess marina tillgångar används av den egna fiskeindustrin och till att föda den egna befolkningen. De knep som de europeiska trålarna idag använder skulle bli lagliga.

FN:s ekonomiska kommission för Afrika har beskrivit förhandlingarna som ”inte tillräckligt omfattande”. De lider av ”brist på transparens” och, från de afrikanska staternas sida, ”brist på kapacitet att hantera den juridiska komplexiteten.” ActionAid visar att Mandelsons avdelning har struntat i dessa problem, ökat trycket på tveksamma länder och ”gått vidare i förhandlingarna i en mycket snabbare takt än vad de [afrikanska länderna] kan hantera.” Om dessa avtal påtvingas Västafrika så kommer Lord Mandelson vara ansvarig för en ny, av dagens imperium frambringad svält.

Detta är ett exempel på den livsmedelskolonialism som återigen kommit att bestämma relationerna mellan rika och fattiga länder. När den globala tillgången på livsmedel tryter drivs rika konsumenter in i konkurrens med de hungrande.

I mitten på augusti publicerade Världsnaturfonden en rapport om Storbritanniens indirekta vattenkonsumtion – som den finns nedlagd i maten vi köper. Vi köper till exempel en stor del av vårt ris och vår bomull från Indusdalen där merparten av Pakistans bästa jordbruksmark ligger. För att möta efterfrågan på jordbruksprodukter töms dalens vattenreservoarer i snabbare takt än de återfylls. Samtidigt har smältvattenströmmarna från Himalaya minskat, förmodligen som en följd av klimatförändringar. I vissa områden utsöndras salt och andra för grödorna skadliga ämnen i den allt svagare vattencykeln, vilket leder till att jorden blir obrukbar för odling. Grödorna vi köper säljs till största delen på den fria marknaden, men dess oredovisade kostnader drabbar helt och hållet Pakistan.

Det är känt att länder i Mellanöstern, framförallt Saudiarabien, försöker garantera sina framtida behov av livsmedel genom att köpa upp jord i fattiga länder. Financial Times rapporterade nyligen att Saudiarabien vill etablera en rad jordbruksanläggningar utomlands, var och en med en areal på över 100 000 hektar. Avkastningen kommer inte att bjudas ut till försäljning på plats, utan skeppas direkt till ägarna. Financial Times, som vanligen argumenterar för försäljning av allt tänkbart, skummar av raseri över ”mardrömsscenariot att den hungrande lokalbefolkningen tvingas åse hur skördar transporteras från befästa farmer”. Genom ”hemliga bilaterala avtal”, rapporterar tidningen, ”hoppas investerarna kringgå alla eventuella handelsrestriktioner som värdlandet kan tänkas försöka införa vid ett krisläge.”

Både Etiopien och Sudan har erbjudit oljeländerna hundratusentals hektar mark. Det är enkla åtgärder för de korrupta regimerna i dessa länder: i Etiopien hävdar staten äganderätten till merparten av jorden, i Sudan förvandlar ett kuvert som passerar rätt skrivbord, som genom ett trollslag, andra människors egendom till utländsk valuta. Men 5,6 miljoner sudaneser och tio miljoner etiopier är för närvarande i behov av livsmedelshjälp. De avtal som deras regeringar ingår kan bara förvärra svälten.

Det här innebär inte att fattiga länder inte ska sälja mat till de rika, för att komma ur sin situation måste de öka sin köpkraft. Det betyder ofta att sälja jordbruksprodukter, och att öka deras värde genom att förädla dem lokalt. Men det finns ingen rättvisa i de transaktioner som jag beskrivit. Där man förr använde kanonbåtar och sepoystrupper (britternas inhemska hjälpstyrkor i Indien, översättarens anmärkning), använder de rika länderna nu kontokort och advokater för att stjäla maten från de hungrande. Kapplöpningen om resurser har börjat, men – åtminstone i det korta perspektivet – kommer vi knappt att lägga märke till det. Den rika världens politiker kommer att skydda sig mot resursbristens politiska kostnader, även om det innebär att andra människor måste svälta.

* Sedan texten skrevs har Mandelson avgått som kommissionär och är nu näringsminister i Gordon Browns regering. Förhandlingarna om de avtal som texten nämner är inte avslutade och har inte ändrat karaktär.(övers. anm)

Ur The Guardian 28/8-2008

Översättning: Peter Belfrage

För artikel med fullständig notapparat se Röda Rummets hemsida

En artikel av George Monbiot

Artikelförfattaren är journalist och miljöaktivist. Han har skrivit böckerna Heat: how to stop the planet burning Penguin Press, 2006) och The Age of Consent: a manifesto for a new world order (Flamingo, 2003). Han är återkommande krönikör i den engelska dagstidningen The Guardian.
Hans artiklar finns samlade på hans egen hemsida.


Publicerad: 2009-01-11

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2021-11-30
Amnesty Press 4 2021

2021-11-26
Karavan 3 2021

2021-11-25
Bild & Bubbla 228 2021

2021-11-24
Barnboken - tidskrift för barnlitteraturforskning Volym 44 2021

2021-11-22
Utställningskritik 5 2021

2021-11-20
Opera 5 2021
Cirkeln 3 2021

2021-11-18
Glänta 2 2021

2021-11-15
Sydasien 3 2021

2021-11-13
Nio-Fem 2 2021

2021-11-12
Tydningen 40 2021

2021-11-05
Med andra ord 108 2021

2021-11-03
OEI 90-91

2021-10-30
Haimdagar 7-8 2021

2021-10-29
Signum 7

2021-10-25
Konstperspektiv 4

2021-10-17
Tydningen 39 2021

2021-10-02
Världshorisont 3 2021

2021-10-01
Akvarellen 3 2021
Bild & Bubbla 227 2021

2021-09-30
SocialPolitik höst 2021

2021-09-29
Balder 3 2021

2021-09-28
Nordens Tidning 3 2021

2021-09-27
Amnesty Press 3 2021

2021-09-20
Tidig Musik 3 2021
Opera 4 2021

2021-09-19
Medusa 3 2021
Karavan 2 2021

2021-09-15
Byggnadskultur 3 2021

2021-09-14
Folket i Bild Kulturfront 6-7 2021

2021-09-11
Folket i Bild Kulturfront 5 2021

2021-09-10
Signum 6
KLASS 3 2021

2021-09-03
Svensk Medicinhistorisk Tidskrift 23 2019

2021-08-24
Utställningskritik 4 2021

2021-08-23
Konstperspektiv 3

2021-08-22
Fronesis 70-71

2021-08-21
Cirkeln 2 2021

2021-08-14
Haimdagar 1-6 2021
Fjärde Världen 3 2021

2021-08-04
Lyrikvännen 2 2021

2021-08-02
Kontrast Magasin 2 2021

2021-07-28
Hjärnstorm 142-143 2021
SocialPolitik v 30 2021

2021-07-27
Trakten 3 2021

2021-07-25
Teatertidningen 2-3 2021
Trakten 2 2020
Parnass 2 2021

2021-07-24
Världshorisont 2 2021

2021-07-23
Utställningskritik 3 2021

Äldre resuméer