Endast konsten

Ur Post Scriptum nr 3-4/06


BREV – Amedeo Modigliani – Oscar Ghiglia
I översättning av Anders Wellton

”Käre Vän.

Jag skriver detta för att öppna mitt hjärta för dig och på så sätt ställa mig utanför mig själv.

Jag är offer för starka krafter som väller upp och sedan upplöses. Jag önskar istället att mitt liv var som en fruktbar flod, glädjefyllt översvämmande jorden. Du är numer den ende till vilken jag kan säga allt: sålunda, jag är nu fylld av fruktbara idéer och måste börja måla. Jag befinner mig i en sorts orgasm, den orgasm som föregår njutningen och som kommer att följas av en yrselliknande oavbruten hjärnaktivitet. Bara efter att ha skrivit detta, känner jag att ett sådant tillstånd av upphetsning är någonting gott. Och min förlösning skall bli att återigen kasta mig in i den stora striden, blotta mig för faran och fortsätta kriget med största energi och en klarsyn aldrig hittills skådad. Jag skulle vilja berätta vilka dessa nya vapen är som jag tar till i min stridslystnad.

En bracka sade åt mig i dag – förolämpade mig – med att säga att jag, alltså min hjärna var lat. Han gjorde mig en stor tjänst. En sådan varning skulle jag vilja ha varje morgon när jag vaknar; men de kan inte förstå oss, och inte heller kan de förstå livet.

Jag skall inte tala om Rom. Medan jag talar till dig, så är jag inte i Rom utan Rom är i mig, likt en fruktansvärd juvel infattad i sina sju kullar, som infattad i sju oomkullkastliga idéer. Rom är orkestreringen som omgärdar mig, den avgränsade arenan i vilken jag isolerar mig och koncentrerar mina tankar. Hennes varma behag, hennes sorgesamma landsbygd, hennes inneboende skönhet och harmoni, allt detta är mitt, för min tanke och mitt skapande. Jag kan inte beskriva alla intryck hon har gett mig, inte heller alla sanningar.

Jag tänker påbörja ett nytt arbete, men redan efter att ha definierat det och formulerat det, dyker tusen nya idéer upp ur mitt vardagsliv. Du inser säkert nödvändigheten av metod och tillämpning.

Jag försöker också att med största klarhet formulera de sanningar om livet och konsten som jag funnit kringströdda bland allt det sköna i Rom, och allteftersom deras innersta mening klarnar för mig, kommer jag att försöka att avslöja och omforma deras struktur, jag skulle nästan kunna säga deras metafysiska uppbyggnad, för att därigenom skapa min egen sanning om livet, skönheten och konsten.

Farväl. Tala till mig om dig själv såsom jag har talat om mig själv. Är inte detta vänskapens syfte: att forma och förädla vår fallenhet att avslöja oss för varandra och oss själva? Farväl.

Din Dedo”


P.S. (33 sid.) - Amedeo Modigliani av Per-Eric Söder

”Breven till Oscar Ghiglia skrev Amedeo Modigliani (1884-1920), då han tillsammans med sin mor företog en resa genom Italiens natur och konstmuseer. Året var 1901.

Året är 1920. Tidigt på nyårsdagens morgon hade Amedeo Modigliani just dragit de sista strecken på den skiss av den grekiske musikern Mario Varvogli som skulle komma att utgöra grunden till hans sista målning. I det spirande ljuset skrev han på teckningens baksida: ”Här börjar ett nytt liv”.

Delar av Paris konsthandlare gick en ny vår till mötes. Redan på hösten 1919 hade de i ett telegram till Modiglianis vän och agent, Leopold Zeta-Borowski (Zbo), uppmanat denne att inte sälja något innan Modigliani var död. De väntade sedan samfällt på att hostattackerna skulle få ett bestående resultat.

Som en ytterligare, mer oväntad gratifikation från döden, kom beskedet att Dedos höggravid fästmö, Jeanne Hebutérne, tagit sitt liv två dagar efter fästmannens död.

Nu satte försäljningen fart på allvar.


Livorno – Paris

Födelsen lämnade Amedeo Clemente Modigliani till livet den tolfte juli 1884.

Vid den här tiden befann sig Italiens ekonomi i regress. Amedeos far, Flaminio, vars affärssinne snarare inbjöd till misslyckanden än utgjorde en källa till rikedom, gick i konkurs.

Kronofogden skulle komma för att utkräva ett skålpund värde ur det välstånd som sedan generationer samlats i väggarna på den rejäla tvåvåningsbyggnaden vid Via Roma i Livorno.

En gammal romersk lag skyddade barnaföderskor från sådana interventioner och den påhittiga Eugenia embarkerade sig i den största sängen med allt lösöre som där rymdes samt värkarna från Amedeo. Han föddes till kaos och moder Eugenia såg det som ett illavarslande tecken.

Den materiella katastrofen uteblev dock och aldrig påverkades den bildade och flerspråkiga Eugenias höga kulturella status bland Livornos övre skikt. Tillsammans med Amedeo kunde hon nu lämna det dova sovrummet och makens krackelerade auktoritet för att flöda sin energi till både en skola och översättningsarbeten samt även innesluta gossen med detta förutom sin oro. Han var ett sjukligt, ett sprött barn; men efter de djupaste kriserna och de längsta konvalescenserna reste han sig ur dimman och beskrev henne sin starka önskan att ägna sig åt konsten. När läkarna det besvärliga året 1898 tyckte sig se hans fjorton år slå ihop som en bok gav man modern sitt blickfång som sade – ge upp hoppet. Men han återvände från feberhallucinationerna, berusningen som sin egen omvälvning och den sade – endast konsten. Eugenias stora kraftansträngning bestod hädanefter i att vårda honom med den oerhörda kraften hos sina tankar.

Men där i Livorno gick den åttaårige Dedo runt bland hängivna vuxna i ett hus fullt av böcker och språk. Hans morfar, den invecklade Isaac, tog honom på promenader och mellan opåkallade vredesutbrott då han med sin käpp sökte utplåna naturen, reciterade han dikter för pojken, underhöll honom med historier ur sitt mångskiftande liv, och på lika villkor talade de om Nietzsche. Modern, den handligskraftiga, översatte D´Annunzio till franska och höll klasser med språkelever där hon placerade Dedo nära sin omsorg och som en källa till ömhet nu när äktenskapet med Flaminio reducerats till hövlig konvenans i korridoren mellan deras skilda sovrum. Hans moster Laure med sin paranoida insida parerade denna ibland institutionaliserade egenhet med kultiverad energi i artiklar om filosofi och sociologi; hon överlämnade till pojken den gode anarkisten Kropotkins böcker och traktat.

Men det var storebror Emanuelle som greps och dömdes (1898) för anarkistiska handlingar. Efter sju månaders handfast utbildning i socialism lämnade han fängelset samma dag som Amedeo undslapp en av sina sjukdomsperioder och kunde återvända till konststudierna på akademien i Livorno under den imponerade rektorn, Micheli.

Dedos storasyster Margherita tyckte sig se något annat och sade:

”För många cigaretter och allt för tidiga invitationer från kammarjungfrur”.

Drygt femton år senare, trettio år gammal i Paris, signerar Amedeo Modigliani en teckning av Paul Guillaume med sin moders flicknamn: Garsin.”

(forts. i Post Scriptum)

Dikt av Selima Hill i tolkning av Roy Isaksson

Hårborste


Alla som rörde vid henne blev ledsna
och därför har de spärrat in henne, för de blev ledsna,
och de har spärrat in henne
där ingen kan se henne utom sköterskorna
som, när de ser henne sitta här ensam och sysslolös,
ställer sig bakom henne
och oavbrutet kammar hennes hår –
det vackraste hår hyresgästen någonsin hade sett,
änglarnas hår,
älskarens -

tills hon får panik.
Hon står inte ut med deras behov att förstå henne,
hon står inte ut med deras behov att komma så nära,
att smeka hennes ärr
och ta av sina handskar och undersöka det
och klänga genom hennes hår
och borra genom hennes hjärna in till sorgen
som aldrig slutar att försöka ta tag i händerna på borsten
medan de oavbrutet, oavbrutet borstar
hennes åtråvärda hår.




Publicerad: 2007-05-10


Läs mer om Post Scriptum (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Post Scriptum (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA