Total Displacement – är kulturen en geografisk konstant?

Ur Nutida Dans nr 25


Under en vecka i november 2004 deltog Susanne Berggren i EURASIA-Second Asia-Europe Dance Forum i Berlin, ett utbytesprogram för unga koreografer från Asien och Europa. I följande artikel diskuterar hon problematiken i denna form av kulturella utbyten utifrån sina erfarenheter som deltagare.

I efterdyningarna av diverse utbytesprogram och festivaler som fokuserat på mötet mellan Öst- och Västeuropa är det svårt att föreställa sig något mer problematiskt än ett liknande möte mellan Asien och Europa. Redan kategoriseringarna ”ung europeisk” och “ung asiatisk” koreograf får mig att rygga tillbaka. Förvisso är uppdelningen självklar eftersom det är den som skapar den administrativa/ekonomiska möjligheten för utbytet, men i detta fall handlar det också om att jag personligen skall ikläda mig denna identitet. I viss utsträckning känns det smickrande; efter Dansens Hus satsning på ung kvinnlig koreografi som ledde till att jag uppfattade mig själv mer som en halvgammal svensk kvinnlig koreograf, var det en upplyftande identitets-fräschör att plötsligt bli ”ung europeisk koreograf”. Problemet låg i att jag här ställdes i en jämförande position till ”unga asiatiska koreografer”. I vilken utsträckning förväntas jag vara representativ för “europeisk” koreografi, och i vilken utsträckning kan jag uppfatta övriga deltagare som representativa för sin världsdels eller sitt lands koreografiska tendens? Är inte detta att kategorisera enligt geografiskt ursprung redan att befästa skillnader och fördomar, att underhålla en slags dikotomi mellan Europa och Asien som bär på ett arv av koloniala relationer och de psykologier de medför som känslor av underordning/överordning, skyldig/offer, att ligga före/efter i utveckling, exotisering osv? Intressant att notera här var att det inte fanns en enda koreograf från “Östeuropa” bland de inbjudna “Europeiska” deltagarna.

Under två kvällar visades 4-6 kortare koreografier av deltagarna i forumet som ett slags potpurri. Tendensen var tydlig, de europeiska deltagarnas bidrag hade generellt sett en mer konceptuell underton, medan de asiatiska bar på drag av antingen modernism, dansteater eller hade religiösa/spirituella förtecken. De flesta jag talade med ur publiken gick från dessa föreställningar ganska förvirrade över varför man valt att presentera koreografier på detta sätt, eftersom presentationerna i stor utsträckning endast bekräftade de fördomar jag nämnde ovan. Orsaken till deras förvirring var bristande kontextualisering. Vi känner igen den här situationen sedan tidigare, och det var precis vad jag förväntade mig skulle hända.

Skeptisk tackade jag ja, och upptäckte att trots att arrangemanget för mig som deltagande koreograf fortfarande var problematiskt så var det också givande, förmodligen i en helt annan utsträckning än för publiken som bara kunde ta del av den officiella presentationen. Kuratorerna Bettina Masuch och Helly Minarti hade i sitt upplägg för utbytet fokuserat just på missförstånden och presenterade sitt workshopkoncept under titeln mis/understandings. De presenterade ett förslag på ett lexikon för samtida dans, och bad varje deltagande koreograf att förbereda en workshop för övriga deltagare utifrån ett av dessa ord, på så sätt blev alla varandras ”lärare/elever”. Förhoppningen var att detta skulle fungera som en bättre plattform för direkt utbyte och samtal mellan oss deltagare, än om vi alla skulle gå i någon slags skola tillsammans, ledd av externa lärare.

Detta workshopkoncept innebar att vi kastades från kakbak till traditionell koreansk dans, till dragworkshop, platsspecifik promenadövning, och vidare till spirituell ikonimprovisation.

I början en ganska chockartad upplevelse. Dag tre började med en klassiskt upplagd dansklass. Under ledning av en kinesisk koreograf som inte talade engelska övade vi diverse pliéer, bensvingar och diagonaler i en slags mix mellan Cunninghamteknik och release, allt instruerat via en annan koreograf från Singapore, och inte att förglömma, observerade av olika gäster, bland andra en inbjuden kritiker samt danskuratorn från HAU.

– Fort, fort! Håll tempot! Känn förbindelsen genom ryggraden, frigör nacken! Så här!

Mycket svårt. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Förvisso var det omväxlande med en dansklass, men varför står jag här och gör bensvingar och lyssnar på instruktioner om hållning – enligt en specifik dansteknik jag inte intresserat mig för på åratal, tio år snart efter avslutad dansarutbildning – i egenskap av professionell koreograf med uppgiften att som sådan ha ett utbyte med andra dito?

Jag och Philipp utbyter blickar, ler desperat och ställer oss tillsammans i ledet för att utföra den lilla hoppsekvensen.

Det fortsätter. I nästa workshop får vi i uppgift att göra en objektrelaterad improvisation.

– Utforska relationen mellan dig och objektet (en blå soppåse av plast) och konstruera en liten rörelsesekvens. Den behöver inte vara lång eller en färdig koreografi, men ett tema, det räcker, ett tema.

-ALL RIGHT! I can do it!

Jag biter ihop och gör en liten sekvens, försöker bli ett med min blåa påse, bilda en kropp.
Sedan skall vi specificera vårt tema till en färdig rörelsesekvens, para ihop oss med en annan deltagare och utbyta och sammanfoga våra sekvenser. De behöver inte utföras simultant, men vi ska ”relatera” till varandra. Jag paras ihop med en kvinna från Indonesien som försöker lära mig en lång serie symboliska/metaforiska soppåsaktioner; jag är ett foster, jag kvävs, vill ut, jag föds, jag slickar plastpåsen, jag spyr i den, jag slukar den, tvättar den, skurar golvet med den, och hänger den slutligen på tork. Naturligtvis kan vi knappast kommunicera i talspråk, jag känner mig oerhört löjlig, och vi lyckas knappt lära oss varandras sekvenser.

Sedan vill ledaren för denna workshop att vi konstruerar en scenyta, han sammanfogar våra olika duetter efter varandra, och spelar musik medan vi framför dem. Min duett är en av de första, och den bästa kom sist...

Han tyckte efteråt att vi hade skapat en hel del intressant material.

På kvällen söker jag och några av de andra “europeiska” koreograferna stöd hos varandra över en öl eller två. Vi mår dåligt. Vi har alla känslor vi inte vill ha, alla tankar vi inte borde tänka, vi klarar inte av att vara politiskt korrekta, klarar inte av att överkomma våra fördomar: Been there, done that!!! Vad är poängen med en västerländsk teknikklass med kinesisk lärare i detta sammanhang?! Vilken värdering av virtuositet och förståelse av koreografi bär detta med sig? Är det så kinesisk dans föreställer sig samtida danskonst? Att göra något som sedan årtionden är passé i Europa? Varför skall jag genomgå en slags auditionrutin som försökskanin med en Mästare från Hong Kong? Vad säger denna form om processetik?

Vi föreslår att vi skall börja följande dag med en diskussion för att någorlunda kontextualisera dessa olika märkliga erfarenheter. Jag säger att jag behöver hjälp med att förstå hur praktiserandet av balett i Asien idag kan förstås som en kritisk konstpraktik och inte bara ett symptom på en identitet som underlägsen, som effekt av kolonialisering eller ett romantiserande av västerländsk kultur (kapitalism) i länder som tidigare varit slutna (Kina). Jag får till exempel svaret att den kinesiska kulturen, och därmed även rörelsekulturen, traditionellt är rund, detta innebär bland annat ett ständigt undvikande av konflikter, inget görs explicit, allt uttrycks indirekt, avrundas (?). I en dylik kultur innebär detta spetsiga rörelsespråk en revolution.

– Aha.

Vad innebär detta aha? En förståelse på jämställd nivå eller ytterligare ett romantiskt exotiserande? Ett antropologiskt aha? Andra frågor: Varför frågar man konstant koreografer i workshopen – framförallt de asiatiska – om relationen till sin kulturtradition? Som om jag förväntas arbeta koreografiskt i medveten relation till vad? Hambo och polska? Är det möjligt att bortse från våra geografiska gränser och tala om olikheter i genre i stället för uppdelningen “asiatisk”, och “europeisk” danskonst, eller måste dessa yttringar av dans förstås i relation till kulturarvet? Det vill säga: Kan man hävda att till exempel det som för oss i en formell läsning ser ut som modern, och/eller postmodern dans i Asien idag bör jämföras med liknande yttringar i Europa, vilket skulle innebära att de har utgånget datum, eller finns det ett annat sätt att förstå dessa yttringar i relation till den situation i vilken de idag produceras? Hur skall i så fall en europeisk publik kunna ta till sig dessa föreställningar utan att jämföra med det den sett på europeiska scener några årtionden tillbaka? I vilken utsträckning borde, eller kan, samtida dans överhuvudtaget förstås som en kritisk konstform, i synnerhet om denna etikett skall inbegripa all samtida dans och inte bara västerländsk? Varför i så fall försöker vi omfatta allt under ett begrepp, om detta begrepp inte bär på mer information än gemensamt produktionsdatum?

Efter detta utbyte kan jag egentligen inte säga att jag fått svar på mina frågor, eller vet mer om asiatisk samtida dans. Jag vet fortfarande inte hur pass representativt för Asien det jag erfarit är, men jag har mött och lärt mig bättre att förstå några individer. Efter den långa diskussionen mitt i veckan kunde jag lugna ner mig och faktiskt uppskatta alla olika fysiska erfarenheter jag erbjöds. Tanken förändras faktiskt med kroppens rörelsemönster, det borde jag ju veta som koreograf i den konceptuella traditionen.

Det som framförallt var intressant var att möta sig själv och andra europeiska likasinnade genom detta distansrika utbyte. De egna värderingarna, definitionerna och metoderna blir så tydliga när man möter något radikalt annorlunda och därmed riktas det kritiska ögat minst lika mycket mot den egna praktiken och tanken. Det blir smärtsamt tydligt hur trångsynt jag är i min förståelse av begrepp som samtida koreografisk praktik, men inte på ett dömande sätt. Jag måste acceptera att jag opererar inom, och relaterar till mitt samhälles kulturella, sociala och politiska kontext, och för mig är det omöjligt att förstå koreografiska praktiker någon annanstans ifrån, utan att veta något om de förhållanden de uppstått ur. Är inte anledningen till att svårigheten att översätta känns så smärtsam, delvis att vi undermedvetet tilldelar det västerländska perspektivet prioritet? Vi försöker hela tiden förstå former av dans och koreografi från andra kulturer i våra begrepp, och vi känner en skyldighet att ”erkänna” och därmed uppvärdera utom-västlig dans såsom konst i våra termer, vi försöker passa in andra kulturyttringar i ett västvärldens raster, eftersom det bara är så vi kan förstå och värdera dem.

Är inte detta ett övergrepp? Jag inser att den kritik jag bär på gentemot vissa verk som misslyckade försenade kopior av en blandning mellan Pina Bausch och DV-8, också bär på en önskan att se något autentiskt, av västvärlden obesudlat, samtidigt som jag ställer kravet på tolkningsmöjlighet ur mitt perspektiv. Det är en omöjlig ekvation. Kanske måste detta försök ges upp till en början, så att vi åtminstone kan dra nytta av all den information som ges i en situation av Total Displacement. I denna konfrontation synliggörs och ruckas mina fundament, och det öppnar naturligtvis möjligheten till nya vägar som förlängningen kan leda till framträdandet av ett nytt kulturellt fält.

Att det som vanligtvis tas för självklart träder fram och blir synligt i en konfrontation med något annat, är ingen särskilt ny insikt, men varje erfarenhet är specifik och kan inte likställas med principiella insikter. Är det inte också det performance – i betydelsen utförande – handlar om i stor utsträckning? Av denna anledning bland andra, måste jag i slutändan säga att jag är glad och tacksam över att ha fått delta i detta utbyte. Ett möte i förståelsens tecken var omöjligt, men det innebär inte att det är lönlöst att försöka. En annan banal detalj var den nya erfarenheten att möta mina europeiska kollegor – som jag vanligtvis diskuterar så mycket med – i en praktik. Att se dem röra sig i en traditionell kinesisk dans var ett helt nytt sätt för mig att lära känna mina kollegor.


Fakta

Eurasia Dance forum är initierat av ASEF (Asia-Europe Foundation), och arrangerades denna gång av HAU (Hebbel An Ufer) i Berlin. Mer information om ASEF här.

Deltagare: Jin-Young Kil, Korea; Prue Lang, Tyskland / Australien; Susanne Berggren, Sverige; Mette Ingvartsen, Danmark; Yunna Long, Kina; Eva Meyer-Keller, Tyskland; Aaron Khek Ah Hock, Singapor; Yuri Ng, Hong-Kong; Sherman Ong, Malaysia; Aida Redza, Malaysia; Heine Røsdal Avdal, Norge / Belgien; Maria-Clara Villa-Lobos, Belgien; Maria Bernadrth Aprianti, Indonesien; Xiao Rong Xiang, Kina; Javier Morillo, Spanien; Mikuni Yanaihara, Japan; Constantze Klementz, Tyskland; Philipp Gehmacher, Österrike

Christine Maranan Novales från Filippinerna skulle också deltagit men blev nekad visum trots påtryckningar från HAU.

Susanne Berggren

Publicerad: 2005-03-26

Köp Nutida Dans (Nedlagd)
Läs mer om Nutida Dans (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Nutida Dans (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA