Monty Python och Pythonormen

Martin Kristenson skickades in artikeln Monty Python till Hjärnstorm 1993. Jag kände mig mer än nöjd med att få publicera en artikel om mitt favoritprogram från ungdomen. En frågan var hur texten skulle bildsättas. Kan det bli bra med stillbilder från programmet? Kunde det säkert men min entusiasm kände inte några gränser utan beslöt att jag skulle illustrera den på ett sätt som gick lite i linje med "knäppskallarna". Det vart en orm som utan avbrott slingrar sig fram över den tio sidor långa artikeln. I tre veckor roddade jag i böcker efter bilder och kröp omkring på knäna för att tuscha med pennor och penslar och det i originalstorlek för att kunna montera text och bild tillsammans på sidorna geschvint. Det här var på den mer analoga tiden, innan Hjärnstorm började använda sig av föregångaren till InDesign, Pagemaker. Text och bild monterades på ark tryckeriet tillhandahöll. Martinson kan inte varit alltför besviken med tilltaget att illustrera, Hjärnstorm fick under en lång räcka år nyskrivet. Han kom sedan engagera sig i tidskriften Kapten Stofil och bjöd tidskrift.nu på mängder av artiklar med högst svårförutsebara ämnen. Och där finns kanske ett parallellt spår Kristensen och Monty och hur som helst här finns artikeln fristående från den i orginalet två meter långa teckningen.
Bo Pettersson




Monty Python




Monty Pythons flygande cirkus kan man numera ta del av i de flesta former. De finns på film, video, skivor och böcker - ja, under försäljningskampanjen för deras sista skiva fanns det även trosor med texten "Monty Python sat on my face" till försäljning. Allt detta kan få en att fundera över vad som är så märkvärdigt med just denna grupp TV-komiker. Alla de sex medlemmarna hade ju skrivit och medverkat i komediprogram före Monty Python - Rör inte knappen, David Frost Report, We Have Ways of Making You Laugh - utan att väcka tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet.

Mer än 20 år har gått sedan det första Monty Pythonprogrammet sändes och det har nu börjat komma böcker som ur olika synvinklar behandlar fenomenet Monty Python. George Perrys Life of Python är ett slags grundkurs i Pythoniana; den inleds med en redogörelse för den engelska TV- och radiokomikens historia, fortsätter med snabbporträtt av de enskilda Python-medlemmarna och avslutas med Monty Pythons historia från gruppens bildande 1969 fram till deras sista långfilm Meaning of Life från 1983. Boken innehåller en hel del anekdotiskt material, men kan också ge en del av förklaringen till vad som gör Monty Python så speciella. Här beskrivs t.ex. en viktig faktor som även många andra - inklusive Python-medlemmarna själva - har påpekat: den fruktbara motsättningen mellan Cambridge-falangen (John Cleese/Graham Chapman/Eric Idle) och Oxford-falangen (Michael Palin/Terry Jones). Inom gruppen arbetade flera mindre grupper som var och en odlade sin speciella humor. Chapman/Cleese bidrog med en aggressiv, mycket verbal humor och skrev noga genomtänkta sketcher med en väldigt fast struktur. Palin/Jones var mycket svaga för det våldsamma och groteska - exploderande hus och 16 tons-tyngder som omotiverat faller ner från taket. Uppgiften att det är Michael Palin som är upphov till den bisarra Python-figur som kallas Mr Gumby kommer knappast som någon överraskning. Eric Idle, som alltid skrev ensam, var gruppens satiriker. Hans humor är mycket intellektuell och hans styrka ligger i de träffsäkra stilparodierna. Ingen av dessa grupper tilläts dominera - John Cleese kallade en gång Pythons arbetsmetod för "democracy gone mad".

Robert Hewisons intressanta Monty Python: the Case Against behandlar Monty Python som ett exempel på den fria konstens konflikter med censurivrare av alla sorter. Det är en mycket underhållande, men samtidigt oerhört beklämmande, läsning. Monty Pythons mest berömda censurstrid gällde som bekant den påstått hädiska filmen Life of Brian, men gruppen har orsakat rabalder praktiskt taget från TV-seriens första avsnitt. Hewisons bok formar sig till en ändlös katalog över stormiga komittémöten, ilskna insändare, bannlysningar och dödskallestämplingar som följt på nästan allt som Python producerat - vare sig det rört sig om filmer, sånger, promotion-kampanjer eller bokomslag. När man idag ser TV-programmen noterar man hur snabbt Python reagerade på de märkliga moralkampanjer som bedrevs mot dem från olika håll. I flera avsnitt låter man den tysta majoriteten komma till tals:


Att Pythonprogrammen väckt så starka reaktioner kan förefalla egendomligt, för det vilar något av oskuldsfullt skolpojksbus över deras sketcher. I det lössläppta 60-talet var Monty Python sannerligen inte de värsta provokatörerna. Men kanske är det just denna lättsinniga behandling av tabubelagda ämnen som upprört mest. Lenny Bruce och andra företrädare för en hårdare, mer aggressiv satir har trots allt ett försonande drag: de är medvetna om att de överskrider vissa gränser, de erkänner existensen av de regler de bryter mot. Trots frispråkigheten så kan deras satir också kännas ganska skuldtyngd. Vad som sätter känslorna i svallning i Monty Pythons humor är att de på ett så obekymrat sätt leker fram sina provokationer. De känner ingen skuld, på sin höjd är de lite fnissigt skamsna.

Den hittills mest spännande boken om Monty Python är John o Thompsons Monty Python: the Complete and Utter Theory of the Grotesque. Det är en något märkligt upplagd bok som med ett minimum av kommentarer från redaktörens sida varvar citat ur kulturhistoriska och filosofiska böcker om groteskens teori med Monty Python-relaterat material. En ganska sympatisk arbetsmetod: Thompson tillhandahåller källmaterialet och låter läsarna dra sina egna slutsatser. Men en mer resonerande text kring Monty Pythons förhållande till grotesken hade också varit rolig att läsa, för här finns mycket att hämta. Att Monty Pythons kärlek till den medeltida kulturen är stark råder det ingen som helst tvekan om.1 Terry Jones har ju bl.a. skrivit en uppmärksammad och omstridd bok om Canterbury Tales där han vid ett tillfälle tvingas konstatera att Chaucer med ett av sina skämt faktiskt föregriper Monty Python med omkring 600 år.

Monty Python and the Holy Grail (på svenska: Monty Pythons galna värld) är väl annars det tydligaste exemplet på deras intresse för medeltida kultur och för den groteska humorn. Men också i TV-programmen råder redan från första stund en pantagruelsk atmosfär - en glad och lycklig stämning som gör att det våld, som upprört så många, aldrig känns hotfullt eller skrämmande. När Python spränger en symfoniorkester i luften är det lika lite ett uttryck för blodtörst som när Gargantua pissar ihjäl "tvåhundrasextiotusenfyrahundraaderton människor (kvinnor och barn icke medräknade )". Snarare är det väl i själva måttlösheten som glädjen ligger, den våldsamma överdriften:
    - Jag tycker de borde attackera de lägre klasserna först med bomber och sedan med raketer som förstör deras hus, och sen, när de springer hjälplösa på gatorna, meja ned dem med maskingevär. Oh, och så förstås släppa lös gamarna. Jag vet att dessa åsikter inte är populära, men
    jag har aldrig eftersträvat popularitet.


Python älskar att slänga in Mr Gumby och andra Rabelaisinspirerade figurer i de mest viktorianskt strikta miljöer. Ett exempel är sketchen om den snuskige kyrkoherden: ortens nya kyrkoherde tas emot i en fin salong där två damer sitter och dricker te:
    Första damen: Hur trivs ni i prästgården?
    (Kyrkoherden reser sig upp bakom soffan med skjortan öppen och håret på ända; han böjer sig över och kör ner sin hand i den första damens urringning)
    Kyrkoherden: Jag gillar pattar!
    Första damen: Men kyrkoherden! Kyrkoherden!
    (Kyrkoherden backar plötsligt och ser sig skräckslaget omkring, som om han just insett vad han gjort)
    Kyrkoherden: Ah, herre Gud! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Så förfärligt! Första dagen i min nya församling, och jag... Hemskt ledsen! (...)
    Första damen: Ja, som sagt, hur trivs ni i prästgården?
    Kyrkoherden: Oh, ja, verkligen, ja absolut, omgivningarna är förtjusande och tjänstefolket är så uppmärksamma, särskilt den lilla husan med de stora bomberna.


Monty Python har bibehållit den medeltida folkhumorns persongalleri av sexgalna präster och nunnar, kungar och feodalherrar. Men de framställer också vår tids auktoriteter (politiker, affärsmän, läkare och kulturdebattörer'som en samling lika goda kålsupare, människor för vilka de höga idealen bara är ett sätt att kamouflera andra, föga respektabla, intressen:
    - Jag skulle vilja att man återinförde spöslitning. Varje torsdag, hemma hos mig.


Vill man på ett mer grundligt sätt studera den pythonska humorn kan man förslagsvis fördjupa sig i The Complete Monty Python's Flying Circus: All the Words, två bastanta volymer som innehåller de fullständiga manuskripten till samtliga 45 avsnitt av TV-serien. Att ge ut detta jätteverk kan kanske ses som en vansinneshandling. Håller programmen verkligen för att läsas när de så uppenbart är skrivna för att framföras? Jag tycker det. Det är självklart att en sketch som "Ministry of Silly Walks" knappast kan avnjutas till fullo i skriftlig form, men till största delen borde de här böckerna vara lika roliga även för den minoritet som aldrig sett ett enda Monty Python-program. Pythonhumorn är nämligen lika verbal som den är visuell - dessa två manuskriptvolymer är till bristningsgränsen fyllda av numera klassiska sentenser:
    - Dra ner byxorna, sir William, jag kan inte vänta ända till lunchen.
    - Ah, Mr Belpit. Era ben är så svullna!
    - Ja, jag är revisor och följaktligen för tråkig för att vara av intresse.
    - Ers Höghet, Ni är som en stråle fladdermuspiss.
    - Va?
    - Jag menade bara, Ers Majestät, att ni skiner som en gyllene båge när allting omkring är mörkt.


För den som inte orkar läsa igenom böckerna finns f.ö. ett stort och användbart sakregister, där man kan slå upp allt från "The Man with Three Buttocks" till "The Most Awful Family in Britain".

Vad man främst slås av under läsningen av dessa mer än 600 sidor koncentrerad Python, är den oerhörda mångfalden i deras humor, omöjligheten att tvinga in den i någon särskild genre. Här finns - ofta samtidigt - satir, grotesk, slapstick, parodi och absurdism. De många stilarna - ytterst ett resultat av Pythons arbetsmetod - smälter samman till en helhet, som inte minst bör ha förvånat upphovsmännen själva. Sketcherna glider ihop, kommenterar och sidobelyser varandra. När en sketch väl infogats i programmet förändras den plötsligt och börjar reagera mot de andra sketcherna. Helheten blir mer än summan av sina delar. Även entydigt satiriska sketcher får genom denna process nya och oväntade dimensioner.

Python tillåter aldrig en sketch att vara "bara" en sketch. Det finns alltid ett irrationellt element som drar sketchen åt ett annat håll, får den att peka i en annan riktning. Sketchen om den snuskige kyrkoherden är ett utmärkt exempel. Den tar sin början i den edwardianska salongen med de två damerna. En betjänt kommer in och anmäler den nye kyrkoherden. - Visa in honom, säger den ena damen, varefter betjänten lämnar rummet. Men istället för kyrkoherden joggar en alpinist med tyrolerhatt, lederhosen, ryggsäck och hacka in. Han följs av två herrar i frack, de ser sig förvirrade omkring och joggar ut. Först därefter kommer kyrkoherden in. Själva sketchen är sedan kort och ganska poänglös, men den är - väl att märka - i sin tur bara en del av ännu en sketch, "Light Entertainment Award".

Under läsningen slås man gång på gång av hur mycket Python lyckas göra av många gånger ganska enkla uppslag. De kan utgå från en känsla som de flesta mäiiniskor går och bär på och sedan driva den in absurdum. Rädslan för att göra sig löjlig, t.ex.; sketchen om mannen som inte kan säga ett ord utan att omgivningen brister i gapskratt har samma skräckkomiska kvaliteter som Kafkas novell om en man som överallt följs av två studsbollar. Ett annat exempel är sketchen "The Visitors" som också den bygger på en närmast kafkaisk skräck för att få sitt privatliv kränkt: ett kärlekspar får sin lägenhet invaderad av en ständig ström av människor, den ena egendomligare än den andra:
    - Jag var tvungen att ta med mig geten, han mår inte bra. Bara han inte orenar på mattan.
    (...)
    - Håll käften, din dumma kossa, det var ju bara på kul.
    - Det här är min fru Audrey, hon luktar lite illa, men hon har ett hjärta av guld.
    (...)
    - Lite knöligt... Jaha, inte så konstigt, jag hade satt mig på katten.


Rädslan för att träffa sina svärföräldrar in spe ligger bakom en annan sketch, den om Ken Shabby som blir utfrågad av sin flickväns far:
    - Ni inser förstås att Rosamund ännu är ganska ung?
    - Oh ja ...du vet ...tarom närom är unga ... va, va!
    - Och vad arbetar ni med?
    - Jag städar offentliga toaletter.
    - Finns det någon möjlighet till befordran där?
    - Jorå. Efter fem år får jag min egen toalettborste.
    - Och när hade ni tänkt gifta er?
    - På en gång, alltså. På en gång ... du vet... Jag har ju inte fått mig nåt på flera veckor.


Ytterligare ett exempel är den sanslösa sketchen om tre toupéförsäljare som desperat försöker övertyga sig själva om att de inte skäms för sin flintskallighet. Men det vore fel att tala om Python som ett slags Clown Skräck-komik. All ångest och förtvivlan upplöses i ett stort befriande skratt, som är det helt dominerande inslaget i Python-humorn.

Ju mer man läser av The Complete Monty Python .... desto svårare tycks det bli att ringa in det typiskt pythonska. En gemensam nämnare är kanske den frihetskänsla som varje avsnitt förmedlar. Det är nog ingen slump att man valde Sousas gamla Liberty Bell som signaturmelodi. Det har talats mycket om det anti-auktoritära draget hos Monty Python. Det är helt riktigt, men ibland undrar jag om det inte bara är en funktion av Pythons uttalade antipati mot klichéer och schabloner, mot allt som är gjutet i en fast och oföränderlig form. Visserligen riktas pilarna oftast mot fantasilösa maktmänniskor, men även föregivet radikala och frihetliga personer kan drabbas av satiren - i den mån också de fastnat i ett stelt tankemönster. Det är inte fråga om höger eller vänster, auktoritär eller anti-auktoritär - det är det stela och livlösa, frasmakare av alla ideologiska kulörer, som är Monty Pythons fiender. En kliché är en kliché är en kliché. I en sketch framträder den ultraliberale psykiatern The Amazing Kargol, spelad av Graham Chapman och pläderar för ett mindre repressivt samhälle:
    En del ungdomar finner själva illegaliteten lockande. Så är det med mord - om man förbjuder någonting så får det ett romantiskt skimmer över sig. Ta mordbrand t.ex.- jag menar, vem kan ärligt säga att han inte vid något tillfälle satt eld på en stor offentlig byggnad. Det har jag själv gjort. Det enda sättet att få ner brottsstatistiken är att minska antalet förbud. Sluta upp
    att smussla. Det har jag själv gjort.


Det är en ganska frän satir över det absurda frihetsevangelium som vi förknippar med 60-talet. Python var ju faktiskt själva en del av denna frihetsvåg. Ja, läser man Graham Chapmans bok A Liar's Autobiography ska man snart upptäcka att han politiskt stod mycket nära den psykiater han så elakt parodierar. Men i Monty Python finns inget utrymme för hans - eller någon annans - politiska deklarationer. Och här har vi också en förklaring till att Pythonprogrammen - mer än tjugo år efteråt - fortfarande känns så fräscha, ja tidlösa. Ingenting får ett konstverk att åldras så snabbt som lojalitet mot en ideologi.

Pythons ovilja mot klichéer påverkar även programformen - inget avsnitt är det andra likt. Härav också sketchernas oavslutade karaktär - eller är det någon som känner till hur papegojsketchen egentligen slutar?

Python gick också medvetet in för att bryta mot komedins alla regler. Det första som slängdes överbord var som bekant den obligatoriska slutpoängen, den som alla sketchförfattare fasar för. Men Python tar också död på en annan genrekonvention: The Straight Man, d.v.s. den normale person som det är tänkt att publiken ska identifiera sig med. I de Python-sketcher där en Straight Man förekommer finns det aldrig någon garanti att inte också han förr eller senare ska börja uppträda underligt. Ett typiskt exempel är Begravningssketchen där en man kliver in på en begravningsbyrå och berättar att hans mamma just dött:
    - Jodå, vi kan hjälpa er. Vi handlar med döingar. (...) Det finns tre saker vi kan göra med er mamma. Vi kan begrava henne, bränna henne eller dumpa henne.
    - Dumpa henne?
    - Dumpa henne i Themsen!
    - Va?
    - Åh, tyckte ni om henne?
    -Ja!

Så långt är allt i sin ordning. The Straight Man reagerar med samma förvåning som vi själva skulle ha gjort. Men när begravningsentreprenören föreslår att de ska äta upp mamman, säger kunden plötsligt:
    - Ja, jag känner mig faktiskt lite sugen. (...) Kan vita lite palsternacka till?


Den bästa beskrivningen av det typiskt pythonska har Terry Jones svarat för. Han citerar poeten Browning och dennes definition av poesi: två bilder kolliderar, men de skapar inte en tredje bild, utan en stjärna. Det är en beskrivning som på flera sätt passar in på Monty Python. De bygger gärna upp sina sketcher kring det som Arthur Koestler kallade "bisociationer" d.v.s. sammankopplingen av två oförenliga regelsystem ur vilket något nytt och annorlunda växer fram: en stor och stark skogshuggare, en riktig karlakarl, besjunger stolt det hårda och friska livet i skogen, bara för att i nästa sekund - lika stolt - besjunga lyckan i att vara transvestit. Kung Arthur försöker förklara hur han fått sin makt genom svärdet Excalibur inför några mycket skeptiska medlemmar av en anarko-syndikalistisk kommun, o.s.v.

>strong>Bisociationerna är en väsentlig del av pythonesken. Det kan därför vara värt att hålla Koestlers bisociationsteori i minnet. Han menade att all kreativ verksamhet byggde på bisociationer - det är den gemensamma nämnaren för vetenskap, konst och humor. Med en något krystad ordlek talar han om AHA-upplevelsen (vetenskap), AH-upplevelsen (konst) och HA-HA-upplevelsen (humor). Vad man än tycker om Koestlers teorier så känns de onekligen relevanta i just detta sammanhang. Hos Python finns en upptäckarglädje (vad händer om vi gör så här istället?) som kan väcka såväl förundran som skratt hos publiken.

Men det finns också faror med Python-estetiken. Bryter man ner alla regler och konventioner har man till slut inte kvar något att reagera mot. Fullständig formupplösning leder förr eller senare in i en konstnärlig återvändsgränd. Upproriskheten blir paradoxalt en ny tvångströja. Det här blev med tiden ett allt större problem för Monty Python. Efter gruppens upplösning valde därför John Cleese att göra TV-serien Pang i bygget, där han lyckades skapa något nytt inom förväxlingsfarsens mycket stränga regler. Eric Idles försök att upprepa Python-succén med Rutland Television blev däremot bara patetisk.

Monty Pythons humor - rörlig, fantasifull, oförutsägbar - började så småningom själv fastna i en formel. Metoden att kombinera två oförenliga företeelser tänder inte alltid en stjärna. Sketcher som den där hårfrisörer bestiger Mount Everest eller den om romanfigurer som bygger hus känns trötta och oinspirerade. Det kan gå lite rutin i att upprepa surrealisternas gamla recept med paraplyet och symaskinen.

I den fjärde och sista serien - den som John Cleese vägrade medverka i - har den traditionella sketchformen definitivt förvisats ur programmen och ersatts av långa, surrealistiska berättelser, som ibland är mer bisarra än roliga. Det stämmer nog som en del har sagt att Cleese's avhopp ledde till en obalans i gruppen och att tyngdpunkten kom att förskjutas till Palm/Jones.

Ingmar Bergman berättar i Bilder om sin rädsla för att göra En Typisk Bergman-film. På samma sätt blev Den Typiska Monty Python-sketchen till slut det största hotet mot Python-humorn. Den dök upp redan i de tidigaste programmen, blev alltmer högfrekvent i de två sista TV-serierna och förekommer även i samtliga långfilmer. "Storage jars" från den tredje serien utgör ett nästan övertydligt exempel på Den Typiska Python-sketchen. "Storage Jars" är ett slags Dokument utifrån med ett närmast sjukligt intresse för konserveringsburkar:
    I kvällens program kommer Mikos Antoniarkis, den grekiske rebelledaren som grep makten i Athen i morse, att berätta vad han förvarar i sina konserveringsburkar. Från konfliktdrabbade Bolivien rapporterar Ronald Rodgers om konserveringsburkar där.


Här finns TV-parodin liksom den nu rätt mekaniska bisociationstekniken. Efter Meaning of Life gick det inte att gå längre, vilket gruppmedlemmarna började bli plågsamt medvetna om. Python-estetiken förutsätter överraskningar och att det alltid finns något obekant element. Men publiken ville ha det trygga och välbekanta - Python blev kult. Monty Pythons scenframträdanden liknade alltmer en ritual - vilket man tydligt kan se i filmen Monty Python i Hollywood. Många av Monty Pythons produkter är fulla av självironiska kommentarer till återanvändningen av den en gång nyskapande humorn. En videokassett med The Best of Monty Python deklarerar stolt på omslaget "PARROT SKETCH NOT INCLUDED". Ett märkligt men samtidigt talande försäljningsargument.

I Monty Pythons två sista långfilmer - Life of Brian och Meaning of Life - har lusten att predika stundtals tagit överhanden. Life of Brian har t.o.m. ett klart och tydligt politiskt budskap. Det är Brian själv som formulerar det i ett tal
inför en jättelik folkmassa:
    - Ni behöver inte följa mig! Ni behöver inte följa någon! Ni måste tänka själva! Ni är alla olika! Ni är alla individer2


John Cleese har i en intervju förklarat att han betraktar Life of Brian som gruppens manifest. Men hur sympatiskt filmens budskap än är, så går det inte att komma ifrån att Life of Brian är en mycket otypisk Pythonfilm. Själva idén om ett budskap är på något sätt främmande för pythonesken. Det bestående intrycket av TV-serierna är väl snarare lättheten, känslan av att ingenting är vad det från början verkar vara och - inte minst - insikten att människans behov av ändamålslöshet är omättligt. Kanske kan följande monolog från den andra serien med större fog utses till gruppens manifest:
    (En kyrkoherde sitter med ansiktet mot kameran. Han har en yxa i huvudet.)
    Kyrkoherde Belling: Ni vet, det finns många människor i det här landet som, utan egen förskyllan, är alldeles normala. Några föddes normala. Andra blev normala senare i livet. Det är upp till oss, som har förlorat våra små förstånd, att hjälpa dessa människor att övervinna
    sin normalitet. Ni kan börja med små enkla saker som ping-pongbollsögon och en fånig röst och sedan kan ni måla halva kroppen röd och andra halvan grön och sedan kan ni hoppa upp och ned i en skål med sirap och skrika kra kra och sedan kan ni skrika Neurhhh Neurhhh och sedan kan ni rulla runt på golvet och skrika pting pting pting...




1 I en publicerad dagbok från tiden för Life of Brian's tillkomst berättar Terry Jones
om hur gruppen en kväll plågar sig igenom några skivor med Dolly Parton och
Rod Stewart och med en nostalgisk suck konstaterar hur mycket bättre allting var
på 1300-talet.

2 Fast Python kan givetvis inte låta bli att komplicera sitt budskap genom att låta folket lydigt svara med ett unisont: "Ja, vi är alla individer! Vi är alla olika!"

...och nedan kan illustrationen till texten ses, frilagd från texten där den i "orginalet" var inkorporerad med texten.



Publicerad: 2017-07-20

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN


Annons:

Senaste nummer:

2017-10-16
Contra

2017-10-14
Afghanistan-Nytt 3 2017

2017-10-12
Accent 6 2017
Amnesty Press 3 2017

2017-10-11
Tidig Musik 3 2017

2017-10-10
Medusa 3 2017

2017-10-09
Omkonst 41 2017

2017-10-08
Läsliv 3 2017

2017-10-04
Arkitekturtidskriften KRITIK #34

2017-10-03
Glänta 2-3 2017

2017-10-02
Provins 3 2017

2017-10-01
Punctum saliens

2017-09-26
Med andra ord 92 2017

2017-09-25
Kuba 3 2017
Aiolos 57-58 2017

2017-09-19
Parnass 3 2017

2017-09-15
Bildkonstnären 3, 2017
Lira Musikmagasin 4 2017

2017-09-13
Uppdrag Mission 4 2017

2017-09-12
Fjärde Världen 3 2017
KLASS 3 2017

2017-09-11
Opera

2017-09-08
Signum 6

2017-09-01
Punctum saliens

2017-08-25
Ord & Bild 2-3 2017

2017-08-24
Konstperspektiv 3 2017

2017-08-22
Läsliv 2 2017

2017-08-21
Konstnären 2 2017
Läsliv 1 2017

2017-08-20
Avaye Zan 88-89 2017

2017-08-19
Teatertidningen 181-182 2017

2017-08-15
Contra 3 2017

2017-08-12
Byggnadskultur 2 2017

2017-08-11
Balder 2 2017

2017-08-07
Medusa 2 2017

2017-07-30
Provins 2 2017

2017-07-15
Karavan 2 2017
Nutida Musik 265-266 2017

2017-07-13
Divan 1-2 2017
Akvarellen 2 2017
Afghanistan-Nytt 2 2107

2017-07-11
Judisk Krönika 2 2017
Uppdrag Mission 3 2017

2017-07-10
Nutida Musik 264 2017

2017-07-09
Ordfront Magasin 3 2017

2017-07-08
Accent 4-5 2017

2017-07-07
KLASS 2 2017

2017-07-04
Populär Astronomi 2 2017

2017-07-03
Signum 5

2017-07-02
Populär Poesi 33

Äldre resuméer