Nyheter som förblir nyheter

James Laughlin – Dikter
I översättning av Görgen Antonsson

Ur Post Scriptum nr 2/07


Dylan

En av oss måste identifiera Dylans kropp på bårhuset
Brinnin och jag singlade slant och jag förlorade
Det var en sjabbig byggnad i sjukhuskomplexet
på Första avenyn och källaren, där det luktade
starkt av formaldehyd, var en enda röra av
bårar på hjul med gummilakan över kroppar
En liten gubbe i gummiförkläde hade hand om det hela
Han tog på sig glasögonen för att kunna läsa namnet jag
skrivit på en lapp och såg sig om och försökte att minnas
Han lyfte på ett lakan. ”Är det han?” Det var det inte
Två tre till var inte heller ”Old Messy” från pubarna i
Soho och Chelsea
Till sist hittade vi honom och han såg för jävlig ut, alldeles
uppsvälld
”Hjärnskador” var vad det stod i obdutionsprotokollet,
alltför mycket kröken under alltför många år
För att bekräfta identifikationen skickade
gubben mig till en lucka där det satt en liten
kort tjej omkring en och femti lång och kämpade
sig igenom formulären med en blyertsstump
Hon bad mig skriva ”Dylan” åt henne på blanketten för
det var ett namn hon aldrig hört förut och inte kunde
stava till

”Vad hade han för yrke?” frågade hon
Jag svarade att han var poet; hon blev helt perplex
”Vad är det?” undrade hon
Jag sa att en poet är en person som skriver dikter
Det skrev hon ner, och det är vad det står på formuläret:
Dylan Thomas – poet (han skrev dikter).



Dylan Thomas


Några minnen av E.P. (utkast & fragment)
Rapallo (1934)

Så jag kom till Rapallo, jag var arton då och
blev antagen vid ditt Ezuversitet där det inte förekom
några lektioner, bästa plugget sen
Bologna.
Littratuur, sa du, är nyheter som förblir nyheter
och så citerade du en kis som hette Rodolphus Agricola:
”Ut doceat ut moveat ut delectet.”
Du lärde mig och du berörde mig och du gav mig stort nöje.
Inget kunde vara mera underhållande än att lyssna på dig,
allt vad du hört och läst lika nytt och fräscht som när du
först släppte in det i skallen.
Böckerna du lånade mig var fulla av bitska kommentarer
i marginalen.
För att inte tappa bort dem fäste du glasögon och pennor
och saxar i snören över skrivbordet.
Du läste mina dikter och strök hälften av orden, sa att de
var överflödiga.
Du sa åt mig att inte ens försöka skriva berättelser för
Flaubert och Stendhal och James och Joyce hade redan
gjort allt som kunde göras på prosa.

De kallade dig grälsjuk, kan så vara, men bara mot män-
niskor som förtjänade det, korkade professorer i färd
med att mörda poesin och internationella bankmän som
ockrade och i mercanti di cannoni som sålde vapen till
båda sidor i ett krig.
Du förklarade mysteriernas innebörd för mig, det handlade
om dromena och epopte, och att det var epopte som
skickade upp spermierna i huvet på en karl och gjorde
honom smart.
Du älskade katter och katterna älskade dig.
Vissa dagar tog vi en stenig salita uppför bergssluttningen
bakom staden
genom olivlundar och förbi små bondgårdar där katterna
satt uppkrupna på stenmurarna.
De väntade på dig, de visste att du skulle ha med dig ett
paket med rester från lunchen.
Du kallade på dem: ”Micci, micci, micci, vieni qua, c’è da mangiare.”
Och en dag då vi matade katterna i närheten av San
Pantaleone pratade vi om vad du skulle göra med Nobel
prispengarna när du väl fick dem
och du tyckte att en kock skulle vara toppen
eftersom du hade tröttnat på maten på Albuggero Rapallo.
Och när skulptören Henghes (dvs. Heinz Winterfeld
Klussmann) gick hela vägen från Hamburg för att få träffa dig,
eftersom han hört att du känt Gaudier, och anlände halvt ihjälsvulten,
så gav du honom mat och lät honom sova ute i den stora
hundkojan på terassen (för det fanns inte fler sängar i vindskupan)
och du tog honom med till mannen som högg gravstenar
och såg till att han fick ett marmorblock på krita
ur vilket han högg sin liggande kentaur, som du sedan
sålde åt honom till signora Agnelli, Fiatdamen, i Torino.
Och det var första steget mot framgång och berömmelse
för Henghes (och skissen till kentuaren blev kolofon för
New Directions).
Du sa att jag var en så usel poet att det bästa vore
om jag blev förläggare, och du antydde att det var ett yrke
för vilket man inte behövde någon som helst talang och
bara ett uns intelligens. Och efter lunchen sträckte du ut dig
på sängen med cowboyhatten som skydd mot sol-
blänket från havet utanför med det stora kinesiska lexikonet
vilande på en kudde på magen och du stirrade på tecknen,
letande efter de betydelsebärande elementeten i kalligrafin.
(Och många år senare bad professorn din dotter förklara din
ideogramatiska metod och hon tänkte efter ett ögonblick
och svarade att du skådade djupt in i tecknen på jakt efter sanningen,
vilket var ett sant konfucianskt svar.)
Och Kung sade: ”Vem som helst kan gå till överdrift,
det är lätt att skjuta över målet, det är svårt att gå en gyllne medelväg.”
Och som ”Deer Bull” (”Dear old Hugger-scrunch”) var förtjust i
att säga i sin Paterson:
SKE ALLTSÅ!



Ezra Pound


Österrike (1936)

Och ett år lämnade vi sienesarna att svettas i sina träskmarker
(eftersom den belöning Bartolomeo utlovade inte var tillräckligt
hög för att det skulle löna sig att puckla på dem)
och vi besökte prinsessan Maria i Gais för att se hur det gick med
hennes uppfostran (och du påpekade att Herr Marker var en karl
med sunda idéer eftersom han hängde byxorna på krucifixet)
Så upp genom Brennerpasset och in i Tyrolen, du och jag och Ladyn,
för att besöka Herr Unterguggenberger, borgmästare i Wörgl,
och få höra sanningen om hur Wien slagit till mot spridningen av Schwundgeld.
Och i Salzburg tog vi in på Die Goldene Rose, på fel sida om floden för att spara,
där de hade vägglöss, och du rök nästan ihop med Professor X från Haavud
som jobbade frenetiskt på att bli rektor för nämnda institution fast ett konkubinage
satte käppar i hjulen för honom emedan sådant är mal vu i staden där H. James
ligger begraven.Han tog illa vid sig av dina invändningar mot kursplanen
vid världens största universitet, och era åsikter om littratuuren voro oförenliga.

Du älskade Mozart och Vivaldi på festivlen men när vi
gick till Festspielhaus för att lyssna på Fidelio (Toscanini dirigerade)
började du vrida dig efter en kvart och reste dig upp och sjöng ut:
”Ja, vad hade ni väntat er? Karln hade ju syfilis!”
Och allt detta var en del av min skolning.

Publicerad: 2007-10-24


Läs mer om Post Scriptum (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Post Scriptum (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA