Våldets argumentationsteknik

Ur Röda rummet nr 1/07


Det fanns inga massförstörelsevapen i Irak, hur mycket man än sökte efter dem. Det fanns heller ingen koppling mellan Saddams regim och al-Qaida, även om dessa faktorer var de viktigaste argumenten för att rättfärdiga invasionen av Irak. Men, Saddam var en diktator och brotten mot mänskliga rättigheter var en naturlig beståndsdel av irakiernas vardag. Detta är också det argument som fortfarande håller och som dessutom lyckades få till och med respektabla organisationer såsom Läkare utan gränser, med en av dess grundare Bernard Kouchner i spetsen, att ställa sig bakom invasionen av Irak. I sin bok Humanitär Imperialism tar Jean Bricmont avstamp i en kritik av just denna diskurs, det vill säga rättfärdigandet av invasioner av olika länder genom att hänvisa till respektive lands brott mot mänskliga rättigheter – med andra ord; det som liberaler kallar för humanitär intervention, och som Bricmont med rätta kallar för humanitär imperialism.

Till vardags är belgaren Bricmont professor i teoretisk fysik och är utanför den naturvetenskapliga sfären framförallt känd genom boken Intellectual Impostures, en veritabel avrättning av postmodernismen och dess relativiserande av objektivitet och sanningskriterier, som han författade tillsammans med den amerikanska fysikern Alan Sokal.

I hans senaste bok är uppgiften att möta argumenten från de som försvarar USA:s krig med hänvisning till kampen för mänskliga rättigheter. Bricmont menar att de som ställde sig bakom angreppen mot Afghanistan och Irak genom att hänvisa till mänskliga rättigheter utgår från att det är västvärldens plikt och skyldighet att gripa in och tvinga olika nationer att respektera mänskliga rättigheter. Här är avståndet till den gamla devisen ”White Man’s Burden” inte långt. Då sågs koloniseringen som en skyldighet, vilken vilade på västvärldens axlar som civilisationens spridare och beskyddare gentemot koloniernas barbarer. Om kolonialismen draperades som ett civilisatoriskt projekt är dagens imperialistiska aggressioner förklädda som demokratise¬ringsprojekt för spridningen av mänskliga rättigheter.

Genom argumentationsanalys granskar Bric¬mont de skäl som anförs till försvar av den amerikanska krigsföringen. Han möter motståndaren på deras egen planhalva och med hjälp av rationella argument visar han på västvärldens hyckleri och motsägelsefulla ståndpunkt. I kapitlet Svaga och starka argument hos krigsmotståndarna återberättar Bricmont ett samtal han har haft med en italiensk vän, som är mot kriget ”eftersom det inte fungerar för spridning av demokrati”. Detta argument menar Bricmont är arketypen av argument hos krigsmotståndarna. Problemet är att det är ett extremt svagt argument. Han drar då en parallell – om än något extrem sådan – hämtad från andra världskriget. ”Någon skulle kunna säga att han är emot nazismens förbrytelser, för att de inte har kunnat försvara Europa mot Bolsjevismen.” Dessutom, påminner oss Bricmont, har historien visat att det visst kan fungera. ”De amerikanska krigen i Centralamerika under 1980-talet, med tiotusentals döda ’fungerade’ ju faktiskt, i den bemärkelsen att befolkningarna till sist valde de ’goda’ kandidaterna och att gerillarörelserna mer eller mindre försvann”.

På liknande sätt, redan 6 mars 2003, innan USA:s invasion av Irak inleddes, så sammanfattade den engelske historikern Perry Anderson i en artikel i London Review of Books argumenten för och mot ett angrepp mot Irak. Den största svagheten hos de som argumenterade mot kriget, menade Anderson, låg i det att den kritik som framfördes i ”mainstream opinion” grundades i samma principer som Bush¬administra¬tionens krigsargument. Den viktigaste av dessa principer var erkännandet av FN:s säkerhetsråd som internationella samfundets högsta legala representant med rätt att be¬stämma om eventuella interventioner. Anderson varnade för en kritik grundad på principer och menade att:

”För om kriget kommer så kommer det inte likna Vietnamkriget. Det kommer att vara kortvarigt och intensivt; och det finns inte minsta garanti för att någon högre rättvisa blir följden. En alltför verserad kritik kommer inte att stå emot trycket från de segrandes jubel, och att basera kritiken på ett ifrågasättande av de folk¬rättsliga grunderna för kriget kommer att stoppas av fikonlövet; – ett godkännande i FN. Folkrättsjuristerna som nu ivrigt nagelfar det kommande fälttågets legitimitet kommer att sluta fred med militärledningen när väl de allierade arméerna etablerat sig vid Tigris stränder och när Kofi Annan hållit ett högstämt fredstal eller två om återuppbyggnad och demokrati”

En kritik mot kriget grundad på diskursen om mänskliga rättigheter och begreppet det internationella samfundet är dömd att misslyckas. Faktum är att ”…det inte existerar något internationellt samfund. Termen är en förskönande beskrivning av den amerikanska hegemonin” skriver Perry Anderson. Nu när FN har inlett sina sanktioner mot Iran, och USA och Israel skramlar med sina vapen, är detta oerhört viktigt att ha i minnet. Det var bland annat därför som Peter Gowan anklagade de som försvarade första Gulfkriget för att vara delaktiga i massmordet och blodbadet som följde. ”De som framställer den amerikanska krigshetsen som en kraft för liberala värden och ett försök att återställa rättvisa i Persiska viken är medskyldiga i den slakt och förstörelse som följt av operation Desert Storm i syfte att upprätthålla förtrycket och den ekonomiska exploateringen.”

Vilka är då bristerna med Humanitär Imperialism? Man ska se den för vad den är, det vill säga en granskning av diskursen om mänskliga rättigheter som det ideologiska försvaret av kriget. Den är däremot inte en analys av imperialism i vår tid. Imperialism är inte en diskurs, lika lite som maktrelationer är det. Dagens imperialism är en materiell verklighet till följd av universaliseringen av kapitalets logik, något som felaktigt kallas för globalisering. För att förstå dagens imperialism måste vi förstå den motsägelsefulla relation som existerar mellan den ekonomiska och den politiska sfären under kapitalismen, det vill säga relationen mellan den territoriella nationalstaten och den globala marknaden. Det är också här som de som menar att nationalstaten är avvecklad missar själva imperialismens styrka och svaga punkt. För som den amerikanska marxisten Ellen Meiksins Wood gång efter annan har poängterat; det är nationalstaten som utgör den i särklass viktigaste arenan i kampen mot kapitalet och imperialismen. Och här har Bricmont onekligen en hel del att säga när han lyfter fram nationernas oinskränkta självbestämmanderätt.

Reza Chitsaz

Humanitär Imperialism
Bricmont, J
Karnevals Förlag, 2007
Översättning: Margareta Norlin

Referenser
Anderson; P. (2003) ” Casuistries of Peace and War”;
LRB, Vol 25, no. 5.
Gowan; P. (1999); “Global Gamble”; Verso, London
Meiksins Wood; E. (2003); “Empire of capital”; Verso, London

Publicerad: 2007-05-01

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK