Drömmen om det goda företaget

– etik, kapitalism och återvändsgränder

Ur Röda Rummet nr 2/04


Efter protesterna i Seattle 1999 har den globala rättviserörelsen vuxit i styrka.
I dess kölvatten ökar antalet storföretag som satsar på ”etik” och ”mänskliga rättigheter” – inte sällan i allians med vissa etablerade folkrörelseorganisationer. ”Förtroendet för näringslivet är en angelägenhet för alla” hävdar Amnesty Business Group, som också deltog på senaste World Social Forum i Mumbai.
Jon Weman har tittat närmare på de ”nya ansvarsfulla” företagens ideologi – men även kikat under den välborstade mattan; på den verklighet som sopas undan.


Corporate Social Responsibility, CSR, också känt som Corporate Citizenship eller ”företagens samhällsansvar” är ett begrepp på modet. FN driver det stort upplagda projektet ”Global Compact” i samarbete med en rad transnationella bolag. En hel liten värld av konsulter, NGO:s, frontorganisationer för diverse näringslivsgrupper, enskilda intellektuella och statliga projekt har vuxit upp kring fenomenet. Utvecklingen har accelererat ytterligare efter Seattledemonstrationerna 1999 och den åtföljande globaliseringsdebatten. Man skulle kunna se det som en del av globaliseringsrörelsens ”skuggrörelse” – organisationer och individer som gör karriär på att presentera en nedtonad och mer polerad version av framgångsrika folkrörelsers budskap. Hur ser ideologin ut som inspirerar de ”nya ansvarsfulla” företagen – och hur blir det i praktiken?

Här i Sverige blev succéboken Den Vise VD:n, av Karl-Erik Edris, något av en föregångare. Enligt honom kommer framtidens företagsledare bli de som ställer sig frågan “Vilken värld är mitt företag med om att skapa?” I en presentation av Edris i tidningen Etik och Affärer heter det: ”…Det är bråttom att rädda vår misskötta värld. Hoppet finner han i det nya ansvarsmedvetandet, Corporate Citizenship, som sprider sig bland företagen.” Hur resonerar han?

– Det som ger mig hopp är att det finns ett krismedvetande som börjar komma upp till ytan idag. Jag talar med framgångsrika direktörer och märker att de är trötta, de ställer sig frågan vart är vår värld egentligen på väg. När IT-bubblan sprack tog det hårt på deras framtidstro. De känner missnöjet som ökar, att världen håller på att bli ostyrbar. De skräms av ”kriget mot Terrorismen”, förklarar Karl-Erik Edris.

– Samtidigt ser man hur dessa företagsledare liksom spricker. Ena delen är ”farfar”, kan vi säga, ofta en vettig människa som funderar över vilken framtid han lämnar till barnbarnen. Andra delen är ”farbror Krass”, som tjänar det system han ingår i oavsett konsekvenserna. Man kan inte komma ifrån att det fortfarande brukar vara farbror Krass som vinner i slutändan. De spelar med i systemet som det är och etiken blir PR-effekter.

Edris är inspirerad av tänkare som David Korten och anser att det är nödvändigt med en ny ekonomisk världsordning, med bland annat ”förändrade associationsformer” som skulle kunna ersätta dagens företagsstruktur; ”någon slags modern kooperation”. Hans historiesyn är samtidigt starkt idealistisk (i marxistisk betydelse), han analyserar både vår nuvarande och andra tidsepoker i termer av den ”bärande vision som civilisationen bygger på”. I hans tolkning är exempelvis det grundläggande motivet bakom USA:s krig (som han motsätter sig) inte oljeintressen, snarare att landet tror sig vara Guds utvalda förkämpe på jorden. Samhällsutvecklingen blir ett resultat inte av sociala krafters kolliderande intressen, utan av förändringar i någon slags kollektivt medvetande.

Går det då verkligen att förändra strukturer genom att försöka övertyga de som har makten i dem? Är inte strukturerna starkare än de enskilda individerna? Funderingarna går tillbaka till Edris.

– Tja, det är frågan. Systemförändring är helt enkelt svårt. Var och en försöker vi så gott det går. Det här är mitt sätt. Det är klart att man också kan hoppas på revolutionära förändringar, men det har ju inte brukat bli så bra i praktiken.

Bland de kunder som på senaste tiden anlitat honom som föredragshållare återfinns bagerikedjan Cerealia. Det återstår väl att se om det leder till någon förändring av företagets hittills hårdföra attityd gentemot fackklubben på Stockholmsbagarn.

Våtmarker och fågelskådning
Liknande tankegångar som hos Edris hittar man hos den gröna ideologen och debattören Dennis Pamlin, som bland annat författat en studie i ämnet CSR åt Världsnaturfonden. Han graderar dagens företag på en etisk skala från ett till fem, där majoriteten hamnar i mitten med några få ”skurkföretag” på botten och ett fåtal ”föregångare” i toppen. Hur bedömningen gjorts är oklart. Pamlin anser sig inte kunna ge exempel på fallstudier gjorda på goda förebilder utan konstaterar bara att det inom de flesta storföretag ”finns en massa positiva saker, men också saker som är mindre uppmuntrande”.

På frågan om etik egentligen kan ha något utrymme i den kapitalistiska konkurrensen svarar han:

– Om det gäller kapitalismen i vid mening – inte bara att någon kan äga produktionsmedel – och man med kapitalistiskt system menar egoism och roffarmentalitet så är svaret nej. Men hur företagen fungerar bestäms av hur vi är som människor, som arbetare, ägare och konsumenter och som medborgare som sätter upp spelreglerna på marknaden.

Pamlin ställer förhoppningar till informationsteknologins möjligheter, som exempelvis skulle kunna göra ”flygbolagen till mötesbolag, biltillverkare till kommunikationsföretag, medmera”. Och företagen måste överge tanken på evig tillväxt och gå ”från maximering till optimering” – men ännu en gång förblir svaret på frågan om inte detta går tvärs emot själva kapitalismens inneboende logik obesvarad.

Han varnar trots allt för ”oseriösa och cyniska” projekt inom området och påpekar att det inte bara gäller näringslivet utan också NGO:s som jagar finansiering. Man kan då undra hur Pamlin bedömer sin egen uppdragsgivare, Världsnaturfonden. Ett av deras många samarbeten med näringslivet är företagsklubbar, ”Corporate Alliances” i en rad länder, däribland i Kina. Under rubriken ”Nokia gör sina anställda i Kina grönare” berättas närmare om företagets samarbete med WWF. Man har hållit en serie workshops på temat ”Connect to Protect” (uppenbarligen efter Nokias reklamslogan, ”Connecting People”) där det förklarats ”hur miljön påverkar Nokias vinster och framtida konkurrenskraft”. Dessutom har en grupp anställda åkt ut till den största våtmarken i Beijing-området, ”satt upp informationsskyltar, planterat träd och ägnat sig åt lite fågelskådning”.

Den kinesiska tillverkningen av elektronik är en kontroversiell bransch inte bara vad gäller slaveriliknande arbetsförhållanden på fabrikerna utan också ekologiskt, bland annat därför att den förbrukar stora mängder färskvatten vilket det råder brist på i norra Kina. Möjligheterna till oberoende kontroll av företagens verksamhet är under den nuvarande diktaturen praktiskt taget obefintliga, och i informationen från WWF finns det heller ingen antydan om att någon sådan skulle gjorts. I den situationen kan Nokia kvalificera sig som någon slags godkänd partner till den kända miljöorganisationen, genom att de har varit och tittat på fåglar tillsammans.

Allianser med storföretagen
Även i Sverige har många NGO:s börjat alliera sig med storföretagen. Svenska Naturskyddsföreningen ”storsatsar” på sina relationer med näringslivet, eftersom ”politiken har tappat betydelse och blivit trögare och mer urvattnad”, som generalsekreteraren Svante Axelsson förklarade under en konferens i Stockholm, och ”på den frivilliga arenan finns större kraft om man spelar rätt”.

Tre exempel på organisationer som tagit upp etikidén från olika vinklar är regeringens Globalt Ansvar, svenska Amnestys Business Group och granskarprojektet Swedwatch.

Globalt Ansvar (GA) är svenska utrikesdepartementets motsvarighet till Global Compact, och målet är att ”svenska företag skall bli ambassadörer för mänskliga rättigheter, drägliga ekonomiska och sociala förhållanden samt en god miljö”. Organisationen har åstadkommit ett imponerande antal seminarier och föredrag på allt från svenska högskolor till internationella konferenser. Däremot är det extremt svårt att hitta seriösa undersökningar av hur det svenska näringslivets praktik faktiskt ser ut – men så står det också i organisationens reflektioner över verksamheten att ”företag måste få pröva sig fram och begå misstag utan att hängas ut i media”.

Amnesty Business Group (ABG), som senast presenterade sina tankar på World Social Forum i Mumbai, vill garantera att ”inga mänskliga rättigheter kränks i världen på grund av svenska företags okunskap eller ovilja”. Verksamheten finansieras med avgifter från företag som ingår i ett ”Business Forum”. Den största delen av styrelsen och övriga inblandade har hämtats från näringslivet, bland annat från Ericsson och Statoil. Projektledaren Filipa Bergin kommer närmast från branschförbundet Textilimportörerna, en intressant övergång med tanke på att de i sitt nyhetsbrev propagerat för att deras medlemmar ”inte skall försöka spela Moder Theresa” och uttalat sig mot att koppla handelsavtal med Kina till mänskliga rättigheter. Den huvudsakliga arbetsmetoden för Amnesty Business Group är att ”utbilda och påverka” företagen.

Båda dessa grupper vänder sig med sina resonemang nästan uteslutande till en näringslivs-publik och utgår från företagens perspektiv. Två argument återkommer: dels att etik helt enkelt är en lönsam affär eftersom dagens konsumenter är medvetna, dels att företagen måste göra något för att möta en alltmer negativ folkopinion. Fast begreppet CSR fanns före 1999 är det i och med Seattledemonstrationerna och den efterföljande globaliseringsdebatten som utvecklingen tagit fart och företeelsen blivit populär på allvar.

”Huliganerna” i Göteborg och Seattle ”reflekterar känslor som finns i samhället över hela världen” varnade Leif Pagrotsky i ett tal på Studieförbundet Näringsliv och Samhälles konferens 2001, där han presenterade Globalt Ansvar. I en debattartikel i Svenska Dagbladet förklarar Amnesty Business Group:s ordförande Lars A Ståhlberg tillsammans med Hanna Roberts från moderorganisationen att ”förtroendet för näringslivet är en angelägenhet för alla” och att ”de multinationella företagens stärkta makt till följd av ökad frihandel, avregleringar och privatiseringar leder till krav på ökat ansvarstagande”.

Möjligheten att etiken skulle kunna komma i konflikt med företagens intresse tycks inte existera. Ingen ställer heller frågan om “de multinationella företagens ökade makt” skulle kunna ses som ett problem i sig.

Mördade dammotståndare
Det är lärorikt att studera vilka företag som engagerat sig i dessa två projekt. Sweco och Vattenfall i Globalt Ansvar och Skanska i Amnesty Business Group är bägge stora aktörer i den betydelsefulla svenska dammbyggarindustrin, vars globala verksamhet milt uttryckt är kontroversiell; vid bolagsstämman 1998 konfronterade till exempel aktivister från den colombianska indianbefolkningen Skanska med en lista på mördade dammotståndare. När uppgifter kom ut om att H&M, som är med i bägge samarbetena, producerar kläder under slaveriliknande förhållanden i Vietnam, försökte företaget med hårdhänta metoder tysta ned historien. Den världsomspännande konsultkedjan Price WaterhouseCoopers i ABG utför PR-arbete åt diktaturen i Uzbekistan och avslöjades år 2000 med slappa och korrupta inspektioner av – företags respekt för mänskliga rättigheter i u-länder.

Skandia och Skanska skickar inte bara representanter till etikseminarier utan också till lobbygrupper som World Business Council for Sustainable Development, som systematiskt försökt urholka internationella avtal från Kyotoprotokollet till miljödeklarationen från Johannesburgtoppmötet. H&M och ICA deltar via Svensk Handel i Trans Atlantic Business Dialogue, vars viktigaste mål är att reducera europeisk och amerikansk konsument- och miljöskyddslagstiftning ned till minsta gemensamma nämnare, och som under 2002 skapade en arbetsgrupp för att underlätta internationell vapenhandel.

Swedwatch, ett samarbete mellan frivilligorganisationer såsom Fair Trade Center och Lutherhjälpen, har en tuffare attityd; gruppen granskar kritiskt enskilda svenska företags uppträdande i u-länder och dess information riktar sig till svenska folket, som antas kunna utöva påtryckningar i egenskap av ”konsumenter, anställda och aktieägare”.

När Swedwatch skapades fanns ambitionen att ”avvisa konsultuppdrag samt tacka nej till sponsring och annonser.” Men organisationens nyhetsbrev kostar 15.000 kronor om året för företag och listan på prenumeranter är ”ingen offentlig uppgift som vi kan lämna ut”, trots att det i praktiken handlar om bidragsgivare. Huvuddelen av finansieringen kommer dock från staten via SIDA.

Swedwatch har gjort flera betydelsefulla avslöjanden, men man kan fundera över tolkningen av de problem de uppdagar. I sin plattform hoppas organisationen att de enskilda undersökningarna kan “bidra till en djupare debatt om företagens ansvar”. Problemet tycks ligga enbart i den bristande etiken hos gruvbolaget som förgiftat ett vattendrag eller massaföretaget som skövlat regnskog, och inte i det ekonomiska system som gett dem möjligheten att göra det. Tvärtom försäkrar man med en vagt globaliseringspositiv formulering att ”handel och investeringar är extremt viktiga för u-ländernas utveckling”.

En krona en röst
Entusiasmen för ansvarsfullt företagande motsvaras inte av några imponerande konkreta resultat. FN-institutet UNRISD konstaterade till exempel efter en stor undersökning av etiska initiativ att dessa ”ofta slutar med brytande av de egna reglerna, dubbla standarder, otillräckliga standarder eller mål, och skönmålning”, något som också bekräftas av andra studier och exemplifieras av Global Compact. Två år efter att projektet lanserats kunde Corporate Watch avslöja att nio av de största medlemsföretagen begått grova och omfattande brott mot principerna i samarbetet. Global Compact blev helt enkelt, enligt Corpwatch, ”ett idealiskt PR-projekt” för de inblandade bolagen.

De största och mest omskrivna kampanjerna för att förbättra enskilda företags beteende, mot Nike och Nestlé, har resulterat i en imponerande mängd uppförandekoder, dialoger och kommissioner, men däremot endast lett till begränsade eller rentav marginella förändringar i företagens agerande. Bröstmjölksersättning marknadsförs fortfarande till nyblivna mödrar och Nikes skor tillverkas fortfarande av arbetare utan fackliga rättigheter.

I en tid när globaliseringsrörelsen funderar över vart den är på väg representerar Corporate Social Responsibility den definitiva återvändsgränden, där frågorna sugits upp i samhällets topp bland officiella institutioner och professionaliserade NGO:s, och medborgarnas roll reducerats till att shoppa med en etiklista i handen enligt principen en krona en röst. Där diskussionen reducerats till en fråga om ”ansvar” snarare än om det ekonomiska och politiska systemet. Problemet sammanfattas av tidskriften The New Internationalist: ”Debatten om etik missar den grundläggande poängen: vill vi att de mäktiga skall avgöra för oss hur vi skall organisera vår ekonomi? Med andra ord, vill vi be om att storföretagen skall vara välvilliga, eller vill vi vara fria?”.

En del organisationer som tappat tron på CSR och det etiska företagandet håller i stället fram ”Corporate Acountability”, alltså bindande internationell lagstiftning, som ett alternativ. Grupper som Corpwatch eller Corporate Europé Observatory (CEO) har en uppkäftig stil och har många gånger stått för värdefulla kartläggningar och studier. De håller sig borta från tvivelaktiga finansieringskällor och kritiserar hårt storföretagens lobbying; varför deras ärliga uppsåt inte kan ifrågasättas. Naturligtvis vore ett bindande regelsystem för multinationella företag bättre än inga regler alls, men det finns skäl att fundera över projektets begränsningar och fråga sig om det verkligen bör vara ett centralt krav att kämpa för.

För det första utgör ett internationellt regelverk – ur socialistisk synvikel – en slags klasskompromiss: det sätter upp en ram inom vilken det är acceptabelt att “de mäktiga avgör för oss hur vi skall organisera vår ekonomi”. För det andra flyttar det den sociala kampen till en arena som är företagens, regeringarnas och de professionella NGO:ernas hemmaplan men som är främmande terräng för genuina gräsrotsorganisationer.

Hur och av vem skulle en sådan lagstiftning formuleras, bedömas och upprätthållas? Tidigare internationella konventioner som Kyotoavtalet har genom lobbying och kohandel urvattnats, fyllts med gummiparagrafer, kryphål och dubbeltydiga formuleringar. Vad finns det för skäl att tro att en internationell företagslagstiftning inte skulle sluta på samma sätt?

Svaret på de multinationella företagens ökande makt kan inte i första hand vara en uppifrån konstruerad, byråkratisk, institutionaliserad motmakt – och det gäller egentligen alla projekt som föreslår ”förändrade spelregler” i olika former. Svaret måste snarare vara att underifrån bygga upp en global motmakt av kämpande folkrörelser.

Jon Weman
Artikelförfattaren är frilansjournalist och skriver för bland annat Aftonbladet/Kultur och Arbetaren.



Publicerad: 2004-06-25

Köp Röda Rummet
Läs mer om Röda Rummet i katalogen
Fler artiklar knutna till Röda Rummet
Fler tidskrifter i kategori SAMHÄLLE, MILJÖ & POLITIK



Annons:

Senaste nummer:

2022-06-24
Signum 5

2022-06-21
Opera 3 2022

2022-06-16
Balder 2 2022

2022-06-15
Sydasien 2 2022

2022-06-14
Akvarellen 2 2022

2022-06-11
20TAL 6 2022
Tidig Musik 2 2022

2022-06-07
KLASS 2 2022

2022-06-05
Lira Musikmagasin 2 2022

2022-05-16
Parnass 2 2022

2022-05-13
Signum 4

2022-05-12
Populär Astronomi 1 2022

2022-05-06
Nio-Fem 1 2022

2022-05-05
SocialPolitik vinter vår 2022

2022-04-29
Opera 2 2022

2022-04-20
Världshorisont 1 2022

2022-04-19
Teatertidningen 1 2022

2022-04-18
Haimdagar 1-2 2022
Glänta 4 2021
Balder 1 2022

2022-04-08
Signum 3

2022-04-03
Akvarellen 1 2022

2022-04-01
Tidig Musik 1 2022
Fjärde Världen 1-2 2022

2022-03-31
Medusa 1 2022

2022-03-30
OEI 94-95

2022-03-20
Amnesty Press 1 2022

2022-03-18
Byggnadskultur 4 2021

2022-03-09
Lira Musikmagasin 1 2022

2022-03-05
20TAL 4-5 2021

2022-03-04
Signum 2
KLASS 1 2022

2022-03-03
Sydasien 1 2022

2022-02-23
Opera 1 2022

2022-02-21
Konstperspektiv 1

2022-02-18
Parnass 1 2022

2022-01-28
Signum 1

2022-01-10
Divan 3-4 2021

2022-01-09
Lyrikvännen 4 2021

2022-01-07
Världshorisont 4 2021
Balder 4 2021

2022-01-06
Bild & Bubbla 4 2021

2022-01-05
SocialPolitik höst-vinter 2021
Populär Astronomi 4 2021
Lira Musikmagasin 4 2021

2022-01-04
Kritiker 61-62 2021

2022-01-03
Nordens Tidning 4 2021

2021-12-28
Haimdagar 9-10 1921
Teatertidningen 5 2021

2021-12-24
Kontrast Magasin 3-4 2021

Äldre resuméer