I skuggan av en fred

Ur Public Service nr 1/05 – denna text vann essäpriset 2005


Beirut har rest sig ur ruinerna. Men inte minst mordet på förre premiärministern Rafik Hariri visar hur skör freden är. Mustafa Can har besökt staden som försöker glömma.

– Libanon är en grönsak. Landet ligger i koma, det värsta är att vi inte vet om Hon kommer att bli lugn eller rasande när Hon väl vaknar upp.

Marie Jose Tayab, 23, fäller omdömet över sitt land medan vi promenerar i centrala Beirut en kvav oktoberdag.

Hennes påstående känns främmande när jag blickar mot Medelhavet som skimrar i skymningsrodnaden. Hör bruset från vågorna som slår mot stranden. Ser lampornas darrande sken från lastfartygen i hamnen. Fiskare, föräldrar och lekande barn på Cornichen, strandpromenaden som är kantad av nyplanterade palmer.

Så fridfullt.

När vi stannar vid ett av stoppljusen vid Martyrernas torg nära parlamentet vänder sig Marie åter mot mig och säger med eftertryck:

– Det är som om inbördeskriget 1975–1990 aldrig ägde rum. Alla har blod på händerna men fortsätter att tiga. Libanon är drabbat av en kollektiv minnesförlust.

Hon undrar om jag har sett några minnesmärken över det förflutna. Vad ser jag?

Jag ser centrala Beirut, landets hjärta och puls som bara fram till för ett par år sedan var ett ruinlandskap, men där nu världens största stadsrekonstruktion pågår. Nybyggda, nyrestaurerade kvarter överallt. En doft av det gamla Beirut. Mellanösterns pärla med fräcka nattklubbar och barer. Ett land som återigen invaderas av globalt kapital och global turism. Jag ser blanka kassar från Armani, Escada och Gucci som vilar tryggt vid sina solbrända ägare, som äter sallader, skaldjur och dricker vin och espresso på fullsatta, flotta restauranger och kaféer. Vägg i vägg med diamant- och juvelbutiker. Nära gator där moderna Mercedes, BMW, Porschar och stora jeepar står nonchalant parkerade.

Det enda jag kan peka ut är Holiday Inns hotellskrapa – utbränd och tatuerad med skotthål – som ett påtagligt vittnesbörd om kriget.

– Freden är bedräglig, inte riktig… men det bedrägligaste var att inbördeskriget stämplades som ett religionskrig.

Kanske startade kriget redan för 5000 år sedan. För Libanons explosiva historia är en om interna konflikter och externt tryck. Landets tragedi är dess åtråvärda kustremsa och handelsvägarna. Historien är en berättelse om ständigt invaderande arméer som skrämde, hotade, härskade och söndrade.

När kolonialmakten Frankrike lämnade Libanon 1946 efterlämnade man en nation som konstitutionellt, ekonomiskt och politiskt dominerades av de kristna maroniterna. Fransmännen hade också skapat ett politiskt system där religionen användes som grundval.

Presidenten skulle alltid vara maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim. Som grund för maktdelningen användes folkräkningen från 1932, som visade att de kristna var i majoritet. Trots att den religiösa demografin skulle komma att ändras med åren ändrades inte det politiska systemet. Utan systemet underblåste traditionen att känna lojalitet med den egna gruppen och blev den svaga länken i det självständiga nationsbygget.

Som den brittiske journalisten Robert Fisk skriver i sin utmärkta bok om kriget i Libanon, Pity the nation, var det något av ett mirakel att det politiska systemet fungerade så länge utan att ett inbördeskrig utbröt.

Efter det arabisk-israeliska kriget 1948 kom hundratusentals palestinska flyktingar i olika omgångar till Libanon. 1964 bildades PLO, beväpnade sig och byggde upp sin organisation i Beirut och blev en stat i staten. I flera år utförde PLO attacker mot Israel från Libanons södra delar, Israel slog tillbaka hårt. Eftersom majoriteten av folket i Libanon stödde palestiniernas kamp att få återvända till Palestina tilläts PLO att angripa israeliska mål från Libanon.

Men snart stämplades palestinierna som femtekolonnare av främst de kristna. De anklagades för att vilja förstöra landets »demokratiska frihet«. Kristna misstänkte och var rädda för att palestinierna skulle ingå allians med Libanons sunniter och därigenom skapa en stark muslimsk makt. Men det främsta hotet palestiniernas närvaro utgjorde var att Libanon blev till en israelisk måltavla. Inte bara kristna utan även vissa muslimska grupper fruktade att Israel skulle invadera Libanon.

1975 attackerar falangisterna, den maronitiska milisen, PLO i Beirut. Sunnimuslimerna ser inget annat val än att ta parti för palestinierna. Kriget bryter ut för fullt året därpå. Den nationella armén splittras. Ett tiotal miliser som representerar olika folkgrupper och partier ockuperar olika delar av landet och ger sig in i en rad konflikter. Syrien stormar in i landet, efter en formell begäran från den maronitiske presidenten. Israel invaderar landet 1978 och 1982 för att krossa palestinierna. Shiamuslimerna startar det militanta Hizbollah och strider mot israeler. Och så fortsätter ett allas krig mot alla tills Saudiarabien, efter påtryckningar från Syrien, 1989 inbjuder det libanesiska parlamentet att sammanträda i Ta’if. Representanter från alla grupper utom de mest militanta maroniterna närvarar vid mötet, och Ta’if-avtalet gör slut på inbördeskriget.

Nu har femton år gått sedan kriget tog slut i landet som aldrig rått över sitt eget öde. Grannar dödade grannar. Varje invånare miste någon närstående. Över 150.000 människoliv gick till spillo. Världsmedierna rapporterade om sorg, bitterhet och hat. Om ett religionskrig som lade ett blomstrande handels- och turistland i ruiner.

Men var det verkligen ett rent religionskrig? Vad är egentligen ett krig i religionens namn? Och kallas ett krig för religionskrig för att parterna krigar i religionens namn eller bara för att de råkar ha olika religioner?

Marie Jose Tayab talar snabbt. Speciellt när hon talar om inbördeskriget och landets »mentala« tillstånd. Hon var nio år när kriget tog slut, men minns fortfarande explosionerna. Skräcken för att dö. Minns hur de äldre talade om vilka folkslag eller religioner som styr i vilka områden och förstod redan då att kriget egentligen inte var ett religionskrig utan ett om makt, pengar och inflytande. Vilket hon ofta understryker.

– Om det nu hade varit ett religionskrig skulle man väl inte ingå pakter över religionsgränserna, kristna skulle inte ha krigat mot kristna eller muslimer mot andra muslimer.

Vi sitter på ett kafé i den feniciska hamnen i en av världens äldsta städer, Byblos, 7.000 år gammal. En stad som har givit sitt namn åt Bibeln och varifrån vårt eget alfabet härstammar. Så fort tillfälle ges åker hon till Byblos för att få »mental« ro i den fridfulla staden, eftersom den inte drabbades av krigets vanvett, trots att den ligger bara en knapp timmes bilfärd från centrala Beirut.

Det är lätt att ta Marie för en privilegierad överklasstjej. Hon är klädd i en modern pullover, vit blus och elegant matchande svarta byxor. Hon studerar politik och statsvetenskap på universitetet. Hon är världsvan och talar en lika utmärkt engelska som franska. Skenet bedrar dock. Maries pensionerade föräldrar driver en liten närbutik, där hon hjälper till ibland. De bor tillsammans i en lägenhet i ett högst ordinärt bostadsområde norr om huvudstaden.

Marie är maronit och tillhör den största och mest inflytelserika kristna gruppen i Libanon. Till skillnad från många kristna i Libanon, har hon inget kors om halsen.

– Jag vill inte tvingas markera vem jag är, vad jag tror på och vara ett religiöst skyltfönster, motiverar hon sitt val. Det räcker med att vi har bilder på Jesus och Maria i hemmet.

Hon visar mig runt i stadens medeltidskvarter där turister dricker te, prutar och handlar souvenirer. Pekar ut det arkeologiska området som genomsyras av en tusenårig andning och där korsfararnas slott tronar högst upp. Påvarna som sände ut korsriddarna för att våldta och döda i den sanna trons namn, hävdar Marie apropå korsfararna, gjorde det inte för Guds skull – utan för handelsvägarnas och för rikedomen i de muslimska länderna.

Men är det då inte sant att det fanns motsättningar mellan maroniter och sunnimuslimer före 1975? Jo, svarar Marie. Men konflikterna var mellan partiernas politiska ledare. Partier som styrdes – fortfarande styrs – av klaner. De politiska ledarna är feodalherrar, som behöver samla sitt folk kring något gemensamt och laddat för att kunna rättfärdiga kriget mot en annan stam: nämligen religionen. När religionen dessutom är olika blir den ett praktfullt vapen. En sådan religiöst färgad klanpolitik, menar hon, är synonymt med svag medborgarkultur, ett svagt civilt samhälle. I ett sådant samhälle är steget inte långt till inbördes strider.

– Tron är en brinnande identitetsmarkör för människor i Mellanöstern, menar Marie. När religionen kidnappas i krigets, egenintressets namn kan även den mest harmlösa människan förvandlas till ett eldklot.

Hon säger att en tillfällig besökare i Libanon inte märker mycket av den religiösa segregeringen, men att den finns där. Det finns få offentliga platser – parker, torg, trottoarer – eller mötesplatser där folk från olika etniska eller religiösa grupper träffas naturligt.

– Då blir samhället instängt, den fria tanken, diskussionen, utbytet mellan ungdomar kvävs, dör.

I skolan får barnen ingen religionsundervisning, och i historieböckerna existerar inte åren mellan 1975 och 1990. Som om inget hände under de åren. Vad händer med ungdomarna då? frågar sig Marie. Jo, deras bild av den andres religion och den »sanna« historien om kriget ges av föräldrar, släktingar och grannar. Muslimer får lära sig att de slaktades av kristna, kristna får lära sig tvärtom. Druserna får lära sig att kristna och andra muslimer är skyldiga.

– För att kunna bevara sin ställning ligger det i maktens intresse att hålla de olika religiösa grupperna åtskilda. Svaret är givet om vad som skulle hända om folket fick möjlighet att enas, diskutera, kräva svar och domar…

För Marie är alla grupper skyldiga av en fundamental orsak: ingen grupp ansträngde sig tillräckligt för att ha dialog när kriget bröt ut. Idag finns knappt några offentliga minnesmärken över de stupade, över kriget. Ingen skuld har fördelats, inga krigsförbrytare har identifierats, inga främjanden om försoning. Teve, tidningar och radio diskuterar knappt kriget.

Om det är definitionen på fred – ja, då skrämmer det i alla fall Marie. Hon säger sig tillhöra en generation för vilken kriget är ett suddigt barndomsminne, eller inget minne alls.

– Så mycket ligger begravt i människors inre, sådant som de lagrat under många år: sorg, hat, misstänksamhet. Låt människor diskutera, bråka verbalt, så att känslorna kommer upp till ytan. Vi måste kunna försonas med vårt förflutna för att kriget inte ska upprepas.

I ett starkt civilt samhälle där makten inte går i arv eller mäts i massan av vapen, rättfärdigar inte invånarna klanstyre, tror Marie. Men för att välja bort klanen och krigsherrarna krävs ett rättvisare samhälle.

– Det vet också libaneserna, men Libanon är politiskt korrumperat och instabilt. Folk röstar därför hellre på en politiker från sitt eget folkslag – det blir ändå det minst dåliga valet.

Nej, Diia Talaeb, 29, röstar inte på en politiker från sitt eget folkslag. Liksom Marie röstar han inte alls – och av samma orsak.

– Det finns ingen politisk ledare med moralisk vision och vilja att främja försoning mellan de olika religiösa grupperna.

Diia rattar med van hand sin jeep förbi barn, kor och guppar medan han talar. Vi färdas uppför bergskedjan Choufs slingrande vägar sydost om Beirut. På väg till hans bergsby Baissour. Drygt trettio kilometer från betongen, folkmyllret och trafikkaoset i huvudstaden, som nu ligger insvept i en sagolik dimma nere vid Medelhavet.

Diia tillhör druserna, som räknas till och utgör drygt tio procent av Libanons muslimska befolkning. De härstammar från lärjungar till Hakim, en kalif av Egypten kring 1000-talet. Hakim ansåg sig vara Guds inkarnation på jorden och rättrogna druser tror att han ska återvända en dag för att frälsa mänskligheten.

Liksom Marie hävdar Diia att religionen kidnappades av klanherrar och användes som ett maktinstrument under inbördeskriget. Och att den fria diskussionen om inbördeskriget kvävts – som exempel nämner han hur regeringen stängde över 200 privata radio- och tevestationer i mitten av nittiotalet.

Dagen innan berättade Diia att för honom och vännerna var kriget ett spel. Något de gillade. Spännande. Mystiskt. Förbjudet. De lekte bland stridsvagnar och kanoner och lärde sig hur vapnen fungerade. Nu syns dock inga spår av en barnslig nyfikenhet i hans ansikte. När han skrattande säger att han insöp kriget med modersmjölken och att han föddes samma år som kriget bröt ut, liknar skrattet mer en maskerad, plågad gråt.

Att blicka ut över byn Baissours omgivning är som att befinna sig i ett tyngdlöst tillstånd. Ett andlöst vackert landskap breder ut sig i alla väderstreck. De dramatiska bergsformationerna skiftar i svart, grått och grönskande grönt. Pittoreska byar ligger inbäddade i en förförande natur nere i de djupa dalgångarna. Baissour är vackra stenhus med innergårdar. Frisk luft och ett långsamt liv. Rastlösa ungdomar susar förbi på sina vespor genom vindlande gator. De äldre sitter utanför portar och samtalar medan småbarn leker i trädgårdar som är som färgsprakande symfonier i blommor, växter och frukter. Invånarna försörjer sig på småbutiker, jordbruk eller arbetar i Beirut. Som Diia.

Han är anställd på Svenska Rädda barnens lokalkontor i huvudstaden. Där arbetar också hans fru. På kontoret finns folk från olika religiösa grupper. Diia trivs, men avslöjar att han aldrig diskuterat kriget med någon under sina två år på kontoret.

– Kriget är för känsligt att tala om, förklarar han där vi sitter utanför hans föräldrars hus, äter frukt och dricker kaffe efter att ha vandrat runt i Baissour i timmar. Kanske finns oläkta sår hos någon av kollegorna. Man är rädd för att säga något olämpligt, sårande…

Diia tystnar, kliar sig i skägget och blickar bort mot en maronitisk by som ligger en dryg kilometer väster om Baissour.

– Vi hade inte gjort maroniterna något ont, säger han och pekar mot den maronitiska byn. De anföll oss utan orsak…

Varför tror du att de anföll er?

– För att de vill ha ett kristet Libanon, de startade kriget för att kunna bibehålla sin ekonomiska och politiska makt.

Han talar utan yviga gester, men skakar alltid på huvudet när han återger historier, minnen eller tankar från krigsåren. Som om ingenting var verkligt. Men det var verkligt. Han såg människor döda och dödas. Diia förstod inget om politik, visste inget om sina egna ledare, vad de hade gjort, vilka de ingick allianser med.

– Förvisso dog ingen i min familj, men jag visste att »vi« var druser och att »de« som sköt på oss för dagen var fiender att hata – vare sig de var sunniter, maroniter eller israeler.

Diia slutade känna hat när kriget tog slut. Han insåg att kriget var ett spel med bara förlorare. Landet och ekonomin lades i ruiner. Visst har ekonomiska reformer genomförts, investeringar inom byggsektorn gjorts och inflationen minskat markant. Men klassklyftorna är stora mellan den lilla, rika eliten i Beirut och till exempel shiiterna i söder. Budgetunderskottet är drygt 35 miljarder dollar.

Efter kriget utdelades arbete främst till milisledarnas anhängare. De flesta byggkontrakten i landet gick till konsortiet Solidere som ägdes av förre premiärministern och affärsmannen Rafik Hariri. I februari i år mördas den syrienkritiske Hariri i en självmordsattack. Syrien anklagas för mordet och under ett par veckor håller hela Mellanöstern andan.

Syriska trupper finns alltjämt kvar i landet; mycket av Libanons politik går via Damaskus eftersom flera ledamöter i parlamentet är Syrienvänliga. Allt detta, menar Diia, leder till att den nationella självkänslan är så gott som obefintlig.

– Om en libanes säger att han är stolt över att vara libanes så menar han egentligen stolt över att vara maronit, sunnit, drus, armenier, shiit etc. Libanon är flera länder i ett.

Det goda med Libanon – jämfört med andra arabländer – är ändå att det finns en relativ yttrandefrihet, tycker Diia. Även före kriget fanns någon sorts rättvisa i samhället. Ändå är han pessimistisk. För människor lever på helspänn, de är rädda för att ekonomin ska gå sämre, för politisk instabilitet, för att konflikten i Irak och Palestina ska sprida sig hit. Stress, press och oro, menar han, gör människan farlig om hon inte är fast förankrad i ett stabilt samhälle. Oron för ett nytt krig finns alltid där.

– Bryter kriget ut igen lämnar jag landet, förkunnar Diia beslutsamt. Vad skulle jag kämpa för, för vem? För hat, förlust, sorg, misstänksamhet? Jag kommer aldrig att känna en blind tilltro till min egen folkgrupp. Jag känner inget för Libanon, för flaggan, landet, nationalsången. Allt detta betyder inget för mig. För vad är Libanon om inte ett skämt. En lös sammansättning av enklaver, ägt och styrt av lokala krigsherrar – gangsters.

Diias far och mor sitter i köket och äter middag. De vill helst inte tala om kriget men modern Hikmah Said är säker på vilka som startade det:

– Även om alla som dödat och hatat bär skuld i sina hjärtan är det ofrånkomligt att maroniterna ville ha ett kristet Libanon. De startade kriget med hjälp av Israel, som ville passa på att förgöra palestinierna. Ingen, inget kan få mig att tro något annat.

Hon talar lågmält, utan bitterhet. Hennes ögon utstrålar genomlevda år av hårdhet. Hikmah vill inte minnas inbördeskriget eftersom det är det smutsigaste av alla krig.

– I andra krig anfaller ett lands armé och återvänder när kriget är slut, förklarar hon. Men efter ett inbördeskrig ska de som nyss ville döda varandra försöka leva sida vid sida. Grannar blir till fiender och reduceras till religiösa eller etniska symboler. Vän blir till ovän. Hur sorgset är inte det?

Diia håller med sin mor och tycker sig inte se någon lösning på Libanons problem. Jo, att ha en enda religion kallad Mänsklighet.

Så det var ett religionskrig ändå?

– Kalla det vad du vill. Jag vet bara att kriget tog ifrån mig min barndom, min tro på Libanon, på grannen, mänskligheten och framtiden. Jag kommer inte att ha sinnesro så länge som jag bor kvar här…

Mahmoud Youness, 23, önskar också att det skulle finnas en enda religion i Libanon, ja, på hela jordklotet: islam – »fredens religion«.

Så, skulle kriget i Libanon ha undvikits om alla invånare vore muslimer?

– Det menar jag inte, svarar han vid vårt första möte på mitt hotell. För det finns få muslimer som helt lever i enlighet med Koranen.

Mahmoud talar med låg röst, väger sina ord på guldvåg. Även när vi talar politik kretsar allting kring Gud för honom.

Mahmoud är shiamuslim och medlem i Hizbollah, som är Libanons enskilt största organisation med en politisk, en social och en religiös gren. Hizbollah Guds Parti - är ett radikalt islamistiskt parti och startade som en motståndsrörelse när israelerna invaderade Libanon 1982 och ockuperade de södra delarna av landet. Med stöd av bland andra Iran och Syrien åsamkade de shiitiska gerillakrigarna den israeliska armén kännbara skador, vilket slutligen ledde till att Israel drog tillbaka sina trupper. Sedan dess kontrollerar organisationens milis södra Libanon som ett självständigt territorium, trots att andra miliser avväpnades efter Ta´if-avtalet 1989.

Följande dag åker jag och Mahmoud buss till södra Libanon och staden Nabatiyeh, där hans föräldrar och andra släktingar brukar samlas under helgerna för att laga mat tillsammans, göra utflykter och bara umgås.

Det är en resa mellan olika sinnevärldar. Från barernas, de bara benens, flärdens och det mångetniska Beirut till smutsen, fattigdomen, jordbruken och den strikta religiositeten i de shiadominerade städerna och byarna. I varje liten stad vi passerar blickar ayatollah Khomeini, Hizbollahledare och martyrer ner på betraktaren från lyktstolparnas och husfasadernas stora plakat och affischer.

Under hela resan pekar Mahmoud ut berg, slätter, byar och stränder där kriget pågick. När jag frågar honom om varför kriget bröt ut drar han en djup suck och rycker på axlarna:

– Maroniterna ville stärka sitt grepp om landet och startade kriget med stöd av Israel, som en gång för alla ville göra slut på palestinierna och PLO.

Hade inte shiiterna någon skuld i kriget?

– Vår skuld är att vi gick på den religiösa ursäkten för att kriga. Men för vår del startade kriget egentligen 1982, när Israel invaderade landet. Vi kan dock inte bara anklaga politikerna. Vi är lika skyldiga för att vi tror på dem och deras »sanningar« om sitt folks eget bästa. Det är svårt det här...

När Mahmoud växte upp fick han alltid höra frasen »de hatar oss«. »De« var maroniterna. Under ett krig där släktingar, grannar och bekanta dödas av »dem« är det inte svårt att hålla liv i hatet, resonerar han. Visst kan någon grupp starta ett krig av en rad skäl, men frågan är vad de angripna grupperna gör av kriget. Om de intensifierar det eller söker dialog.

– Därför har alla grupper i Libanon, inklusive vi shiiter, skuld i kriget. För alla fortsatte att kriga och kriga och kriga som om kriget var vår näring och enda möjlighet att överleva.

Mahmoud är involverad i Center for Islamic and Christian Studies, som är en rörelse initierad av kristna. Målet är att människor från olika religiösa och etniska grupper ska träffas och främst diskutera hur man ser på varandra. Innan han gick med i rörelsen hade han hela tiden trott att kristna såg honom som primitiv, kvinnoförtryckare och religiös extremist. Och att de kristna antog att han såg på dem som islamofober, materialister och tycker att deras kvinnor är lösaktiga.

Ett par timmar senare sitter vi tillsammans med Mahmouds farbröder, fastrar och mostrar i skuggan av familjens stora fyravåningshus. Barnen springer planlöst omkring ute på gården, där två stora Mercedesbilar står parkerade. På baksidan av huset finns en stor inhägnad där getter, kycklingar och kalkoner yr omkring i den heta solen. Det bjuds på läckra arabiska rätter, honungsdränkta sötsaker och läsk. Efter eftermiddagsbönen tar Mahmoud mig på en promenad i området, som låg i ruiner efter kriget. Nu finns här små och stora hus som alla är byggda av gul sandsten och har prunkande trädgårdar.

Mahmoud pekar mot bergen i söder för att visa var israelerna hade sina förläggningar.

– Hizbollahs främsta mål är fortfarande kriget mot Israel, förklarar Mahmoud. Israelerna ockuperar ännu en liten del av södra Libanon, Sheba, där mina förfäder föddes. Det kan jag aldrig acceptera. Vi står beredda, om Israel slår till mot Beirut kan vi anfalla med en gång.

Hizbollah åtnjuter fortfarande stor respekt från många libaneser för motståndet mot Israel. Organisationens frikostiga sociala välfärdsprogram – soppkök, skolor, sjukhus, barnhem – i Libanon förstärker populariteten. Till och med den sittande maronitiske kristne presidenten Emile Lahoud har sagt att Hizbollah är en nationell motståndsrörelse och att Libanon inte skulle ha blivit fritt utan de shiitiska soldaterna. Flera libaneser jag talar med menar att Hizbollah skapar ett slags »balance of fear«, som innebär att Israel aktar sig för att invadera Libanon igen.

Hizbollah stöds också av Syrien, som ockuperat Libanon sedan inbördeskriget upphörde, och som ser organisationen som ytterligare ett kort i förhandlingsspelet med Israel om en framtida fredsöverenskommelse. Trots det kritiseras Hizbollah av både kristna och moderata muslimer för att eftersträva ett samhälle av iransk modell. Mahmoud förnekar inte detta och tycker att Iran är det närmaste idealsamhället man kan komma på jorden.

– Om vi kommer till makten i Libanon, och om folket vill att vi ska sträva efter ett samhälle likt det iranska – ja, då får det bli så.

Det låter motsägelsefullt. Han har vid upprepade tillfällen sagt att han önskar ett Libanon där olika grupper och religioner lever i harmoni. Hur kan då Hizbollah sträva efter att skapa en islamisk stat, eftersom strävandet i sig är en naturlig utmaning och ett hot mot icke-muslimer?

– Som jag just sagt: bara om folket vill. Aldrig med tvång eller våld, vilket kristna och andra människor i väst hävdar.

Han fortsätter: Människor i Libanon har västerländska komplex, är alldeles för influerade av Europa och tycks glömma vad de verkligen har: den sanna läran – islam. Om de kristna skulle inse den verkliga innebörden av islam – fred och samförstånd – skulle de antagligen konvertera, eller åtminstone respektera religionen mer. Ett samhälle mår bäst av att baseras på etik, ty etik handlar om Guds idéer.

Det låter provokativt – »den sanna läran«. Är det inte sådana påståenden som ger bränsle till misstänksamhet hos andra religiösa grupper och underblåser konflikter?

– Nej, svarar Mahmoud bestämt. Människor med annan tro tycker att deras lära är den sanna. Däremot är det maktbegäret och girigheten som alltid leder till konflikter, för det är aldrig religionen som dödar utan människan.

Mahmoud hävdar också upprepade gånger att Hizbollah är en »ren« rörelse. Att partiets politiker är ärliga och håller fast vid sina principer eftersom det är Guds påbud.

Alltså menar han indirekt att andra partier och politiker är mer skrupelfria.

– Du vet... politik är smutsigt... pengar... jo, även vi har giriga politiker... men självklart är Hizbollah mer ärligt än andra partier.

Det finns inte en enda girig palestinsk parlamentsledamot i Libanon. För det finns inga palestinska parlamentsledamöter.

Många libaneser, även Mahmoud, Diia och Marie, nämner ofta palestinierna under våra samtal. De är överens om en sak mer än allt annat: palestiniernas närvaro i Libanon var en starkt bidragande orsak till att inbördeskriget bröt ut. Och, de palestinska flyktingarna borde inte stanna kvar i Libanon. Det är inte för att de vill köra ut eller hatar palestinierna. De förenas i tanken att palestinierna borde få återvända till Palestina, varifrån de flydde i olika omgångar mellan 1948 och 1967.

En av dessa flyktingar är fembarnsmamman Oum Fadi i det palestinska flyktinglägret Borj el Shmail utanför den historiska staden Tyr i södra Libanon. Nej, inte trodde Oum Fadi att inbördeskriget skulle sprida sig till lägret. Inte trodde hon att palestinierna hade med kriget att göra, striden stod trots allt mellan maktgiriga muslimer och kristna i Beirut.

Det var vad hon trodde fram till klockan nio en het sommardag i juni 1982. Det var då explosionerna fick marken under hennes fötter att gunga, just som hon var i färd med att förbereda frukost till sina fem barn. Bomberna fortsatte att falla. Eldslågorna steg högt över takåsarna. Skriken ekade mellan rasmassorna. Inte bara Oum Fadi utan många andra i flyktinglägret var säkra på vad som var på gång: »Israelerna har kommit för att döda oss alla.«

Oum Fadi och de fem barnen hamnade slutligen i kulturcentret Al Holas skyddsrum tillsammans med 90 andra barn, kvinnor och äldre män. Men skyddsrummet gav inte tillräckligt med skydd när den där doften av brända tändstickor hade spridit sig i rummet, åtföljd av doften av bränt kött. Oum Fadi förlorade sin syn – och alla sina fem barn. Ironiskt nog var hon den enda som överlevde i samma kulturcenter som hennes make hade startat ett par år tidigare.

– Varför berättar jag allt det här, till vilken nytta?

Oum Fadi gör ett uppehåll i sin berättelse och spänner blicken i mig. Hon utstrålar varken sorg eller hat där hon sitter med händerna hopknäppta på en divan mittemot mig i familjens vardagsrum i en av flyktinglägrets trånga gränder. Hon ställer frågan i samma neutrala tonläge som hon berättar sin historia. Hennes make Abou Fadi, tvillingdöttrarna Maryam och Zeynab, 22, och Imam, 19, sitter på en soffa bredvid mig och tittar tysta ner i marken. Familjens två andra barn leker uppe på hustaket tillsammans med grannbarnen.

– Ingen brydde sig om oss, fortsätter Oum Fadi, efter en besvärande tystnad. Ingen försvarade oss. I stället anklagade alla grupper, till och med andra muslimer, oss för att ha orsakat kriget genom vår blotta existens i Libanon. Om vi bara hade fått stanna kvar i Palestina…

I flyktinglägret Borj el Shmail lever över 16.000 palestinier sammanpackade på ett litet område. Innan jag träffar Oum Fadi promenerar jag i flera timmar med Abou Khaled, en av lägrets ansvariga, i de smala grändernas gyttja. De undermåliga betonghusen ligger så tätt att de nästan snuddar vid varandra. Doften av sopor och avlopp ligger som ett kväljande lock över lägret. Barn leker i leran medan gamla män och kvinnor sitter utanför sina portar och bara stirrar ut. Jag ser inga torg, lekplatser, parker, fotbollsplaner, biografer eller trädgårdar.

– Du ser, vi är andra klassens invånare i Libanon, säger Abou Khaled medan han visar mig runt.

Inte minsta spår av det som behövs för elementär mänsklig värdighet. Nej, de palestinska flyktingarna i Libanon är inte ens tredje klassens invånare – de är inte invånare alls, tänker jag tyst. Tidigare på dagen har jag talat med flera äldre palestinier om deras situation i Libanon.

– Vi har levt i en oändlig ensamhet dit vi förpassats och övergivits, sa Mahmoud som förestår biblioteket, som lägrets invånare är så stolta över.

Andra berättade om flyktingskapet, utanförskapet och fattigdomen. Ängsliga hjärtan som törstar efter ett bättre liv för kommande generationer palestinier.

När den första vågen av palestinska flyktingar strömmade in i Libanon efter det arabisk-israeliska kriget 1948–1949 räknade den libanesiska regeringen – och palestinierna själva – med att de snart skulle återvända tillbaka till sina hem i Palestina. När det libanesiska inbördeskriget bröt ut försökte Yassir Arafat att hålla sin Fatahgerilla utanför. Men när falangister och andra kristna grupper blockerade de palestinska flyktinglägren Karantina och Tel al-Za´atar kunde PLO inte längre hålla sig utanför kriget utan gick med i en koalition som bestod av muslimska och vänstergrupper.

Varenda palestinier jag träffar i flyktinglägret vill utan undantag främst tala om ett enda ämne: Palestina. De vill helst slippa frågor om inbördeskriget, såvida det inte handlar om deras eget lidande. De konstaterar kort att Israel startade kriget med hjälp av falangisterna, Kata’eb, för att förgöra palestinierna.

De bryr sig varken om inbördesfreden eller om politiken. De lever utanför det libanesiska samhället. Som en isolerad grupp som bara när en enda stor dröm – att återvända till Palestina.

– Förutom Koranen är drömmen om Palestina det enda vi tror på, hade Abou Khaled sagt tidigare.

Många vittnar om palestiniernas brist på delaktighet i det libanesiska samhället. Även Oum Fadis dotter Imam:

– Jag vill inte engagera mig i ett samhälle som struntar i den svagaste gruppen. Förresten, hur ska jag kunna ta del av ett samhälle där över 400.000 palestinier enligt lag förvägras 72 jobb. Jag får inte arbeta inom statliga myndigheter, inte som lärare, läkare, ingenjör. Jag får inte rösta, äga lägenhet, mark, ha affärsrörelse.

Vi står med resten av familjen och ett par grannbarn uppe på hustaket och blickar ut över takåsarna. I öster skymtar Medelhavet på behörigt avstånd från leran och smutsen i lägret. Imam får uppskattande nickar av sin far och sina systrar. Oum Fadi sitter tillsammans med barnen som ritar teckningar.

Hon ropar på mig och vill visa upp barnens teckningar. Varenda teckning har anknytning till Palestina. Till exempel den svart-röd-gröna flaggan och »mormors oljelampa när de flydde«. Det känns märkligt att höra barnen berätta om »våra« palestinska byar, olivlundar och berg och de historiska städerna.

Barnen lever som om de en dag kommer att återvända till Palestina. Därför var Abou Khaled så mån om att jag skulle få se det nya kulturcentret i lägret. Här får barnen en länk till sin historia, kultur och sitt arv eftersom den ordinarie skolan varken har resurser eller tid. Man har tillgång till bibliotek, datorer och teaterscen. Man kan laga mat, fira sina födelsedagar, spela musik, sjunga, dansa.

För människorna i Borj el Shmail är kulturcentret en dröm, livsluft som rättfärdigar deras existens.

Det är också den drömmen som fick Oum Fadi att vilja leva vidare efter att hon förlorade sina fem barn. Oum Fadi lyfter på huvudet, rättar till sin sjal och blickar någonstans långt bort över taken. På någonting som vi andra inte ser.

– Jag tvekade aldrig att skapa en ny familj, ge liv till fem nya barn, säger hon, fortfarande med ett ansiktsuttryck som inte avslöjar en enda känsla. Mina barn är min revansch, om inte de kommer att återvända till Palestina ska i alla fall deras barn eller barnbarn eller barnbarnsbarn göra det…

Att resa runt bland Libanons olika folkslag och religiösa grupper är ofta som att kastas in i den franske filosofen Jean-Paul Sartres vision av helvetet, där helvetet alltid är »det andra folket«.

Det får mig att ofta tänka på när och hur »religionskrigen« kom till min grundskola i Skövde på västgötaslätten. Det gick flera libanesiska flyktingar i skolan. Alla var från huvudstaden Beirut. På frågan om var de kom ifrån var de noga med att svara: »Östra Beirut« eller »Västra Beirut«.

Jag fick snabbt lära mig att »Östra« betydde att personen ifråga var kristen och »Västra« att den var muslim. Alltså att de var fiender och hatade varandra, vilket visade sig genom glåpord på skolgården, onödigt hårt spel på fotbollsplanen eller slagsmål i kvarteret där vi bodde. Visst fick jag ofta höra att man före kriget hade kristna respektive muslimska vänner, men konflikten tog också död på vänskapen.

Det bodde också många jugoslaviska arbetskraftsinvandrare i Skövde. Inte förrän kriget på Balkan bröt ut 1991 hade jag hört någon säga att han var muslimsk bosnier, katolsk kroat eller ortodox serb. Bosnierna var sekulariserade, de söp, åt fläskkött, firade aldrig fastemånaden ramadan eller bad. Kroaterna och serberna talade nästan aldrig om Gud och bar inga symboler för att markera sitt religiösa ursprung.

Efter krigsutbrottet började flera bosnier kalla sig för muslimer, de slutade äta fläsk, lärde sig att be och umgicks mer med de andra muslimska invandrarna. Serberna å sin sida tog på sig kors och kallade kristna invandrare från andra länder för »bröder«.

Själv har jag aldrig trott på religionskrig, att krig inleds och fortgår på grund av religiös övertygelse. Många »religionskrig« föregås av att politiken ikläder sig religionens mask. Religiösa undertoner smyger sig in i det politiska spelet, Guds namn dras med i vapenskramlet. Ledarna åberopar en högre makt vid sin sida.

Anförarna framställer sig gärna som fromma landsfäder som är villiga att tjäna Gud och sitt folk till sista blodsdroppen genom att bekämpa den onde fienden. När fienden likställs med ondskan blir kampen mot densamma oinskränkt och höjd över politiken – ty ondskan är hela mänsklighetens fiende. Gud vill väl ändå förgöra det onda.

Få krig och konflikter genom världshistorien har ägt rum där religionen inte använts som en ursäkt eller mobiliserande faktor, men där de egentliga avsikterna handlat om socioekonomiska strukturer, om områden, rikedomar, maktbegär och kamp om ideologiska allierade. De europeiska kolonisatörerna i Sydamerika, Afrika och Asien. Östtimor. Balkan. Nordirland. Israel-Palestina. Gulfkriget...

Liknande föreställningar användes särskilt flitigt under medeltidens korståg och religionskrig. Och används flitigt även idag. I synnerhet av världens mäktigaste stat, efter attacken mot World Trade Center. Kriget i Afghanistan och Irak och det efterföljande kaoset i dessa områden tenderar att allt oftare stämplas som en religiös konflikt. Allehanda politiker, debattörer och journalister talar ofta om Väst mot islam. Märk ordvalet, man talar inte om Öst utan om just islam. För George W Bush tycks Gud vara en kristen amerikan. Liksom vilken annan Usama bin Ladin, Saddam Hussein och Hamasledare som helst har Bush själv kidnappat Gud för att användas i en perverterad form av religionen. Före attacken mot Afghanistan talade Bush om »operation Evig Rättvisa«, »korståg mot civilisationens fiender« och »rättfärdigheten i vår sak«. Som vore han en nygammal påve eller citerade ur Bibeln.

Föreställningen om det »rättfärdiga kriget« gör det möjligt att lyfta kriget utanför dess rättmätiga ramar så att det tycks tjäna hela mänsklighetens universella intresse. Så blandas krig ihop med fred, religion med andra samhälleliga intressen och med moral.

Det får mig att tänka på något som Marie uttryckte sista gången vi sågs:

– Gud slåss inte på alla sidor. Religioner kan inte kriga, men människor kan.


Publicerad: 2005-10-17

Köp RE:PUBLIC
Läs mer om RE:PUBLIC i katalogen
Fler artiklar knutna till RE:PUBLIC
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2019-07-10
Accent 4 2019

2019-07-07
Populär Astronomi 2 2019

2019-07-05
Signum 5 2019

2019-07-01
Medusa 2 2019

2019-06-25
Amnesty Press 2 2019

2019-06-24
Opera 3 2019

2019-06-18
Arbetarhistoria 161-162
Arbetarhistoria 163-164
Arbetarhistoria Nr 165-166
Arbetarhistoria 167-168
Arbetarhistoria Nr 169

2019-06-11
Poplär Arkeologi 3 2019

2019-06-10
Punctum saliens
KLASS 2 2019

2019-06-08
Akvarellen 2 2019

2019-05-30
Arkitekturtidskriften KRITIK #40

2019-05-29
Fjärde Världen 1 2019

2019-05-27
Bild & Bubbla 2 2019

2019-05-26
Tidig Musik 2 2019
Bild & Bubbla 1 2019

2019-05-25
KLASS 1 2019

2019-05-24
Signum 4

2019-05-23
C´est Bon Anthology 44 2019

2019-05-19
Iconographisk Post 3-4 2018

2019-05-17
Galago 134 2019

2019-05-16
Nordens Tidning 2 2019

2019-05-14
Accent 3 2019
Amnesty Press 1 2019
Nordens Tidning 1 2019

2019-05-13
Lyrikvännen 1-2 2019

2019-05-12
Verk. 2 2019

2019-05-10
Nio-Fem 1 2019

2019-05-06
Hjärnstorm 134-135 2019

2019-05-01
Bildkonstnären 1, 2019

2019-04-24
Lira Musikmagasin 1 2019

2019-04-13
Signum 3 2019

2019-04-12
Opera 2 2019
Accent 2 2019

2019-04-07
Populär Poesi 38
Populär Poesi 39

2019-04-03
Haimdagar 1-2 2019

2019-04-01
Medusa 1 2019

2019-03-29
Utställningskritik 1 2019

2019-03-25
SocialPolitik 1 2019

2019-03-19
Tidig Musik 1 2019

2019-03-18
Populär Astronomi 1 2019

2019-03-16
Accent 1 2019
Lyrikvännen 6 2018

2019-03-14
Världshorisont 1 2019

2019-03-13
Iconographisk Post 1-2 2018

Äldre resuméer