Bornholm och Österlen

DEN 15 MAJ ÖPPNAR ÖSTERLENS MUSEUM
dörrarna för en utställning om hällristningar och deras tid – bronsåldern.
Vid Simris och Järrestad finns hällristningar i internationell toppklass. På den hårda blankpolerade kvartsen har bilderna bevarats näst in till perfekt i 3 000 år. Många av Österlens hällristningar är gjorda i början av bronsåldern, flera hundra år innan hällristningstraditionen på allvar spriddes i Norden. Det gör att de inte bara är vackra, men även ovanligt intressanta ur arkeologisk synvinkel.
Också på vår grannö Bornholm finns många hällristningar, inte fullt så stora och inte i lika fin kondition – i gengäld finns det betydligt fler än på Österlen.

DET ÄR KNAPPAST NÅGON TILFÄLLIGHET, att hällristningarna ligger vid kusterna mitt emot varandra, exakt där avståndet är kortast.
Den mest naturliga leden om man skall paddla mellan Bornholm och Skåne, går från Nordbornholms skyddade ostkust till kusten söder om Simrishamn. Detta var troligtvis bornholmsfolkets färdväg om de ville ha kontakt med omvärlden – och det ville de. Bornholm var fullt integrerad i den kultur, som var utbredd från Mellan-skandinavien till Östersjöns södra kuster. Bronset, som var tidens prestigematerial framställdes i Mellaneuropa, och varje gram är på något sätt importerat. Det har säkert hänt, att någon båt har seglat direkt söderut från Bornholm, men inte mycket tyder på att det var vanligt. Däremot visar det arkeologiska materialet flera tecken på kontakt på tvärs över Bornholmsgattet.
HELA DEN SYDSKANDINAVISKA kulturen verkar ha varit ganska enhetlig och präglad av goda kontakter områdena sinsemellan. Både faktiska bronsföremål och modevågor spriddes vida omkring, så föremål kan sällan sägas att ha någon lokal särprägel. Just på Bornholm och Österlen finns dock den så kallade Bornholmsfibulan. Denna stora, vackra ”säkerhetsnål” bars av rika kvinnor i början av ynge bronsålder. Fibulans nål höll samman klädedräkten, den ornamenterade bronsplattan var en prydnad, en glittrande uppvisning av familjens tillgångar. Fibulor på annat håll i Norden har en enkel rundad bygel istället för bronsplattan. Sådana klädestillbehör är känsligt för skiftningar i stil och mode, det har en skylteffekt, som ska visa bärarens kulturella identitet. Detta känns igen från många folk som har burit traditionell dräkt fram i nutid. Kvinnorna på Österlen och Bornholm smyckade inte dräkten med en så annorlunda fibula, om det inte var uttryck för en gemensam uppfattning av hur klädedräkten skulle se ut.
Även hällristningarna är ett tecken på kommunikation. Hällristningar var en del av den rituella världen och bronsålderns religiösa världsbild ser ut att ha varit likartad i hela kulturområdet. Ändå är det bara på vissa platser man gjorde hällristningar.
När hällristningar finns just på de mötande hörnen av Skåne och Bornholm, kan man tänka sig, att bornholmarna fick kännedom om de tidiga hällristningarna i Skåne, och sedan tog upp traditionen. Dock har vetskapen om hällbilder varit allmänt spridd i bronsåldern, det måste alltså finnas andra betydande skäl till att de bara finns på vissa platser. Det har föreslagits, att hällristningar just hör hemma i områden, där människor har mötts.
Man kan tänka sig två olika förklaringar till detta: om vi nu antar, att folken på båda sidor av vattnet har känt någon form av gemenskap – kanske uppfattat sig som delar av samma stam – kan även bilderna har ingått i ett rituellt, kulturellt utbyte. Man kanske helt enkelt möttes till byteshandel, fest och ceremonier kring hällristningsplatserna. Det är också möjligt, att kontakten har varit betydligt mer reserverad, med element av konkurrens och hot. I så fall kan man se hällristningarna som ett sätt att styrka identitet och värdsbild inom den egna gruppen. Kontakt med någon som är lite annorlunda är en utmaning av det egna samhället. Inför en sådan press kanske det behövdes att man åskådliggjorde sina egna myter och ritualer i bild. Då var hällristningsplatserna kanske inte tillgängliga för obehöriga, och allra minst för dem från andra sidan havet.

DET ÖPPNA, GLADA GRANNSKAPET är ju nog det vi helst vill tro på, men ser man närmare på hällristningsbilderna, verkar det mer troligt, att Bornholm och Österlen har haft var sin parallell bildtradition. Framförallt kan man undra över, varför det det bland över 100 hällristningsskepp på Bornholm inte finns ett enda från äldre bronsåldern. Datering av hällristningar är inte alltid så enkel, men när det gäller skeppsbilderna har man lyckats få fram en pålitlig kronologi. Även de skånska bilderna av yxor kan dateras eftersom de är tydliga bilder av verkliga föremål. Därför vet vi, att hällristningar skapades på Österlen flera hundra år innan de bornholmska skeppsbilderna kom till. På hällen vid Järrestad fortsatte man att göra bilder även i yngre bronsålder, samtidigt med folket på Bornholm.
De sista skeppen på Bornholm tycks dock vara ännu yngre, från början av järnåldern. Då var hällristningarna på väg ur bruk i Norden – traditionen levde kvar bara lokalt, främst i norra Bohuslän.
Själva motiven är inte heller så lika som man kunde tro. Urvalet av motiv är mindre på Bornholm, och bland skeppen är det fler likheter i manér och stil med häll-ristningar i Blekinge eller så långt bort som Östfold i Norge än med Skåne.
Båtar som dem vi ser på hällarna seglade givetvis mellan Österlen och Bornholm. Hällristningarna är – bland annat – en spegel av denna trafik, men själva utförandet hörde till varje samhälles inre ritual.

Martin Stoltze

Publicerad: 2005-10-13

Köp Österlent
Läs mer om Österlent i katalogen
Fler artiklar knutna till Österlent
Fler tidskrifter i kategori REGIONALT
Fler tidskrifter i kategori MEDLEMSTIDSKRIFT