Kapitalismens oförmåga

Ur Röda Rummet nr 2/08

Under senare tid har de globala livsmedelspriserna rusat i höjden på ett exempellöst sätt. Livsavgörande stapelgrödor såsom vete, majs och ris har på mindre än ett år blivit ungefär dubbelt så dyra. I spåren av prisökningarna har hungerkravaller spridit sig likt en löpeld över tre kontinenter. I denna artikel belyser Ian Angus bakomliggande orsaker, krisens förlopp och möjliga lösningar.

I Haiti, där de flesta människor får i sig 22 procent färre kalorier än vad som är minimum för en god hälsa, finns det de som dämpar sina hungersmärtor genom att äta ”gyttjekex” gjorda på en mix av lera och vatten med vegetabilisk olja och salt som tillsatser.

I Kanada betalar regeringen samtidigt 225 dollar för varje gris som man tar livet av i en masskampanj för slakt, som del av en plan för att minska fläskproduktionen. Grisfarmare, som kläms mellan ett lågt fläskpris och stora kostnader för foder till djuren, har varit så entusiastiska inför denna åtgärd att det är troligt att alla till detta öronmärkta medel kommer att vara slut innan kampanjen avslutas i september.

En del av det slaktade köttet kommer att levereras till lokala livsmedelsbanker, men det mesta kommer att bli avfall eller föda åt sällskapsdjur. Ingenting kommer Haiti tillgodo.

Det är den brutala verklighet som det kapitalistiska jordbruket står för i dagens värld – en värld där vissa människor lämpar livsmedel som avfall för att priserna är för låga, medan andra bokstavligen tvingas äta skit för att priserna är för höga.

REKORDHÖGA PRISER PÅ STAPELGRÖDOR

I fråga om livsmedel befinner vi oss mitt i en exempellös världsomspännande inflationsspiral, som drivit upp priserna till den högsta nivån på flera decennier. Höjningarna inbegriper de flesta typer av livsmedel men framför allt de mest livsavgörande stapelgrödorna – vete, majs och ris.

Statistik från FN:s livsmedel- och jordbruksorganisation (FAO) visar att mellan mars 2007 och mars 2008 höjdes spannmålspriset med 88 procent, priserna på matolja och gödboskap med 106 procent och på fjäderfä med 48 procent. Som helhet steg FAO:s index med 57 procent inom loppet av ett år och det mesta av dessa höjningar har ägt rum under de senaste månaderna.

En annan källa, Världsbanken, visar att under ett intervall på tre år – från februari 2005 till februari 2008 – steg världsmarknadspriset på vete med 181 procent och de totala prishöjningarna på livsmedel hamnade på 83 procent. Banken förutspår att de flesta priser på livsmedel, åtminstone fram till 2015, kommer att förbli en bra bit över 2004-års nivå.

I Thailand var för fem år sedan priset på den mest populära typen av ris 198 dollar per ton, för ett år sedan 393 dollar och 24 april i år gick priset igenom 1000 dollarsvallen.

Höjningarna är än mer markanta på de lokala marknaderna – i exempelvis Haiti fördubblades priset på en 50 kilos säck ris inom loppet av en vecka i slutet av mars.

Dessa höjningar är katastrofala för de 2,6 miljarder människor i vår värld som lever på mindre än två dollar om dagen. Hundratals miljoner har inte råd att äta. Allt detta har givit upphov till hungerkravaller.

TA GATAN I BESITTNING

I Haiti reste tredje april demonstranter i den i söder belägna orten Les Cayes barrikader, stoppade lastbilar, beslagtog och distribuerade själva ris samt försökte sätta FN-byggnader i brand. Protesterna spreds snabbt till huvudstaden Port-au-Prince, där tusentals människor gick mot presidentpalatset, ropande ”vi är hungriga”. Många krävde att FN-styrkorna skulle dras bort från landet och att Jean-Bertrand Aristide – den förre presidenten i exil, vars regering 2004 störtades av utländska krafter – skulle återinsättas.

President René Preval, som först vidhöll att ingenting kunde göras, har proklamerat en sänkning med 16 procent av grossistpriset på ris. Det fungerar i bästa fall som en tillfällig nödåtgärd, mot bakgrund av att sänkningen endast gäller under en månad och att detaljistledet inte är förpliktigat att följa proklamationen.

Kravallerna i Haiti ägde rum parallellt med liknande protester av hungrande människor i över tjugo länder.

I Burkina Faso gick fackföreningar och affärsinnehavare ut i en två dagars generalstrejk med krav om ”rejäla och effektiva” sänkningar av priset på ris och andra stapelgrödor.

I Bangladesh strejkade över 200 000 anställda från textilfabrikerna i Fatullah med krav på lägre priser och högre löner. De kastade stenar och tegelstenar mot polisen, som sköt tårgas in i folkmassan.

Den egyptiska regeringen sände tusentals militärer till textilkonglomeratet Mahallah i Nildeltat, för att förhindra att en generalstrejk – med krav på högre löner, lägre priser och rätten att bilda en oberoende fackförening – skulle bryta ut. Två människor dödades och över 600 fängslades.

I Abidjan, Elfenbenskustens huvudstad, använde sig polisen av tårgås mot kvinnor som satt upp barrikader, bränt bildäck och blockerat större vägar. Tusentals människor gick mot presidentpalatset ropande ”vi är hungriga” och ”livet är alltför värdefullt, du dödar oss”.

I Pakistan och Thailand patrullerar soldater för att hindra fattiga från att lägga beslag på livsmedel från åkrar och varuhus.

Liknande protester har ägt rum i Kambodja, Kamerun, Etiopien, Honduras, Indonesien, Madagaskar, Mauretanien, Niger, Peru Filippinerna, Senegal, Thailand, Uzbekistan och Zambia. Den andra april sa Världsbankens president på ett möte i Washington att det ägt rum sociala upplopp i 33 länder på grund av prishöjningarna.

En ledarskribent i Time Magazine varnade: ”Idén att de svältande massorna i sin desperation skulle ta gatorna i besittning och störta den sittande regeringen har uppfattats som fullständigt befängd ända sedan kapitalismen i det kalla kriget så definitivt avgick med segern… Och ändå antyder de senaste månadernas nyhetsrubriker att de skyhöga livsmedelspriserna hotar stabiliteten för en växande antal regeringar över hela världen… när omständigheterna gör det omöjligt att ge deras barn mat, kan normalt sett tillbakadragna medborgare mycket snabbt
förvandlats till militanter som ingenting har att förlora.

VARFÖR RAKAR LIVSMEDELSPRISERNA I HÖJDEN?

Sedan 1970-talet har livsmedelsproduktionen blivit alltmer koncentrerad och globaliserad. En handfull länder dominerar den globala handeln med stapelgrödor. Sex aktörer står för 80 procent av veteexporten. Exporten av ris kontrolleras likaledes till 85 procent av sex aktörer.

Tre länder producerar 70 procent av den majs som når ut på världsmarknaden. Det gör att de fattigaste länderna, de som måste importera livsmedel för befolkningens överlevnad, blir helt beroende av ekonomiska tendenser och policyn hos några få exportföretag. När det globala handelssystemet upphör att leverera är det de fattiga som får betala priset.

Under lång tid har den globala handeln med stapelgrödor alltmer närmat sig en krissituation. Fyra sammanhängande tendenser har saktat upp produktionsökningen och orsakat prishöjningarna.

Slutet på den gröna revolutionen: På 1960- och 70-talen flödade det pengar och tekniskt stöd från USA till jordbruksutveckling i Indien och andra länder, i ett försök att motverka missnöje bland bönderna i Syd- och Sydostasien. ”Den gröna revolutionen” – nya utsäden, konstgödsel, bekämpningsmedel, ny teknik och utveckling av infrastrukturen – låg till grund för en anmärkningsvärd ökning av livsmedelsproduktionen, och då speciellt produktionen av ris. Avkastningen per hektar fortsatte att öka fram till 1990-talet.

Idag är det inte vanligt att regeringar hjälper fattiga att odla livsmedel till andra fattiga, för marknaden förmodas lösa alla problem. The Economist skriver att ”stödet till jordbruket som andel av de totala offentliga utgifterna i utvecklingsländerna reducerades med hälften från 1980 till 2004”.

Subventioner och pengar till forskning och utveckling har sinat och tillväxten har stagnerat.

Som en följd av det har den globala konsumtionen av spannmål sju av de åtta senaste åren överskridit produktionen, vilket lett till att ris tagits bort från de lager som regeringar och handlare vanligtvis håller som en försäkran mot felslagna skördar. De globala livsmedelslagren befinner sig nu på den lägsta nivån genom tiderna, vilket ger mycket lite av buffert inför sämre tider.

Klimatförändringar: Forskare hävdar att klimatförändringen i delar av världen kan komma att reducera livsmedelsproduktionen med 50 procent under de kommande tolv åren. Men det här är inte bara ett problem för framtiden.

Australien är normalt världens näst största exportör av spannmål, men en förödande flerårig torka har reducerat produktionen av vete med 60 procent och risproduktionen har fullständigt torkat bort.

Cyklonen i Bangladesh i november 2007, en av de starkaste cykloner på decennier, gjorde att en miljon ton ris gick till spillo, och även majsskörden påverkades kraftigt, vilket gjorde att detta stora land blev än mer beroende av importerat livsmedel.

Andra exempel finns i överflöd. Det står klart att den globala klimatkrisen redan är här och att det påverkar livsmedelsproduktionen.

Drivmedelsodling: Det är numera officiell politik i USA, Kanada och Europa att omvandla mat till bränsle. USA:s fordon förbränner majs till en kvantitet som skulle kunna täcka hela importbehovet för världens 82 fattigaste länder.

Etanol och biodiesel är väldigt kraftigt subventionerade, vilket oundvikligen får till följd att grödor som majs dras bort från livsmedelsproduktionen och in i bränsletankarna, och att nya investeringar inom jordbrukssektorn över hela världen riktas mot palmolja, soja, raps och andra oljeproducerande växter. Det höjer omedelbart priserna på grödor som används till bränsle, och indirekt trissar det även upp priserna på andra sädesslag när odlare uppmuntras att växla över till jordbruksbränslen.

Som Kanadas fläskproducenter erfarit drivs även kostnaderna för att producera kött upp, eftersom majs är den viktigaste ingrediensen i det nordamerikanska djurfodret.

Oljepriser: Livsmedelspriser är kopplade till oljepriset genom att livsmedel kan ersätta oljan som drivmedel. Men höjda oljepriser påverkar också kostnaden för att producera livsmedel.

Konstgödsel och bekämpningsmedel framställs av olja och naturgas. Gas, bensin och diesel används vid sådd, skörd och transporter.

Det har uppskattats att 80 procent av kostnaderna för att odla majs handlar om kostnader för fossila bränslen – så det är ingen slump att livsmedelspriserna stiger när oljepriserna stiger.

I slutet av 2007 kunde vi se hur produktionsökningen inom jordbruket planade ut och att livsmedelspriserna steg – på grund av fallande investeringar i tredje världen, stigande oljepriser och klimatpåverkan. Goda skördar och en rejäl ökning av exporten hade kunnat dämpa den uppkomna krisen – men så blev det inte. Det som fick stenen att börja rulla var händelser inom risnäringen, basfödan för tre miljarder människor.

Tidigare under 2007 hade Indien aviserat ett stopp för lejonparten av sin risexport för att återuppbygga de egna lagren. Några veckor senare annonserade Vietnam, vars skörd drabbats av en allvarlig insektssjukdom, ett fyramånaders exportmoratorium för att garantera tillräckliga kvantiteter för den egna inhemska marknaden.

Indien och Vietnam står normalt sett tillsammans för 30 procent av världens export av ris, så deras kungörelser var tillräckligt för att en redan hårt ansträngd global rismarknad skulle gå i spinn. Rishandlare köpte omedelbart upp tillgängliga lager, hamstrade allt ris som de kunde komma över utifrån en förväntan om framtida prishöjningar, och drev därmed upp priset på kommande skördar. I mitten av april rapporterade media om ”panikköp” på Chicagobörsen av förväntade skördar, och i Kanada och USA uppstod det även risbrist på stormarknadernas hyllor.

VARFÖR BLIR DET UPPLOPP?

Det här är inte första gången som vi haft skyhöga prishöjningar på livsmedel. Om vi tar med inflationen i beräkningen var faktiskt de globala priserna på stapelgrödor högre på 1970-talet än idag. Så varför har denna inflationsexplosion nu lett till massprotester över hela världen?

Svaret är att sedan 1970-talet har de rikaste länderna i världen, understödda av de internationella institutioner som de kontrollerar, systematiskt undergrävt de fattigaste ländernas förmåga att föda sina egna befolkningar och skydda sig för en kris som denna.

Haiti är i detta sammanhang ett tydligt och förfärande exempel.

Ris har odlats på Haiti sedan århundraden tillbaka, och fram till för tjugo år sedan producerade Haitis bönder ungefär 170 000 ton/år, tillräckligt för att täcka 95 procent av den inhemska konsumtionen. Risbönderna mottog inga statliga subventioner men, liksom i alla andra risproducerande länder under denna tid, skyddades de lokala marknaderna av importavgifter.

År 1995, tvingade Haiti av IMF – som villkor för ett lån som man var i desperat behov av – att reducera sin importavgift från 35 procent till 3 procent, den lägsta i hela Karibien. Följden blev ett massivt inflöde av amerikanskt ris, som såldes för halva priset av det inhemskt odlade. Tusentals risbönder tvingades gå från sina jordar, och idag kommer tre fjärdedelar av det ris som äts på Haiti från USA.

Det amerikanska riset erövrade inte Haitis marknad för att det smakade bättre, eller för att de amerikanska odlarna skulle vara mer effektiva. Det drog det längsta strået på grund av att exporten av ris är starkt subventionerad av den amerikanska regeringen. År 2003 erhöll amerikanska risodlare 1,7 miljarder dollar i statliga subventioner, ett genomsnitt av 232 dollar per hektar odlat ris.

Dessa pengar, av vilket det mesta går till ett fåtal jordägare och jordbruksföretag, möjliggör för USA att sälja riset till ett pris som ligger 30-50 procent under de verkliga produktionskostnaderna.

I korthet tvingades Haiti att överge det statliga skyddet av den inhemska marknaden och amerikanska odlare nyttjade statliga subventioner för att ta över denna marknad.

Det finns många variationer på detta tema, när Nords rika länder pådyvlat hårt skuldsatta länder i Syd en ”liberaliseringspolitik” och utnyttjat detta för att ta livsmedelsmarknaden i besittning. Statliga subventioner svarar i världens 30 rikaste länder för 30 procent av böndernas intäkter, en totalsumma på 280 miljarder dollar per år – en oslagbar fördel på en ”fri marknad” där de rika dikterar spelreglerna.

Den globala livsmedelshandeln är riggad och det är de fattiga som får betala priset i form av mindre lokal odling och ett borttaget statligt skydd.

Därtill har Världsbanken och IMF under flera decennier nekat fattiga länder lån, såvida de inte samtycker till att genomföra så kallade Strukturanpassningsprogram som kräver av mottagaren att devalvera sin valuta, sänka skatter, privatisera offentlig service och reducera eller upphöra med stöd till det inhemska jordbruket.

Allt detta gjordes med löfte om att marknaden skulle generera ekonomisk tillväxt och välstånd – tvärtom kom fattigdomen att förvärras:

”Investeringar i åtgärder för att höja jordbrukets avkastning skars ner för att slutligen helt upphöra i de flesta delar av Afrikas landsbygd under strukturanpassningsprogrammen. Försöken att öka småbrukens produktivitet övergavs. Det var inte heller bara de egna nationella regeringarna som drog ner på sina åtaganden. Det utländska stödet till jordbruket minskade drastiskt. Världsbanken reducerade sin utlåning till jordbrukssektorn från 32 procent av den totala utlåningen 1976-78 till 11,7 procent 1997-99”.

Under tidigare perioder av häftigt höjda livsmedelspriser har de fattiga åtminstone haft en viss tillgång till egenodlade livsmedel eller till livsmedel som odlats lokalt och som varit åtkomliga till lokala priser. I många av Afrikas, Asiens och Latinamerikas länder är idag inte detta längre möjligt. De globala marknaderna dikterar nu den lokala prissättningen – och ofta importeras de livsmedel som finns på marknaden långt bort ifrån.

Livsmedel är inte som vilka varor som helst utan absolut nödvändiga för människans överlevnad. Det minsta man kan begära av en regering är att det försöker förhindra uppkomsten av svält – och framför allt inte understöder en politik som förnekar hungriga människor rätten till mat.

Venezuelas president Hugo Chávez var helt rätt ute när han nyligen beskrev livsmedelskrisen som ”det tydligaste exemplet på det kapitalistiska systemets historiska misslyckande”.

LÖSNINGAR

Vad måste göras för att få bukt med krisen, och för att försäkra oss om att det inte händer igen?

”Ingenstans i världen, inte i något exempel på folkmord, inte i något krig har så många människor dödats på vår planet – per minut, timme eller dag – som de som faller offer för svält och fattigdom” – Fidel Castro, 1998.

När hungerkravallerna bröt ut i Haiti var Venezuela det första landet som reagerade. Inom ett fåtal dagar skickades 364 ton av välbehövligt livsmedel.

”Människorna på Haiti är offer för attacker från imperiets globala kapitalism”. ”Detta manar oss alla till en djup och äkta solidaritet. Det är det minsta vi kan göra för Haiti”, sa president Hugo Chávez.

Venezuela handlande faller inom ramen för en tradition av angelägen humanitär solidaritet; när människor hungrar ska vi göra vårt bästa för att ge dem bröd. Venezuelas exempel bör lyftas fram och mana till efterföljd.

Men hjälp av detta slag, även om den är nödvändig, är bara en tillfällig nödlösning. För att verkligen komma åt varför människor i vår värld inte får tillräckligt med mat, måste vi förstå och förändra det system som är orsaken till att människor svälter.

INGEN LIVSMEDELSBRIST

Utgångspunkten för vårt resonemang måste vara insikten att det i dagens värld inte råder någon brist på livsmedel.

En uppsjö av studier visar, till skillnad mot vad Thomas Malthus varnade för på 1700-talet och vad hans moderna efterföljare ännu hävdar, att den globala produktionen av livsmedel permanent har överstigit befolkningstillväxten, och att det idag finns tillräckligt med föda för att mätta hela jordens befolkning. Enligt FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation (FAO), produceras det tillräckligt mycket livsmedel i världen för att garantera hela jordens befolkning ett dagligt intag av 2800 kalorier – klart över minimigränsen för god hälsa och ungefär 18 procent mer per person än vad som var möjligt på 1960-talet, trots att det skett en markant befolkningsökning.

Som Food First Institute understryker är det ”överflöd, inte knapphet som bäst beskriver tillgången på livsmedel i dagens värld”.

Trots det handlar de mest förekommande förslagen för att lösa detta problem om att införa ny teknologi för att öka livsmedelsproduktionen.

Alliansen för en grön revolution i Afrika, grundad av Bill och Melinda Gates Foundation och Rockefeller Foundation, har som mål att utveckla ”mer produktiva och uthålliga varianter av Afrikas viktigaste grödor… så att Afrikas småskaliga jordbruk ska kunna producera större, mer diversifierade och förutsägbara skördar”.

I samma anda har det i Manila baserade Internationella Risforskningsinstitutet skapat ett offentligt-privat ägarskap ”för att öka risproduktionen över hela Asien med hjälp av den snabba utvecklingen och introduktionen av teknologier för odling av hybridris”.

Och presidenten för Världsbanken ger utvecklingsländerna löften om ”tillgång till teknologi och vetenskap för att höja avkastningen”.

Vetenskaplig forskning är givetvis viktigt för att utveckla jordbruket, men initiativ som framför allt betonar att nya utsäden och kemikalier är nödvändiga är varken trovärdiga eller självklart vetenskapligt tillförlitliga. Det faktum att det redan finns tillräckligt med mat för att föda hela världen åskådliggör att livsmedelskrisen inte är ett tekniskt problem – det är ett socialt och politiskt problem.

Snarare än att sätta fokus på hur vi ska öka produktionen, borde vi främst fråga oss varför – när det faktiskt finns så mycket livsmedel – är över 850 miljoner människor hungriga och undernärda? Varför dör 18 000 barn av hunger varje dag?

Varför kan inte den globala livsmedelsindustrin mätta de hungriga?

PROFITSYSTEMET

Svaret kan uttryckas i en mening; den globala livsmedelsindustrin har inte som mål att mätta de hungriga utan har som huvudsaklig uppgift att generera vinster till bolagen inom livmedelsindustrin.

Dessa jättar lyckas verkligen väl med att uppfylla detta mål. I år överträffar vinsterna med råge föregående års nivåer, samtidigt som hungriga människor – från Haiti till Egypten och Senegal – tar gatorna i besittning för att protestera mot de höjda livsmedelspriserna. Nedanstående siffror handlar enbart om de tre första månaderna under 2008.

Spannmålshandel: Archer Daniel Midland (ADM). Bruttovinst: 1,15 miljarder dollar, +55 procent i förhållande till föregående år. Cargill. Nettointäkter: 1,03 miljarder dollar, +86 procent. Bunge. Vinst efter bokslutsdisposition: 867 miljoner dollar, +189 procent.

Utsäde och bekämpningsmedel: Monsanto. Bruttovinst: 2,23 miljarder dollar, +54 procent. Dupont. Vinst före skatt: 786 miljoner dollar, +21 procent.

Konstgödsel: Potash Corporation. Nettovinst: 66 miljoner dollar, +185,9 procent. Mosaic. Nettointäkter 520,8 miljoner dollar, + mer än 1200 procent

Dessa ovan nämnda företag, tillsammans med ytterligare ett fåtal, har monopol, eller nästintill monopol, på att köpa och sälja jordbruksprodukter över hela världen: Sex företag kontrollerar 85 procent av den internationella spannmålshandeln, tre kontrollerar 83 procent av kakaon, tre kontrollerar 80 procent av bananhandeln. ADM, Cargill och Bunge kontrollerar effektivt den årliga globala produktionen av majs, vilket betyder att de har ensamrätt på att bestämma hur stora andelar av skörden som ska gå till etanolframställning, sötningsmedel, djurfoder eller mänsklig föda.

Som utgivarna av Hungry for Profit skriver: ”Den enorma makt som de stora jordbruksföretagen besitter möjliggör i hög grad för dem att kontrollera priserna på de råvaror som de köper in från bönderna, samtidigt som de har makt att upprätthålla tillräcklig höga marknadspriser inom livsmedelssektorn för att garantera dem stora vinster.”

TRADITIONELLT JORDBRUK I SKOTTGLUGGEN

Under de tre senaste decennierna har transnationella livsmedels- och jordbruksföretagen gått i spetsen för en massiv omstrukturering av det globala jordbruket. Direkt – genom sin egen makt på marknaden – och indirekt genom regeringar, Världsbanken, IMF och WTO har de förändrat odlingsmönster och distributionssätt över hela världen. Förändringarna har haft underbara effekter för de egna profiterna, samtidigt som den globala hungern förvärrats och den nuvarande livsmedelskrisen blivit oundviklig.

Idag kan inte livsmedelskrisen ses isolerat utan det är ett uttryck för en kris inom jordbruket som utvecklats under decennier. Under de tre senaste decennierna har de rika länderna i Nord tvingat fattiga länder i Syd att öppna sina marknader, varefter dessa marknader översvämmats av subventionerade livsmedel – med förödande konsekvenser för tredje världens jordbruk.

Men omstruktureringen av det globala jordbruket till fördel för jättarna inom livsmedelsindustrin stannar inte här. Under samma period blev nämligen länderna i Syd, övertygade, övertalade eller påtvingade att införa en jordbrukspolitik som favoriserade odling av exportgrödor – snarare än livsmedel för inhemsk konsumtion – och storskaligt industriellt jordbruk som kräver fokusering på en enstaka gröda, mycket vatten och stora kvantiteter av konstgödsel och bekämpningsmedel. Traditionellt jordbruk, organiserat för och av familjen eller lokalsamhället, har i allt högre grad trängts undan till förmån för industriellt jordbruk organiserat av och för de stora livsmedelsföretagen.

Koncentrationen på exportjordbruk har fått den den absurda och tragiska effekten att miljoner människor svälter i länder som exporterar livsmedel. I Indien, exempelvis, går över en femtedel av befolkningen ständigt hungrig och 48 procent av barnen under fem år är undernärd. Inte desto mindre exporterade Indien 2004 processat ris till ett värde av 1,5 miljarder dollar och vete till ett värde av 322 miljoner dollar.

I andra länder nyttjas bördiga områden, som tidigare användes till livsmedelsproduktion för inhemsk konsumtion, nu till att odla lyxprodukter för export till Nord. I Colombia, där 13 procent av befolkningen är undernärd, produceras 62 procent av alla snittblommor som säljs i USA.

I många fall är konsekvenserna av övergången till exportjordbruk av det slaget att det egentligen vore värt att skratta åt det om det inte varit så förödande. Kenya var självförsörjande på livsmedel ända tills för 25 år sedan. Idag importerar landet 80 procent av sitt livsmedel – och 80 procent av exporten består av andra jordbruksprodukter.
Övergången till industriellt jordbruk har drivit miljoner människor bort från sina jordar till arbetslöshet och fattigdom i de väldiga slumområden som idag omger många av världens städer.

De människor som har mest kunskap i att bruka jorden har drivits bort från den. Ägorna har förvandlats till jättelika fabriker som bara producerar för export. Hundratals miljoner människor är nu beroende av livsmedel som produceras hundratals mil bort, för att deras tidigare jord omvandlats i linje med jordbruksföretagens behov. Systemet är, som de senaste månaderna visat, skört. Indiens beslut att återuppbygga sitt lager av ris gjorde att miljoner människor över hela världen inte längre hade råd med livsmedel.

Om målet med jordbruket är att ge människor tillräckligt med mat är förändringarna de senaste 30 åren vansinniga. Industriella brukningsmetoder i tredje världen har ökat livsmedelsproduktionen men till priset av att miljoner människor drivits bort från sina ägor till ett liv med kronisk hunger – och till priset av förgiftad luft och vatten och en alltmer utarmad jord.

I motsats till vad jordbruksföretagen påstår visar den senaste forskningen, tillsammans med över ett decennium av konkreta erfarenheter på Kuba, att små och medelstora gårdar som använder sig av uthålliga ekologiska metoder är mer produktiva och oändligt mycket skonsammare för miljön än det väldiga industrialiserade jordbruket.

Det industriella jordbruket fortlever, inte för att det är mer produktivt, utan på grund av att det, fram till nu, förmått att leverera standardiserade produkter i exakt förutsägbara kvantiteter, specialpreparerade för att klara långa transporter till avlägsna marknader. Det är där vinsterna finns och det är vinsterna som räknas, oavsett vilka följder det får för jord, luft och vatten – eller för hungriga människor.

LIVSMEDELSSUVERÄNITET

De förändringar som pådyvlats av transnationella livsmedelsföretag och deras filialer har väckt motstånd. Ett av de viktigaste framstegen under de senaste femton åren har varit uppkomsten av Via Campesina, ett paraplyorgan som omfattar mer än 120 småjordbrukare- och lantbrukarorganisationer i 56 länder – från de jordlösas organisation (MST) i Brasilien till National Farmers Union i Kanada.

Via Campesina utvecklade från början sitt program som en reaktion mot ”World Food Summit”, en 1996 organiserad FN-konferens om den globala hungern med officiella representanter från 185 länder. Deltagarna på detta möte lovade – utan att enas om några konkreta åtgärder – att eliminera undernäring och hunger genom att garantera ”varaktig trygghet i fråga om tillgång till livsmedel för alla människor.”

Talande nog, vilket är typiskt för konferenser av det här slaget, var de arbetande människor, som faktiskt är de direkt berörda, utestängda från diskussionerna. Utanför konferensbyggnaden förde Via Campesina fram förslag om livsmedelssuveränitet som ett alternativ till livsmedelstrygghet. Enbart tillgång till livsmedel är inte tillräckligt. Vad som behövs är tillgång till land, vatten och andra resurser. De berörda människorna måste ha möjlighet att sätta sig in i och fatta beslut om livsmedelspolitiken. Livsmedel är alltför viktigt för att lämnas i händerna på den globala marknaden och livsmedelsföretagens manipulationer: den globala hungern kan enbart få ett slut om små och medelstora gårdar återskapas som livsmedelsproduktionens bas.

Det centrala kravet som rörelsen för livsmedelssuveränitet lyfter fram är att livsmedel bör ses som en fråga om hälsa i de samhällen och länder där det odlas. I kontrast till den politik som grundar sig på frihandel och jordbruksexport kräver man att fokus ska läggas på inhemsk konsumtion och självförsörjning.

I motsats till vad vissa kritiker påstår är inte livsmedelssuveränitet en strävan mot ekonomisk isolationism eller en återgång till ett idealiserat förflutet. Snarare är det ett program till försvar för och utvidgning av de mänskliga rättigheterna, för jordreform och skydd av jorden från ett kapitalistiskt miljömord. Via Campesinas krav på livsmedelssuveränitet inbegriper följande punkter:

• Garantera var och en tillgång till säker, näringsrik och kulturellt sett passande föda i lämpliga portioner för att underbygga ett hälsosamt liv med full mänsklig värdighet.

• Ge jordlösa och brukande människor – speciellt kvinnor – äganderätt och kontroll över jorden de brukar och återlämna områden till ursprungsbefolkningar.

• Garantera tillgång och bruk av naturresurser, särskilt land, vatten och utsäde. Stoppa beroendet av kemiska tillsatser, monokulturodling av exportgrödor och intensiv industrialiserad produktion.

• Bekämpa WTO, Världsbanken och IMF:s politik som röjer väg för de multinationella bolagens kontroll av jordbruket. Reglera och beskatta spekulativt kapital och genomdriv en strikt uppförandekod för transnationella bolag.

• Sluta att bruka mat som vapen. Stopp för snedvriden tvångsurbanisering och repression mot lantarbetare.

• Garantera lantarbetare, småbönder, och speciellt landsbygdens kvinnor, direkta möjligheter att påverka jordbrukspolitiken på alla nivåer.

Kravet om livsmedelssuveränitet är själva basen i Via Campesinas kraftfulla program för jordbruket under detta århundrade. Arbetar- och vänsterrörelser över hela världen borde ge fullt stöd till programmet liksom till arbetande brukare och lantarbetares kampanjer för jordreform och mot industrialiseringen och globaliseringen av jordbruket och livsmedelsproduktionen.

STOPPA KRIGET MOT TREDJE VÄRLDENS BRUKARE

Med Via Campesinas program som utgångspunkt kan och måste vi i det globala Nord kräva att våra regeringar stoppar alla aktiviteter som försvagar och skadar jordbruket i tredje världen.

Stoppa användandet av mat som bränsle! Via Campesina har uttryckt det klart och tydligt: ”Industriella jordbruksbränslen är ekonomiskt, socialt och ekologiskt sett rena idiotin. Denna utveckling bör stoppas och jordbruksproduktion bör fokusera på livsmedel som prioritet”

Avskriv tredje världens skulder! Tredje världens samlade skulder uppgick 2005 till 2,7 biljoner dollar och dess totala skuldavbetalning till 513 miljarder dollar En omedelbar och ovillkorlig avskrivning skulle frigöra väsentliga resurser för att direkt ge de hungriga mat och för att på längre sikt återuppbygga det inhemska jordbruket.

Ut med WTO från jordbrukssektorn! Den utvecklingsfientliga jordbrukspolitik som påtvingats de fattiga länderna av Världsbanken och IMF är satt på pränt och implementerad genom WTO:s Agreement on Agriculture. Som Afsar Jafri från Focus on the Global South skriver är ”det ensidigt till förmån för kapitalintensiva exportorienterade livsmedelsföretag.Det är inte överraskande, med tanke på att den amerikanska regeringstjänsteman som lade fram förslaget och sedan förhandlade igenom det har ett förflutet som vicepresident hos livsmedelsjätten Cargill.

Agreement on Agriculture bör upphävas och länderna i tredje världen bör ha rätten att ensidigt frångå den liberaliseringspolitik som de pådyvlats genom Världsbanken, IMF eller WTO, likväl som de ska ha rätt att dra sig ur bilaterala handelsöverenskommelser såsom NAFTA och CAFTA.

Självbestämmande för det globala Syd! USA:s försök att i dagsläget destabilisera och störta de antiimperialistiska regeringar som grundat samarbetsorganet ALBA – Venezuela, Bolivia, Kuba, Nicaragua och Dominika – är ytterligare ett kapitel i en lång historia av aktioner från länder i Nord för att förhindra länder i tredje världen från att ta kontroll över sin egna utveckling. Att organisera motstånd mot sådana interventioner ”i monstrets egna hjärta” är sålunda ett avgörande element i kampen för att tillvinna sig livsmedelssuveränitet över hela världen.

För över hundra år sedan skrev Karl Marx att trots dess stöd för teknologiska förbättringar ”står det kapitalistiska systemet i motsatsställning till ett rationellt jordbruk… ”ett rationellt jordbruk är oförenligt med det kapitalistiska systemet.”

Dagens livsmedels- och jordbrukskris ger den bedömningen fullständigt syn för sägen. Ett system som sätter profiten före mänskliga behov har drivit miljoner brukare från sina jordar, undergrävt jordens bördighet genom att förgifta luft och vatten och dömt nästan en miljard mäniskor till ständig undernäring och hunger.

Livsmedels- och jordbrukskrisen har sina rötter i ett irrationellt och inhumant system. För att mätta jordens befolkning måste de arbetande i stad och land förenas för göra av sig med systemet.

Ian Angus


Artikelförfattaren kommer från Kanada och är redaktör för webbsidan Climate and Capitalism.

Ur International Viewpoint nr. 400, maj 2008
Översättning: Anders Karlsson



Publicerad: 2008-07-10

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2022-01-10
Divan 3-4 2021

2022-01-09
Lyrikvännen 4 2021

2022-01-07
Världshorisont 4 2021
Balder 4 2021

2022-01-06
Bild & Bubbla 4 2021

2022-01-05
SocialPolitik höst-vinter 2021
Populär Astronomi 4 2021

2022-01-04
Kritiker 61-62 2021

2022-01-03
Nordens Tidning 4 2021

2021-12-28
Haimdagar 9-10 1921
Teatertidningen 5 2021

2021-12-24
Kontrast Magasin 3-4 2021

2021-12-23
Akvarellen 4 2021
Parnass 4 2021

2021-12-21
Glänta 3 2021
Tidig Musik 4 2021
Medusa 4 2021

2021-12-20
Med andra ord 109 2021
Hjärnstorm 144-145 2021

2021-12-15
Populär Astronomi 3 2021

2021-12-13
KLASS 4 2021
Orientaliska Studier 165 2021
Parnass 3 2021

2021-12-10
Signum 8
Sydasien 4 2021

2021-12-07
Orientaliska Studier 164 2020

2021-12-05
Fjärde Världen 4 2021

2021-11-30
Amnesty Press 4 2021
Lyrikvännen 3 2021
Divan 1-2 2021

2021-11-26
Karavan 3 2021

2021-11-25
Konstperspektiv 4
Bild & Bubbla 228 2021

2021-11-24
Barnboken - tidskrift för barnlitteraturforskning Volym 44 2021

2021-11-22
Utställningskritik 5 2021

2021-11-20
Opera 5 2021
Cirkeln 3 2021

2021-11-18
Glänta 2 2021

2021-11-15
Sydasien 3 2021
Kritiker 60 2021

2021-11-13
Nio-Fem 2 2021

2021-11-12
Tydningen 40 2021

2021-11-05
Med andra ord 108 2021

2021-11-03
OEI 90-91

2021-11-01
Teatertidningen 4 2021

2021-10-30
Haimdagar 7-8 2021

2021-10-29
Signum 7

2021-10-17
Tydningen 39 2021

2021-10-02
Världshorisont 3 2021

2021-10-01
Akvarellen 3 2021

Äldre resuméer