Poetisk och vidlyftig resa

Bo Pettersson

Jimmy Strassburg vill inte bli begravd med andra arkeologer

Arkeologen Jimmy Strassburg tar läsaren med på en både poetisk och vidlyftig resa i ”Forntidens andliga kärnkraftsreaktorer”, Res Publica nr 53. En central tes är att de som begravts på jägarstenålderns gravfält var människor som avvek från en normerande mängd. Annat viktigt jag tar fasta på i artikeln är att han anser att forskarna allför snabbt klassificerat fynd från den här perioden och genom det skadat fortsatt forskning. För den mindre bevandrade är det svårt att få en tydlig kronologisk bild beträffande perioden det rör sig om. En lös spec säger mig att ”jägarstenåldern” rör sig om ca 10 000- 4.000 år f. Kr. eller mesolitikum.

Den av arkeologerna alltför hastiga klassificeringen kallar han för ”essentialistisk social” och den handlar då om etikettering av ”ålder, klass, genus och släktskap”. Varför nu denna klassificering skulle skada fortsatt forskning är inte alltid lätt att förstå utifrån resonemanget. T ex att den forskning som visat att sammansättningen av döda på gravfälten är icke-demografisk (icke-demografisk = ung. följer ingen befolkningsstruktur som indikerar att det existerat ett fungerande samhälle, en grupp etc). Även om resultatet blir ”icke-demografiskt” måste man väl ändå åldersbestämma benbitarna, hur fixeras annars det som är ”icke-demografiskt”?

Vidare hänger det där med bestämningar av genus i luften. Bör inte kön bestämas först och därefter genus!? Jimmy säger att forskarna tillskriver gravfynden kategorier som ”manligt” och ”kvinnligt” och att de oroväckande applicerar en tvåfaldig genusstruktur och dessutom liknande den i 50-talets medelklassreklam. Genusbestämmning som en följd av könsbestämmning känns svårt att undvika men att bestämma genus utifrån gravfynd kan få retliga konsekvenser. Ett exempel som jag blivit tipsad om är bilden nedan. Bilden är hämtad från boken ”Arkeologi i Norden” och bildtexten berättar ”Skört av genomborrade sältänder från en grav med en ung kvinna på det gropkeramiska gravfältet i Visby centrum”.



Men det var ingen kvinna, det visade sig vara en man som låg i graven och som följdaktligen också bar skörtet. En missuppfattning som antagligen startar redan under utgrävningen och till och med kommer i pränt. Antagligen är det liknande ”allför snabb klassificering” Jimmy irriterar sig över men exempel saknas tyvärr. Sen kan jag tycka att är det inte bara att strunta i andras genusbestämningar om man tror att det stör ens egen psykokultsociala förståelse av dessa individer?

Att bestämma släktskap utifrån DNA-analys, det är svårt även med all tillgänglig laboratorieteknik, och det låter sig knappast göras ”redan ute i fält”. Det går också att tänka sig att etikettering av släktskapet syftar på fynd som; tre benhögar i samma grav. Arkeologerna bestämmer sig då för att det är något i stil med en familjegrav, och det är givetvis inte så smart.
Utifrån den icke-demografiska karaktären på dessa gravfält framför han den centrala tesen att det är odödingar som placerats där. Det icke-demografiska kan t ex vara att så få blivit begravda på fälten; på ett gravfält ett lik vart trettonde år och på ett annat ett vart trettiosjätte år i snitt. Dessutom säger han att åldersfördelningen är mycket sned, det saknas nästan helt kroppar från individer i åldern 12-18 år.
Dessa odödingar är individer som avviker från den ”sociokulturella normaliteten” vilken ”man så hett eftersträvade att hålla ren och fläckfri”. Vidare säger han med hänvisning till Foucault att ”För att normaliteten ska kunna leva och frodas måste de odöda vara ständigt närvarande som en slags social hemsökelse, som hela tiden visar upp det som är monstruöst inom varje individ och sammanhang.” Han berättar vidare att det finns en spridd uppfattning om att jägarstenålderns begravningsritualer uppvisar en komplexitet som inte har någon motsvarighet i andra förhistoriska perioder. Strassburg borde även här visat på några konkreta exempel som ett komplement till den generella svepande men suggestiva och långt ifrån ointressanta beskrivningen: ”Ett centralt fenomen för jägarstenålderns begravningar av farliga personer är den noggranna ordningsföljden. Först var det förberedelserna av de icke-normativa före döden, där den viktigaste förberedelsen handlade om deras allmänna status som odöda bland de levande, som oskuldsfulla offer, både i försåtligt psykosocial och i mordiskt fysisk bemärkelse. Andra exempel på förberedelser handlade om slag mot huvudet och om att mata den döende med en speciellt komponerad ”sista måltid’’. Därefter, när de dödsmärkta till sist avled, eller kanske redan innan man preparerade deras kroppar och stundom klädde dem i speciellt utvalda kläder, färdigställde man gravarna och såg bland annat till att dessa var ”kosmiskt kalibrerade”. Långt innan dess att kropparna skulle sänkas ned i gravarna eller brännas på bål hade dessutom själva positionen minutiöst planerats för varje enskild begravning. Hur kropparna och kroppsdelarna placerades hade uppenbarligen stor betydelse, liksom hur och var de olika gravföremålen arrangerades. Valet av vilka föremål som skulle medfölja efterlämningarna av den döde var även det av avgörande vikt. Vid den tidpunkt då gravarna skulle tillslutas kompletterade man dem i sista stund med ett antal ”säkerhetsåtgärder” som tunga stenar och ”andestegar” (spirituella nödutgångar). Ytterligare föremål och lämningar efter festmåltider och tillverkning placerades medvetet i gravgropens olika fyllningslager och runt dess hörn. Detta följdes ibland av att man brände eller på annat sätt avlägsnade alla trä- och stenkonstruktioner runt omkring eller ovanför gravarna. Vid andra tillfällen byggdes eldstäder varpå eldar tändes ovanpå gravarna. Senare kunde det också hända att ett mindre antal kroppar, eller åtminstone delar av dem, grävdes upp för att användas i angelägna syften.”

Man blir en smula betänksam efter den ”tvärsäkra” läsningen (finns förvisso ett ”kanske”), borde han inte reservera sig något inför sina konstruktioner med ”centralt fenomen”, ”noggranna ordningsföljden” ”slag mot huvudet”, ”mata den döende” etc? Dessutom stämplar han utan omsvep deras identitet till de ”icke-normativa” efter att ha gisslat arkeologer för att de alltför snabbt bestämt likens ålder. Rituellt handlande förvånar inte men att det skall understödja, suggerera fram tesen om de ”icke-normativa” verkar småruffigt. Men okej, att tro själv är alltid en början. Sen är det svårt att se relationen mellan ”oskuldsfulla offer både i försåtligt psykosocial och i mordiskt fysisk bemärkelse” till att det handlat om stigmatisering av de odöda och de-monstrationer av inkorrekt beteende, ”odöda” monster som kan avskräcka eller uppmuntra. Det är svårt att få ihop de här individerna om de både skall vara ”oskuldsfulla” och ”monster” och det även om de kan ha fungerat som både offer och syndabockar.

Strassburg ger förslag på figurer som kan tänkas hamna på dessa gravfält med ett exempel från daurfolket i Manchuriet och lite förvånande är det både schamaner, unga barn, personer som inlåtit sig i illegitima förbindelser, ogifta, outsiders, kriminella m fl. Dessa individer hotar normaliteten men är samtidigt nödvändiga för att normen skall synas och därför värda allt det besvär man lägger ner på rituellt beteende, skötsel av gravarna m m. Jimmy Strassburg skriver: ”Det var på en och samma gång ett system som var svårt att installera och upprätthålla, ett system av vilket sociala grupper snart blev beroende, och ett system som när det väl var i drift var nästan omöjligt att överge på ett korrekt och slutgiltigt vis. För att uttrycka det på ett något annat sätt var det märkliga krafter till en början något som samhället tyglade i hopp om riklig belöning. Inom kort stod det emellertid lika klart att samhället självt hölls som gisslan av de krafter man utnyttjade. Den pulserande potensial som genererades av dessa förbindelser med andliga krafter kan därför liknas vid just en reaktor.”

Logiken i att andemakter tagits i bruk därför att människorna fått, skapat förhoppningar om belöningar är begriplig men varför de blir gisslantagna ”av de krafter man utnyttjade” är en svårare nöt att knäcka. Strassburg skriver vidare: ”Men som Foucault har visat är människor som påstås befinna sig i marginalen av avgörande betydelse för detta centrums självförståelse, och kan därför aldrig helt och hållet elimineras. Normalitetens märkliga drift att spåra upp det odöda är förföriskt avgörande för känslan av ett kontinuerligt och normalt liv.” Måste man anlägga perspektivet så snävt, det kanske har handlat om reella hot mot överlevnaden och trots allt känslan av moraliska förpliktelser, sociala bindningar m m till dessa s.k. odödingar när de fortfarande var i liv? Sen frågan: Varför besvärar man sig överhuvudtaget när de nu dör, det naturliga är väl bara att andas ut? På något sätt krävs att det här gisslandramat redan iscensatts innan de dör. För fortfarande finns frågan: Varför är de så puckade att de låter sig oroas? och dessutom: Har de verkligen marginaler för det? Svaret kanske finns i att allt är besjälat, människor, djur och kanske också allt annat och därför upphör de inte med döden. En ytterligare fråga man bör ställa sig är om de innebörder vi lägger i animism och schamanism är gångbara på människor som levde ca 10.000-4.000 år f.Kr och hur man sluter sig till det. Hur sluter sig Strassburg till den typ av andevärld som han målar upp? Frågan är om det finns några arkeologiska fynd som pekar på den här andevärlden och inte bara antropologiska studier av sentida samhällen. Vi vill gärna se fjärde världens samhällen som mer eller mindre statiska men att applicera deras föreställningsvärldar på stenålderns människor kan i själva verket ge onödiga låsningar.

Mot slutet av artikeln talar Strassburg om ”den sociomoraliska ordningen” och dess relation till handlingar som utspelats på specifica ”insulära” platser. Här blir han mycket svårbegriplig och abstrakt. När företeelser skall förklaras genom negationer är man ute på vida vatten. Jag är inte intresserad av vad det inte är utan vad det är.
Det finns två frågeställningar som gäckat mig genomgående, den ena är vad dessa normativa var för slags människor och hur han tänker sig att dessa blev begravda. Sen saknar man givetvis exempel på gravfält varifrån resonemangen är härlett. Jimmy låter oss förstå att människorna på den här tiden levde under ett helt annat paradigm; ”Det är därför min övertygelse att jägarstenålderns kraftstationer med sina schamanistiskt klingande framträdande och sina gränsöverskridande överlämnanden av odöda varelser varken var några redskap för eller emot normativitetens politiska mål — tillsammans utgjorde de ett mål i sig självt, nämligen ett specifikt och egendomligt queerkosmos. De handlingar som utspelade sig här, liksom själva strukturerna hos dessa insulära orter, återspeglar inte den sociomoraliska ordningen; det var i själva verket den flytande essansen av denna ordning”. Och några meningar senare och minst lika svårbegripligt säger han ”I själva verket blev det gränsöverskridande trotset mot definitioner grunden för all socialisation och kulturell utveckling, en iakttagelse som i sista hand gör jägarstenålderns företrädare för det normala och fläckfria ytterst abnorma” Ett paradigm kanske ofattbart för de flesta nutidsmänniskor, men med konkretion föreställer jag mig ändå att det går att ge en fingervisning.
Om nu dessa ”företrädare för det normala och fläckfria” är ”ytterst abnorma” kanske alla i själva verket platsade på gravfälten och vart har han kommit då med sina föresatser?
Trots mitt småhackande anser jag texten vara förträfflig att brottas med.

Läs första delen här:
Rasande tarmar

Publicerad: 2002-05-02

Köp Res Publica (Nedlagd)
Läs mer om Res Publica (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Res Publica (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA