Vad är fiktion?

Cecilia Liljeqvists författarskola, del 2

Ur Komma nr 2/05


Den här gången fortsätter utforskandet av ord med tvivelaktig eller obefintlig referens, av typen gud, själen, livet efter döden, oändligheten, eller bortomsinnlighet. Språket kan förleda till att beskriva sådant vi inte kan delge varandra kunskap om, även om personlig erfarenhet finns. Har du varit i underjorden, frågar du kulturarbetsförmedlaren. Nej, men jag har varit till Hurgada i våras, säger han. Språket är också paradoxernas mästare. Att språkligt uttrycka det faktum att något inte finns är en märklig akt. Utanför de levandes skara: Var då? Inte längre ibland oss? På vilken plats då? Bortom den av oss kända världen? Var är det? Adverbialen pekar falskeligen ut icke-varat som en plats – vilken vi inte känner till, men inte desto mindre som en plats – vilket det ju per definition inte är. Språket förtingligar en icke-referens och får oss att tro att vi kan diskutera begrepp som egentligen är tomma. Negationer är därför djävulens påfund.
OK, det var ett skämt ... djävulen, trots sina många avbildningar och personifikationer saknar ju också faktisk referens. Men han i South Park tycker jag själv är den roligaste. Metafysiska påståenden är svar på icke-varats definitioner.

Språket avskyr tomrum. Även en icke-plats, till exempel livet efter döden, börjar vi genast föreställa oss. Bilder uppstår, därför att tanken inte förmår att tänka på något tomt. Innehåll skapas, där INGENTING egentligen finns. Författare har en särskild förmåga till sådan föreställning. Fiktionens ursprung är alltså tomrummet.

Ord som impregnerat vårt tänkande kan också te sig som om de hade verklig betydelse, därför att vi är ovana vid att ifrågasätta dem. Ett citat från Hume (1711-1776) i ”Fem filosofiska frågor” av Folke Tersman (2001), gav mig språkvetenskapliga indicier på betydelseförskjutningen i ordet ”själ”, och en vink om hur ordet utvecklats semantiskt och pragmatiskt.

”Det visar sig att vi inte genom den noggrannaste analys av mekaniska förlopp kan upptäcka någonting annat än en händelse, som följer på en annan. Vi kan inte uppfatta någon kraft eller makt varigenom orsaken verkar eller något band mellan den och dess antagna verkan. Samma svårighet uppträder när vi betraktar själens inverkan på kroppen. Vi iakttar, att en rörelse av den senare följer på en viljekraft av den förra, men vi är ur stånd att iaktta eller föreställa oss det band som binder samman rörelsen och viljekraften, eller den energi varigenom själen åstadkommer denna effekt.”

För mig är det uppenbart att ordet ”själ” i detta sammanhang är liktydigt med medvetandet. Som gammalt arvord för oss så har ju ingen religiös ideologi monopol på den pragmatiska (betydelse i ett visst sammanhang) tolkningen av ordet. I en text som Humes, där den kognitiva aspekten betonas, så används ordet själ utan sin religiösa överbyggnad. Någon gång, när någon människa satte ord på livsgnistan, så råkade ordet bli just själ (via grekiskan, germanskan, osv, förstås). Medvetandet som begrepp (i sig idag naturligtvis ett ord med fungerande referens) har så småningom, genom betydelseförskjutning och olika pragmatiska tolkningar baserade på olika religioner, fått en metafysisk innebörd, skild ifrån den kognitiva aspekten, som ju vetenskapen har tagit hand om. Ordet själ idag står ju enbart för den metafysiska aspekten av medvetandet, och har därmed ingen egentlig referens, bara personliga åsikter om vad ”själ” är.

Detta tål att tänka på när man skriver dikt. Vad händer med dikten när ord används som saknar egentlig referens? Möjligheter? Tillkortakommanden? Klarhet kontra vaghet?

Gluck’s ”Orfeus och Eurydike” fyller det arenaformade musikrummet i den funkisinspirerade skolan i Lappland. Musikläraren är förmodligen inte från platsen. Bilderna från underjorden och de härligt tragiska Orfeus och Eurydike fyller mig med ett rus jag inte upplevt förut. De streckade linjerna i arbetsbladet räcker inte till att beskriva min upplevelse. Musikläraren ler. Längst bak i rummet står de anatomiska och biologiska preparaten uppställda. En gång tittade vi på myrsamhällets uppbyggnad.

Låt inte lura dig av underjordens uppbyggnad. Tro inte att den följer några regler, eller ens de regler du tror att du hittar där nere. Din enda uppgift är att härda ut, leta, finna vägen ut, och komma upp till ytan intakt. Det finns inget romantiskt över underjorden, oavsett vad myterna säger dig. De är briljanta fiktionsstycken, men inte vad du själv kommer att träffa på.

I drömmen befinner du dig i förflyttning, framåt i ett stadslandskap vars kartbild du har i huvudet sedan lång tid tillbaka. Det liknar stället där du bor. Kvarteren och gatorna omkring dig borde vara välbekanta, men har någon förskjutning, någon avvikelse, som får dig att förstå att du är på okända marker. Avståndet hem till dig stämmer inte, och du inser att det finns ingen väg bakåt. Du vet inte om du hittar ut ur kartan, men har inget annat val än att fortsätta framåt. Någon säger att snön ligger kvar hela året här. En glaciär håller på att bildas.

Skrivuppgiften till nästa gång är att skriva en kort prosatext (max ett halvt A4), inspirerad av detta citat från Aristoteles: ”Vissa djur är mer jämlika än andra djur”.


Publicerad: 2005-09-01

Köp Komma (Nedlagd)
Läs mer om Komma (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Komma (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA