Med fångar som råvara

– om brott, straff och ideologi

Ur Röda Rummet nr 1/06


Ökar verkligen brottsligheten? Kan brott förhindras genom bättre polisarbete och hårdare straff? Magnus Hörnqvist, själv kriminolog, har läst en nyutkommen bok som punkterar vanliga myter. Med boken som utgångspunkt efterlyser han också – och ger sitt bidrag till – en teori om sambandet mellan kriminalpolitik och kapitalism.

Släpp fångarna loss! skriven av frilansjournalisten Mattias Hagberg, är en alldeles utomordentligt översikt över dagens kriminalpolitik. Författaren lyckas i denna tunna bok behandla varenda en av de frågor som diskuterats under det senaste decenniet. Boken sträcker sig över ett stort område men pusselbitarna faller på plats och det blir lätt att se mönstret som framträder – från nolltolerans till narkotikapolitik, från farsor och morsor på stan till organiserad brottslighet, från psykopati till polisanmälda skolbarn – fram träder bilden av århundradets rip-off.

En alternativ titel hade kunnat vara Så blåser vi Svensson! För det är inte bara så att regeringarna byggt upp en stor skattefinansierad straffapparat i spåren av en förlorad materiell trygghet. De har också lyckats sälja in föreställningen att tryggheten vi i första hand behöver är den trygghet som polisen och fängelserna ger oss. Detta är ingen liten bedrift. Samtidigt är myterna om den ökande brottsligheten och de hotande terroristerna en svag punkt. De är enkla att punktera och det är just precis vad Mattias Hagberg gör. Det är ett strategiskt viktigt mullvadsarbete. Det blir svårare för justitieminister Hellsvik, Freivalds, Bodström, eller vem det råkar vara, att fortsätta investera i straffindustrin om människor inte längre är övertygade att det är vägen framåt. Därför: köp boken, läs den, och ge den vidare till din granne.

Det finns en ganska solid kunskap inom kriminologin om sådana saker som att antalet brott inte ökar, att det inte finns något samband mellan antalet brott och antalet människor i fängelse, att polisstrategier inte påverkar brottsutvecklingen. Boken är på många sätt en sammanfattning av denna kunskap. Däremot tycker jag fortfarande att det saknas en bra teori om förhållandet mellan kriminalpolitiken och kapitalismens utveckling. Det är ingen kritik mot boken utan snarare mot oss som länge forskat på området.

Teoretisk brist
Det finns bara ett fåtal forskare som vågat sig på att teoretisera kring detta. Jag tänker till exempel på Loïc Wacquant och Zygmunt Bauman. Deras tanke är att straffindustrin – polis, väktare, fängelser – expanderar för att skydda majoritetssamhället mot de andra. ”De andra” är de arbetslösa och fattiga, kriminella eller inte. Företagen behöver dem inte. De är överflödiga både som producenter och som konsumenter. Såväl deras arbetskraft som deras köpkraft fyller inte längre någon funktion på detta stadium av kapitalismens utveckling, till skillnad från i den fordistiska fasen som byggde på full sysselsättning och standardiserad masskonsumtion.

Fångarna blir då själva sinnebilden för de överblivna och obehövda. Deras enda kvarvarande funktion är som råvaror till säkerhetsindustrin. Denna funktion är naturligtvis också en ekonomisk funktion. Brott skapar arbetstillfällen. Säkerhetsföretagen får sälja larm och väktartjänster. Nya fängelser placeras i avindustrialiserad glesbygd. Byggföretagen får kontrakt och folk som fått sparken från andra jobb omskolas till kriminalvårdare. Det går att göra filmer om dem – hur många teveserier har inte gjorts om fångar? Kort sagt, det är lätt att slå mynt av ”de kriminella”, och de fyller dessutom den samhälleligt viktiga funktion att svetsa ”oss” samman. Men någon annan funktion har de inte.

Ironiskt nog finns en parallell mellan detta tankespår och dagens konservativa, vilka brukar peka på underklassen som ett särskilt problem. Enligt amerikanska ärkereaktionärer som Charles Murray och Lawrence Mead skiljer sig underklassen från befolkningen i övrigt genom sin bristande kultur och moral. Välfärdsstaten har fördärvat den ytterligare genom att ge bidrag utan krav på motprestationer. Därigenom har den passiverats och förlorat de sista resterna av arbetsmoral, och sjunkit djupare ner i kriminalitet och fattigdom.

Överflödig eller behövd
Vänstertesen om de kriminella som överflödiga stämmer förstås inte överens med de konservativas uppfattning om underklassen som en moraliskt och kulturellt annorlunda grupp människor. Men den delar uppfattningen om att det löper en gräns mellan de överflödiga – de arbetslösa, de sjukskrivna, fångarna och socialbidragstagarna – och de behövda, som utgörs av resten av den arbetande befolkningen. Denna skillnad mellan de behövda och de överflödiga definieras inte moraliskt utan genom de två gruppernas ställning i produktionen: den ena gruppen deltar medan den andra gruppen står utanför.

Med deltagande på arbetsmarknaden som kriterium skulle förhållandet mellan de båda grupperna i dagens Sverige bli ungefär en på fem. Drygt fyra miljoner människor arbetar, medan en miljon står utanför arbetsmarknaden och får sin försörjning via a-kassa, socialbidrag, sjukpenning eller förtidspension.

Men detta är en bild av samhället som är tagen på väldigt hög höjd. Bilden är dessutom just en bild och återger inte ett rörligt skeende. Jag tror att gränsen mellan de överflödiga och de behövda blir betydligt mera otydlig om vi tittar närmare. Det följer inte att alla individer är överflödiga som vid en viss tidpunkt är arbetslösa, bara för att många individer vid varje given tidpunkt står utanför arbetskraften. Arbetslöshet är vanligt, men det är också vanligt att bli anställd. Under 2004 anmälde sig 1,1 miljoner människor som arbetslösa på arbetsförmedlingen. Den genomsnittliga tiden i arbetslöshet var runt 15 veckor. Relativt sett få människor, som saknar hinder i form av exempelvis sjukdom eller missbruk för att ta ett arbete, är arbetslösa två år i sträck. Aktivitetsgarantin är en form av uppsamlingsplats för den senare kategorin, och den omfattar i dagsläget cirka 40 000 människor. Det är cirka en procent av arbetskraften. Men de allra flesta som just nu är arbetslösa har nyligen jobbat eller kommer snart att jobba. Socialförsäkringssystemet är konstruerat på det sättet. Det är idag, till skillnad från tidigare, svårt att inte lönearbeta även om man skulle vilja undvika det.

Det finns många arbetslösa, och det finns många som varvar perioder av arbetslöshet med perioder av arbete. Men det finns inte många som är överflödiga i Wacquants och Baumans mening. I varje fall inte i Sverige. Det är en felaktig föreställning att det finns vissa människor som företagen behöver medan det finns andra som företagen inte behöver. Bortsett från den halva miljon människor som är förtidspensionerade – och inte arbetar därför att de är sjuka – jobbar de allra, allra flesta, i varje fall tidvis.

Men hur det med de omkring 6000 personer som sitter i fängelse; de är väl ändå överflödiga? Hur försörjer de sig? Är det bara genom att stjäla saker och sälja narkotika? Knappast. En betydande minoritet har legala inkomster. Enligt en undersökning från slutet av 1990-talet, arbetade 38 procent av fångarna månaden före frihetsberövandet, antingen som lönearbetare eller som egenföretagare (Anders Nilsson, Fånge i marginalen 2002). De stod självfallet utanför arbetsmarknaden då undersökningen gjordes, men innan fängelsestraffet försörjde sig en inte obetydlig del av de intagna huvudsakligen genom vanligt, det vill säga icke-kriminellt arbete. Efter frigivningen kommer en del av dem att återgå i arbete. Detta stämmer inte med tesen att fångar skulle vara överflödiga som direkta producenter och enbart fungera som råvara till säkerhetsindustrin. Kanske stämmer det in på vissa individer men inte på fångar som grupp.

Felet uppkommer om man fastnar på makronivån. Där är det lätt att stirra sig blind på siffrorna – hur många det är som är arbetslösa eller hur många brott som begås. Det är lätt att likställa människor och administrativa kategorier – och tänka att det inom kriminalvården finns kriminella, inom socialtjänsten socialbidragstagare och på arbetsförmedlingen arbetslösa. Men tittar man på individnivå och ser förändringen över tid, så blir det tydligt att det inte är särskilt många som blir kvar i någon av dessa administrativa kategorier en längre tid. Tvärtemot vänstertesen om de överflödiga och högertesen om den dåliga underklassen är det få som undkommer tvånget att lönearbeta. I varje fall ur den aspekten skiljer ”dom” sig inte från ”oss”.

Det finns förstås fler aspekter på förhållandet mellan arbetslöshet och kriminalitet och reguljär företagsverksamhet. Mycket är väl känt. På dem som arbetar har hög arbetslöshet en negativ, återhållande effekt. Det blir svårare att kräva löneförhöjningar om det finns andra som är villiga att överta ens jobb för den nuvarande lönen. Och fängelset avskräcker en del som arbetar från att skaffa sig kriminella sidoinkomster. På dem som sitter i fängelse är inverkan också negativ. Arbetslöshet och fängelsevistelse försvårar möjligheterna att få jobb.

Fängelsets roll
Från en klassisk vänsterståndpunkt brukar man framhäva fångars torftiga levnadsförhållanden i förhållande till den övriga befolkningen och att de i högre utsträckning är arbetslösa. Man brukar ofta lyfta fram det meningslösa i att straffa och fängelsets nedbrytande roll. Om man lär sig några yrkeskvalifikationer på en anstalt är det sådana som för en längre från ett vanligt yrkesliv och närmare en brottslig bana. Allt det där är sant. Samtidigt leder det fel att bara se till de negativa effekterna och skillnaderna mellan fångar och andra.

Fängelset har alltid eftersträvat en aktiv roll i konstitutionen av lönearbete. Fångar har setts som bristfälliga lönearbetare. Den verksamhet som bedrivits i fängelset har avsett att åtgärda bristerna och omvandla fångar till lönearbetare.

På 1950- och 60-talen byggdes de stora produktionsanstalterna Kumla, Hall, Tidaholm och Norrtälje. Där anlades tvätteri och enklare tillverkningsindustri. Arbetsplikt rådde. Fångarna under fordismen skulle lära sig industriarbetets rutiner. Idag har anstalterna liksom samhället i övrigt avindustrialiserats – långtifrån fullständigt men tendensen är tydlig. Istället har den nya serviceekonomin flyttat in på anstalterna. Sedan mitten av 1990-talet har kriminalvården framför allt satsat på olika billighetsversioner av kognitiv beteendeterapi, till exempel påverkansprogrammen cognitive skills och våga välja. Det som lärs ut är social kompetens. Programmen innebär att fångarna, under anstaltspersonalens överinseende, tränar in sådana beteendemönster som krävs för att få och behålla ett arbete i den lågbetalda servicesektorn – som servitriser, diskare eller chaufförer.

Inget tyder på att påverkansprogrammen skulle påverka laglydigheten, eller risken för återfall. Fångarna blir inte skötsamma servicearbetare i dagens anstalter, lika lite som fångarna tidigare blev skötsamma industriarbetare. Betydelsen ligger på ett annat plan. Fängelset är kapitalistisk ideologi som materiell praxis. Enklare uttryckt: det speglar den dominerande bilden av lönearbetet. Genom att de dygder lärs ut som anses bäst lämpade för en arbetare inom varje fas av kapitalismen, ges varje individ en chans att återvända till samhället som en hederlig arbetare. Att sedan långtifrån alla tar den chansen spelar ingen roll. Det viktiga är att man fått chansen; ansvaret ligger sedan på individen.

Ideologiskt har fängelset en intressant dubbelroll. Å ena sidan är det en institution som verkställer straff och skipar rättvisa. I denna funktion upprättade fängelset, som Michel Foucault observerade redan på 1800-talet, ”den högsta av alla murar” mellan de kriminella och de skötsamma arbetarna, nämligen föraktets. Å andra sidan rättfärdigar fängelset sin existens genom den ständiga strävan att upphäva denna skillnad, och göra skötsamma arbetare av fångarna.

Men har fängelset varit framgångsrikt i någon av rollerna? Nej, och det är väl just det som är det ideologiska. De höga återfallssiffrorna säger oss att det inte lyckas omvandla fångar till skötsamma låginkomsttagare. Och den betydande minoritet av intagna som försörjer sig genom arbete tiden före och efter frihetsberövandet visar att det inte heller lyckas omvandla fångar till överflödiga arbetslösa. Institutionen förmår varken att tvinga in människor i, eller utestänga dem från, lönearbete. Resultatet är vare sig överflödiga eller exemplariska samhällsmedborgare. Vi borde kanske sluta analysera fångar som antingen det ena eller det andra.

Magnus Hörnqvist,
kriminolog vid Stockholms universitet



Publicerad: 2006-04-24

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2022-05-16
Parnass 2 2022

2022-05-13
Signum 4

2022-05-12
Populär Astronomi 1 2022

2022-05-06
Nio-Fem 1 2022

2022-05-05
SocialPolitik vinter vår 2022

2022-04-29
Opera 2 2022

2022-04-20
Världshorisont 1 2022

2022-04-19
Teatertidningen 1 2022

2022-04-18
Haimdagar 1-2 2022
Glänta 4 2021

2022-04-08
Signum 3

2022-04-03
Akvarellen 1 2022

2022-04-01
Tidig Musik 1 2022
Fjärde Världen 1-2 2022

2022-03-31
Medusa 1 2022

2022-03-30
OEI 94-95

2022-03-20
Amnesty Press 1 2022

2022-03-18
Byggnadskultur 4 2021

2022-03-04
Signum 2
KLASS 1 2022

2022-03-03
Sydasien 1 2022

2022-02-23
Opera 1 2022

2022-02-21
Konstperspektiv 1

2022-02-18
Parnass 1 2022

2022-01-28
Signum 1

2022-01-10
Divan 3-4 2021

2022-01-09
Lyrikvännen 4 2021

2022-01-07
Världshorisont 4 2021
Balder 4 2021

2022-01-06
Bild & Bubbla 4 2021

2022-01-05
SocialPolitik höst-vinter 2021
Populär Astronomi 4 2021

2022-01-04
Kritiker 61-62 2021

2022-01-03
Nordens Tidning 4 2021

2021-12-28
Haimdagar 9-10 1921
Teatertidningen 5 2021

2021-12-24
Kontrast Magasin 3-4 2021

2021-12-23
Akvarellen 4 2021
Parnass 4 2021

2021-12-21
Glänta 3 2021
Tidig Musik 4 2021
Medusa 4 2021

2021-12-20
Med andra ord 109 2021
Hjärnstorm 144-145 2021

2021-12-15
Populär Astronomi 3 2021

2021-12-13
KLASS 4 2021
Orientaliska Studier 165 2021
Parnass 3 2021

2021-12-10
Signum 8
Sydasien 4 2021

Äldre resuméer