Astrid Lindgren, djuren och litteraturen

Ur Djurens Rätt nr 3/08


1.

Från 1985 fram till 1988 gjorde Astrid Lindgren gemensam sak med veterinären och docenten Kristina Forslund. I en räcka välformulerade debattartiklar gick paret till hårt angrepp mot behandlingen av djuren inom lantbruket. Lindgren och Forslund beskrev djurindustrin som hänsynslös: kor som aldrig fick vistas i dagsljus, aggressiva och hårt stressade grisar i minimala bås, sönderhackade hönor utan möjlighet att vända sig om. Attacken på transporterna till slakterierna och förhållandena där, fick slakteriförbundets VD att indignerat tala om Astrid Lindgrens ”hisnande spökfärd till djurens helvete” och hänvisade till ansvariga politiker.

När dessa väl tvingades träda fram – först jordbruksminister Anders Dahlgren och senare statsminister Ingvar Carlsson – var de till en början kallsinniga inför de framställda kraven på förbättringar. Men opinionen, åtminstone den kvinnliga, slöt upp bakom Lindgren och Forslund, och vis av tidigare erfarenheter av Lindgrens opinionsbildande makt, retirerade statsministern. I 80-årspresent kunde Astrid Lindgren kassera in en splitterny djurskyddslag som i teorin medgav vissa förbättringar i djurhållningen. Med detta hade Astrid Lindgren gjort sig ett namn också bland internationella djurskydds- och djurrättsorganisationer. Själv var hon ytterst besviken på den så omtalade svenska djurskyddslagen.

Astrid Lindrens partitagande för de hårt prövade djuren har en fiktiv motsvarighet. Också Lindgrens skönlitterära gestalter – det gäller framför allt barnen – ställer sig inte sällan explicit på utsatta djurs sida. I ”Pippi går ombord” bryter Pippi sönder piskan för mannen som plågar sin häst; Jonatan i ”Bröderna Lejonhjärta” räddar inte bara, med risk för sitt eget liv, Tengilsoldaten Pärk från Karmafallet utan också Pärks häst; Olle i ”Alla vi barn i Bullerbyn” tar sig an den plågade hunden Svipp. Genom vänlighet och omtanke vinner Olle hundens förtroende.

Direkta ingripanden mot djurplågeri, vänskapsrelationer med djur – sådana element är alltså inte ovanliga i Astrid Lindgrens böcker och har lett flera av hennes uttolkare att läsa henne inte bara som en författare på djurens sida, utan också som en djurrättslig dito. Men det är hon knappast.

Relationen mellan människa och djur i Lindgrens fiktiva värld skiljer sig inte märkbart från den vi dagligdags möter. För trots att många av de Lindgrenska figurerna reagerar på våld mot enskilda djur, finns flera exempel på hur våld mot djur inte bara är accepterat, utan också romantiserat eller ritualiserat. Så är till exempel fallet i Bullerbyböckerna, där barnen tillsammans med sina pappor under ritualiserade former går på kräftjakt i sjön Nocken. På hemväg, med kräftorna i två överfulla klädkorgar, sjunger alla av glädje över att få vara jägare. Bytet visas slutligen upp för farfar, byns äldste och ”den som dragit upp så förgrymmat med kräftor ur Nocken”. Tillsammans lyssnar man belåtet på det som måste vara djurens sista, desperata flyktförsök. Något som ur kräftornas perspektiv måste beskrivas som en veritabel skräckupplevelse, står i paritet med den roligaste och mest mytomspunna av dagar: ”Det är närapå roligare än på julafton”, säger ett av barnen.

Hur ser det ut om man vänder sig till Astrid Lindgrens mest framträdande moralfilosof, Jonatan Lejonhjärta? Jonatan bär på en tydlig moralisk vision om vad det innebär att vara människa, och förespråkar en radikal pacifism; han vägrar konsekvent att döda någon, även om denne någon är en fiende av Tengilianskt mått. Vid en första anblick tycks Jonatan vara den bästa djurrättsliga kandidaten av alla Lindgrens figurer, inte minst med tanke på den etiska medvetenhet han ger uttryck för.

Men Jonatan företräder inte en etik som inkluderar alla. När han säger ”Jag kan inte döda någon” är detta ”någon” begränsat till människor. Etiken är högst konventionell, präglad av den moraliska schizofreni där vissa djur inkluderas i den moraliska sfären, men där det stora flertalet står utanför. De djur som inkluderas av Jonatan är hästar, duvor och kaniner, som står i människans tjänst och/eller är söta; de som exkluderas är får, fiskar och vargar (Astrid Lindgrens behandling av vargen är för övrigt såväl stereotyp som demoniserande). På det stora hela ser Jonatans uppfattning om djurs och människors väsensskilda moraliska status ut exakt som i verkliga livet. Kort sagt: Jonatan Lejonhjärta är, trots sina många övriga förtjänster, speciesist.

2.

Den svenske filosofen Folke Tersman har skrivit om svårigheten att över huvud taget uppmärksamma det djuretiska problemet. Det verkar finnas, säger Tersman, en blind fläck som gör att frågorna inte ens upptäcks, och därför inte ställs – även om vi har dem mitt framför näsan. Kanske kan man säga att det är denna blinda fläck vi kan observera i episoden om Griseknoen i ”Emil i Lönneberga”. Det är värt att dröja vid den just för att den så tydligt exemplifierar hur texten väjer för de djuretiska frågorna.

Finns det någon litterär plats där det äts lika mycket mat som i Katthult? När Katthultarna ställer till med kalas – och det är inte sällan – bjuds det på djurkött en masse: rökt skinka, palt fläskkorv, bräckkorv, grynkorv, sylta, leverpastej, köttbullar, kalvkotletter, revbensspjäll, sill, salt kött, oxtunga och så vidare. Mor Almas kokkonst prisas ofta. Inte minst hennes korv har ett stort rykte. Emil älskar den också.

Dödandet och ätandet av djur hör till vardagen i Lönneberga, och synen på de djur som ska ätas är, föga överraskande, hård och krass. ”Grisar ska inte ha roligt”, säger Emils pappa. ”Di ska bli julskinka, och med det där skuttande blir han mager som en jakthund, det vill jag inte veta av”.

Den gris Emils pappa pratar om är Griseknoen. Griseknoen är en griskulting som Emil i sista stund räddar från att bli ihjälbiten av en av allt att döma dödssjuk sugga. Emil blir ”som en mor för honom” och genom sina omsorger räddar Emil grisens liv. Mellan dem utvecklas en stark vänskap – kanske en av de starkaste som skildrats mellan människa och djur i svensk litteratur. Vännerna gläds vid varandras åsyn och njuter av varandras fysiska närhet. Emil tycker så mycket om Griseknoen att han rankar honom i paritet med sin syster och sin mor, och klart före sin far (för att inte tala om Lina).

Emil blir varse att Griseknoen är en individ med komplexa behov och önskningar, kapabel inte bara att känna glädje och kärlek, utan också att lära sig konster som kräver utvecklade kognitiva förmågor. Inte konstigt att Emil hoppar till rejält när hans pappa prosaiskt meddelar att Griseknoen kommer att ätas upp lagom till jul (antagligen av honom själv och Emil): ”Det klack till i Emil. Julskinka av Griseknoen, så långt hade han inte tänkt! Men nu tänkte han, och han började undra om det här inte var en av de där dagarna när han inte tyckte om sin pappa så värst mycket.”

Emils pappa håller kultingens liv i sina händer. Men så småningom räddas Griseknoen. Det som får Anton Svensson att backa är något av större vikt än att äta upp Griseknoen: att Emil håller sig nykter resten av sitt liv. Emil lovar, och Griseknoen får leva.

Om Emil inte hade blivit vän med Griseknoen hade han kanske bevittnat dödandet av honom. Han hade, tillsammans med sin familj, alldeles säkert ätit upp Griseknoen som korv eller palt. Men Emil fortsätter att glädjas när det står blodpalt på bordet i Katthult. Borde inte vänskapen få Emil att ifrågasätta dödandet av andra grisar? Eller börja undra varför just Griseknoens liv ska sparas – är det för att Emil är vän med honom, men inte med andra grisar?

Det kan knappast vara så att Emil är oförmögen att ställa de moraliska frågorna. Han besitter en avsevärd moralisk känslighet – särskilt i jämförelse med böckernas vuxna karaktärer – och en utvecklad intolerans för orättvisor. När han först upptäcker Griseknoen, tycker han att det är hemskt ”att något sådant kunde drabba smågrisar som inget ont gjort”. Varför undrar han inte över det hemska som drabbar andra grisar ”som inget ont gjort”?

Svaret är att hela den moraliska konflikten, som ligger i öppen dager, ignoreras. Texten utforskar den inte, ställer inga fler frågor, drar inga moraliska konsekvenser – trots att episoden slår in en kil i den Katthultska normaliteten (”Julskinka av Griseknoen, så långt hade han inte tänkt.”) Dissonansen mellan dödandet/ätandet och vänskapen förtigs. Istället handlar episoden om en gris som får sin moraliska status upphöjd till ett husdjurs. Griseknoens roll liknar den som vi tilldelar våra katter och hundar – och katter och hundar är ju inte mat. Frågan om och hur detta kan berättigas får aldrig ett svar. I själva verket ställs den inte ens.

Vilken slags moral presenteras i ”Emil i Lönneberga”? Läsaren kan få för sig att det är fel att äta upp sina vänner, men att det är fritt fram att sätta kniven i främlingar. Eller att olika djur av samma djurslag skiljer sig så mycket åt att det ena ska skyddas, medan det andra kan ätas. Hur som helst: det grundläggandet budskapet är att även om grisar har behov och intressen fullt jämförbara med människors, kan dessa åsidosättas när de krockar med relativt triviala mänskliga begär. Som till exempel att få äta skinka till jul.

Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att Astrid Lindgren är en författare vars texter ofta kretsar kring moraliska spörsmål. Det är som om hon söker de situationer och berättelser som är moraliskt eller existentiellt laddade. Delvis är det nog denna egenskap som gör böckerna så kraftfulla och, i positiv mening, efterhängsna. Emil i Lönneberga är inget undantag. Många episoder ställer akuta, moraliska frågor (till exempel när Emil ställer till med kalas för stackarna i fattigstugan) eller exemplifierar moraliska dygder (som när Emil, med risk för sitt liv, kör den blodförgiftade Alfred till doktorn). Desto mer iögonfallande är det att de moraliska frågor som episoden om Griseknoen ger upphov till förtigs.

3.

I den verkliga världen utmärks människans relation till djur av oförenliga attityder: hänsynslöst utnyttjande lever sida vid sida med gränslös kärlek. Genom en rad mekanismer hålls attityderna känslomässigt och intellektuellt åtskilda. På så vis slipper vi jämföra eller undersöka det vi inte vill undersöka. Så också i Astrid Lingrens fiktiva värld. Enskilda djur räddas och älskas, andra dödas – ibland under rituella former, utan att detta ger upphov till närmare granskning.

En djurrättslig läsning visar att Lindgrens författarskap, i olika avseenden, präglas av en grundläggande fördomsfullhet gentemot djur. Men när det gäller speciesistiska drag skiljer sig inte Astrid Lindgren nämnvärt från andra författare. Speciesismen genomsyrar i stort sett all litteratur: religiösa urkunder, folksagor, barn- och ungdomslitteratur och litteratur i nobelprisklass. Det som gör dessa drag extra intressanta hos just Astrid Lindgren är inte bara att hon är en av världens mest uppburna författare, utan även det faktum att namnkunniga litteraturforskare tyckt sig iaktta ett mellan människor och djur jämlikt drag i författarskapet. I en nypublicerad uppsats om djursynen i Astrid Lindgrens författarskap kan man till exempel läsa att Lindgren genom sina böcker ”verkar för en värld där grymhet och onödigt våld är frånvarande, såväl mot människor som mot djur”. Sådana resonemang ger en felaktig bild av Lindgrens djursyn såsom den framträder i hennes böcker.

4.

Astrid Lindgren bidrog i stor utsträckning till att Sverige 1988 fick en ny djurskyddslag. Man kan nog säga att den var hennes förtjänst. Men någon grundläggande etisk kritik av relationen mellan människor och djur levererade hon aldrig. Det var inte det faktum att djur berövas sina liv hon vände sig mot – utan sättet detta skedde på. Det var inte mot burarna som sådana hon hade något att invända, utan mot storleken. Den förtryckande ideologin, speciesismen, gjorde hon aldrig upp med. Astrid Lindgren var inte beredd att tillskriva djur rättigheter eller jämlik hänsyn till intressen. Tvärtom utgick hon från motsatsen: att det mellan människor och djur finns djupgående moraliska skillnader.

Och ändå: I Astrid Lindgrens sista bok, den mäktiga Ronja rövardotter från 1981, finns något som i sin radikalitet går utöver enskilda ställningstaganden – ett jämlikhetens credo där djuren är sina egna och människan inte ensam och egenmäktigt förfogar över världen. Det är Birk som tillrättavisar Ronja när hon, som av gammal antropocentrisk vana, gör personligt anspråk på skogen och dess djur:

Dina rävungar! Din skog! Rävungarna är sina egna, förstår du det? Och de lever i rävarnas skog. Som också är vargarnas och björnarnas och älgarnas och vildhästarnas skog. Och uvens och ormvråkens och skogsduvans och hökarnas och gökarnas skog. Och sniglarnas och spindlarnas och myrornas skog.

Närmare en djurrättslig vision kommer man inte i Astrid Lindgrens författarskap. Det är en vision som väntar på sitt förverkligande, såväl i litteraturen som i verkligheten.

Henrik Engström

Speciesism: Ett misslyckande, i attityd eller praktik, att visa icke-mänskliga djur jämlik hänsyn och respekt. Joan Dunayer i boken Speciesism (Ryce Publishing, 2004).

Publicerad: 2008-07-31

Köp Djurens Rätt
Läs mer om Djurens Rätt i katalogen
Fler artiklar knutna till Djurens Rätt
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK