Vändpunkten och framtiden #6 2018
Året 2017 går mot sitt slut. Ur vissa aspekter har det redan upphört. Det svenska kyrkoåret inleddes med första advent, alltså den 3 december, och astronomiskt sett tar ett nytt år sin början efter vintersolståndet den 21 december. Vår tideräkning och vårt kalenderår är ju inte heller globalt gällande: det persiska nyåret ligger sympatiskt nog vid vårdagjämningen, och i Etiopien har året tretton månader med nyår i början av september.
Ändå, relativiteten till trots, känns tiden starkare i kroppen än annars här uppe i norr de sista dagarna i december. Ljuset är på väg tillbaka, vi vet det men det märks inte på länge än. Och kalendermagin blir påtaglig: det är den stora omvälvningens tid, maskineriet knakar och gnisslar när året mödosamt vänder sig kring sin axel utan att ta minsta hänsyn till människornas obetydliga sfär.
Ett år har gått, ett nytt är på ingång. För några av oss kan 2017 ha varit det värsta år vi har upplevt, och kanske kan det nya medföra någon form av befrielse. Andra tvekar inför den nya slutsiffran i årtalet och hoppas att den inte innebär någon förändring alls, att livet fortsätter i samma lyckliga glidflykt.
Över oss vrider sig stjärnhimlen sakta, sakta, medan vår planet snurrar vidare genom dygnen och åren. Geocentrismen får bära skulden för att vi föreställer oss att rymden kan ha något att säga specifikt till oss: den liksom numerologin är en mäktig kraft, vare sig vi erkänner dem eller inte. Tidigt riktade mänskligheten blicken uppåt för att se sig själv i den sideriska spegeln. Inte bara för att få veta vem vi är, utan också vad vi kommer att bli.
Men vill vi verkligen kunna se in i framtiden? Frågan har fött mängder med poetiska, filosofiska och andra texter. Det var när jag fick se ”Astrologiska prognoser” av Juozas Erlickas, med sina märkliga fotografier av Algis Griškevičius, som idén till temat för detta nummer av Lyrikvännen föddes. Det var bokbindaren Dalia Lopez Madrona som visade diktsviten – tack för det, liksom till Dovaine Zemgulyte som översatt från litauiskan och skrivit en ackompanjerande artikel. Så bad jag Ingrid von der Pahlen Boström att skriva om astrologin sådan den ser ut idag, och Katarina Bendtz att från sin utgångspunkt som fysiker och forskare i neurovetenskap skriva om framtidsgenren par préférence, science fiction. Olle Thörnvall återbesökte sina studier i teoretisk filosofi och skrev om möjligheterna att faktiskt ha kunskap om kommande händelser. En dikt av Ralf Parland ur sviten Zodiaken har fått inleda: jag valde texten om Vattumannen, vars tidsålder vi är på väg in i och vars stjärnbild lyste som ett hoppets tecken för 1960-talets hippies. Så länge sedan, så få decennier sedan. William Burroughs tänkande, mindre naivt och mer pessimistiskt, visar sig ändå ha en likartad utopisk dimension. Instrött bland dessa texter ligger Lina Hagelbäcks lekfulla och poetiska horoskop, som elegant trycker ihop tidsperspektivet och återför oss till nuet och den framtid som inte ligger längre bort än imorgon.
Utanför temasektionen skriver Gunnar Harding om och översätter den nyligen avlidne John Ashbery, och Clemens Altgård påminner om Charles Baudelaires närvaro också i vår tid. Nu är det snart 2018.
Jonas Ellerström
Publicerad: 2018-01-23
Köp Lyrikvännen
Läs mer om Lyrikvännen i katalogen
Fler artiklar knutna till Lyrikvännen
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR