Skönheten och odjuret – skräck, sex och romantik i träsket

ur Hjärnstorm #125, 2016, Edvard Derkert





Inne i Louisianas träskmarker finns en märklig varelse. Ingen är helt säker på vad det är, en del menar att det är en människa. Andra att de är ett djur. Några kallar det ett monster. Men en sak är säker: det mördar.
Baksidestexten på VHS omslaget till filmen Terror i Sumpene. Träskmarken är en ypperlig grogrund för hjärnspöken. Ur dess grumliga vatten stiger de mest skräckinjagande varelser upp. Vidunder, olycksaliga mutationer; monster av diverse slag, mest av manligt kön. Ofta skiftande i grönt med fiskfjäll eller gälar. Sumpmarkens otillgänglighet, dess osunda insektsbemängda vattensamlingar, dess beslöjade yta och dess fräna dunster gör träsket till den perfekta metaforen för det undermedvetnas mest gruvliga bottensatser. En skräckens och äcklets krets vilken populärkulturen gör sitt bästa för att både exploatera och frilägga.

Vilka är dessa varelser, är de goda eller onda? Varifrån kommer de? Och vad kan dessa b-filmsfantasier säga oss om vår syn på samhälle och natur? Manligt och kvinnligt? Frågan är var vi vill förlägga gränsen mellan natur och kultur. Innan träsket blev en av b-filmernas favorithabitat för deras monster var djungeln och dess främmande och skrämmande invånare ett självklart val för populärkulturen. Och precis som i fabeln kunde dess djur förflyttas från sin naturliga miljö till en ny mänsklig kulturell kontext i syfte att förlöjliga och förtydliga mänskliga, eller rent av nationella drag. Innan vi går ner i populärkulturens träskvärld måste jag först stanna upp i djungeln och ta en kort titt på apan i oss, eller rätter sagt vilka föreställningar vi projicerar på apan.





Apan på bilden, ovan är försedd med pickelhuva och en knölpåk på vilken ordet kultur är påmålat. Denna liderliga best är av tysk nationalitet, men det språk han talar är förstås inte Goethes, utan den råa maktens. Bilden är en amerikansk anti-tysk propagandabild från första världskriget. Vi kan se apan träda in på amerikanskt territorium med en hjälplös blondin under vänster arm – som ett förebud om det öde som Amerikas döttrar och mödrar kommer att gå till mötes om inte Amerikas förenta stater går med i kriget för att stoppa det tyska vidundret.





Apan har förknippats med liderlighet och njutningslystnad. En apa i bojor sägs till exempel symbolisera en människa fångad av jordiska och sensuella böjelser. I många holländska målningar från 1500-talet har apan, för tydlighets skull, även tilldelats ett äpple, en symbol för syndafallet. Tematiken sex och apor återkommer i filmen King Kong från 1933. I filmen finns också ett, enligt David N. Rosen King Kong – race sex and rebellion, Jump cut nr 6/1975, rasistiskt element. Svarta kunde, enligt Rosen, framställas som undermänniskor, som halvapor. Handlingen i filmen tycks också återspegla de afrikanska slavarnas historia. King Kong tvingas med våld lämna sin djungel och förs i bojor till USA där han får uppträda som ett ”freak” på nöjets estrader. Apan, fortsätter Rosen, är den mest passande symbolen för lägre djuriska instinkter. I detta fall har vi en jättestor apa och hans ohämmade strävan efter en blondin, det arketypiska sexobjektet à la Hollywood. I filmens slutscen klamrar sig King Kong fast vid en skyskrapa, ett falliskt objekt om något. Det sexistiska temat berör också den rasistiska myten om den svarte mannens sexuella potens och idén om hans outsläckliga lust till den vita kvinnan. Filmaffischen för filmen Africa Exitatation från 1977 talar även den sitt tydliga språk, och understryker med all önskvärd tydlighet Rosens reflektioner kring ras och sex i King Kong.





I böckerna om Tarzan, den första utkom 1912, av Edgar Rice Burroughs är rollerna ombytta. En människa av manligt kön förflyttas, av ödets grymma nyck, till den afrikanska djungeln och ett liv i en apflock. Den unge Lord Greystoke, det vill säga Tarzan, som ännu blott är ett hjälplöst spädbarn när han adopteras av aphonan Kala växer upp i urskogen där djungelns råa lag råder. Tarzan är innerligt hatad av stammens alfahanne och han har till en början endast sin fostermors kärlek och styrka att tacka för sin överlevnad. Tarzan är påfallande hårlös, och löjligt klen enligt de andra aporna. Men precis som i Den fula Ankungen får han så småningom sin upprättelse. King Kong kunde endast förlita sig på sin råstyrka, men Tarzan med den vite mannens inneboende förstånd att förlita sig på har förmågan att försvara sig mot den brutala övermakt som alfahannen utövar. Tarzan är närmast urtypen för den ädle vilden. Han är inte bara intelligent utan även god; med hjärtat på det rätta stället. Med den adlige vite mannens arvsmassa i bagaget lyfter han sig ledigt ovanför den begränsade aprollen han tilldelats av Kala och apstammens kollektiva förväntningar. Tarzan återvänder vad det lider till civilisationen för att hitta sitt hjärtas dam, Jane. Efter en tid bosätter han sig på sitt arvegods i England, men blir djupt besviken på civilisationen och beger sig tillbaka till den afrikanska djungeln med sin Jane för många spännande äventyr i en lång rad Hollywoodfilmer.





Det är inte långsökt att tänka sig att kontroverserna om Charles Darwins lära om det naturliga urvalet fortfarande ekade i det viktorianska samhället när Edgar Rice Burroughs påbörjade den första boken om Tarzan och att de frågeställningarna Darwin introducerat bidragit till bokens tematik. Att människan skulle härstamma från aporna föll inte i god engelsk jord, och om det nu mot all förmodan var sant, kommenterade en viktoriansk kvinna, ”låt oss då hålla tyst om saken”. Darwin fick utstå tillmälet ”apornas son”, vilket ironiskt eller följdriktigt, fick bli den svenska titeln på den första Tarzanboken Tarzan, apornas son. Debatten var inflammerad och ”apan” blev det tillhygge som motståndarna älskade att använda sig av när de vetenskapliga argumenten tröt. I en debatt på The British Science Association i Oxford 1860 utspelade sig följande replikskifte mellan biskop Samuel Wilberforce och biologen T. H. Huxley. Biskopen frågade spydigt om Darwin var släkt med aporna på mödernet eller på fädernet, varpå Huxley svarade att han hellre hade en apa som förfader än en biskop som använder sin intelligens till att förlöjliga vetenskapliga fakta.





Apans negativa laddning och dess sexuella konnotationer försvinner efterhand med att schimpansen, den främsta teaterapan, får jobb inom film och teve. En av de mest välbekanta är Cheetah som fungerade som sidekick till Tarzan i de många hollywoodfilmerna om djungelhjälten. En trevlig och charmig krabat som förutom att bidra med komik även kunde vara Tarzan behjälplig i de många knepiga situationer han hamnade i. Intressant att notera är att Cheetah inte förekom i de böcker som filmerna byggde på. Vad man än kan säga om böckerna om Tarzan, komiska är de inte, och god underhållning kräver, i alla fall enligt Hollywood, komiska inslag. Cheetah är i mångt och mycket King Kongs motsats, gullig, relativt liten, charmig, och givetvis försedd med de bästa av mänskliga egenskaper: intelligens och ett gott hjärta. Apor är, trots djurrättsaktivisters protester, fortfarande utnyttjade inom filmen. Apor som ges mänskliga egenskaper, men också som i Apornas planet där mänskliga skådespelare spelar apor, och det i en apkultur som på ett skrämmande sätt påminner om vår egen. I och med att apan gullifierats behövde Hollywood nya monster och nya monsterhabitat. En väg ledde ut i rymden, en annan ner under vattenytan. Men oavsett miljö och monster så tycks en halvnaken kvinna, oftast en blondin, vara ett bestående element.

I skräckfilmen Monstret från den svarta lagunen från 1954 möter en geologisk forskningsexpedition i Amazonas urskogar en varelse som man tror är en representant för en hittills okänd djurart – en mänsklig amfibie. På svenska Wikipedia har en uppenbarligen mycket ung person, dristat sig till att i några korta meningar återberätta filmens intrig: ”Några forskare beger sig till den mystiska Svarta lagunen för att se efter om det finns något liv där. Men de anar inte att ett stort otäckt monster har bott där i många år. De drogar och fångar in monstret för att sedan kunna ta prover och utföra experiment. Monstret faller för en av de kvinnliga forskarna. Han lyckas rymma och kidnappar kvinnan. Chefsforskaren tar på sig uppdraget att rädda sin kollega”.





Mönstret går igen, skönheten och odjuret; vacker kvinna, anskrämlig hanne, kärlek, om än obesvarad, över artgränserna, giriga eller ärelystna vita män, och monster som egentligen inte är så ondskefulla. I både King Kong och i Monstret från den svarta lagunen är de skrämmande varelserna produkter av naturen. Naturliga, men annorlunda. De har mänskliga känslor men är av någon av naturens ironiska och outgrundliga nycker fula som stryk. Även ett mycket sentida och mycket godhjärtat träsktroll som Shrek lever upp till detta kriterium. Shrek är till en början en rätt ovänlig enstöring, men efterhand förstår biobesökaren att detta karaktärsdrag är en produkt, inte av naturen, utan av kulturen. Ingen vill veta av honom och han blir till och med jagad, som ett djur, av den elake kungens män.





Shrek förälskar sig i en prinsessa, men det är intressant nog inte för att han är av en annan art, en annan ras, han tvekar att förklara henne sin kärlek, utan den avgörande faktorn är att han är så ful. Men slutet gott, de tu får varandra, och prinsessan förvandlas även hon till ett fult skogstroll.





I filmen The Giant Leeches, de gigantiska blodiglarna, från 1959 har man funnit en döende jägare med jättelika sugmärken på sin kropp. I denna film som utspelar sig i Floridas träskmarker är vi mycket långt från det ”ädla” odjuret. Blodiglar är som vi alla vet, helt renons på känslor. De slemmiga och motbjudande organismerna slår till gång på gång, ”krypande terror,….stigande upp från helvetes djup….för att döda och erövra.” Men fullt så omänskliga förefaller de inte när de släpar upp en död man ur träsket. Filmproducenterna hade uppenbarligen ingen budget för att skapa trovärdiga monster, de fick i stället använda sig av statister i igelkostymer för att gestalta monstren, men skådespelarnas rörelsemönster talar sitt tydliga mänskliga språk, och iglarna blir mer löjliga än skrämmande. De bor i en grotta under träsket och i den effektfulla slutscenen där dynamit kommer till användning blir världen än en gång en ”djurart” fattigare. Ännu har ej miljömedvetenheten vaknat i Hollywood.

Kvinnliga monster har jag inte stött på i mitt research-arbete, men i filmen Swamp Women från 1956 är kvinnorna inte bara sexiga utan även företagsamma, men antagligen också ”dåliga” då de är fångar som brutit sig ut från ett fängelse. De är på jakt efter diamanter som gömts långt in Louisianas träskmarker. ”Du har aldrig mött den här sortens kvinnor!”, kan man läsa på filmaffischen, och lika glad är man väl för det, eller? Filmen är kanske inte helt överraskande inkluderad i boken The Fifty Worst Films of All Times.






”Inte för så länge sedan i ett outforskat träsk kolliderar en mans skapande geni med en annan mans onda dröm och ett monster blir fött. Ett monster för kraftfullt för att dödas, för listigt för att fångas”. Ungefär så lyder förtexten till filmen The Swamp Thing från 1982. Filmen bygger på en tecknad serie med samma namn. Filmen är inte speciellt läskig, en underlig blandning av saga, serie och romantik, och ibland även komedi. Den briljante men aningen arrogante forskaren Alec Holland befinner sig i sitt laboratorium i Louisianas träskmarker, för att med mänsklighetens goda i åtanke, ta fram en gröda som klarar av att leva under extrema livsbetingelser. Fast helt övertygade blir vi inte av hans filantropiska motiv. Med genetisk ingenjörskonst försöker han kombinera djur och växter. ”Jag vill skapa en växt med ett djurs aggressiva vilja att överleva.” Detta är ett topphemligt projekt som skyddas av amerikanska regeringen och för detta ändamål skickas agent Alice Cable för att övervaka säkerheten. Agent Cable blir trots, eller tack vare Hollands arrogans, attraherad av honom.





Forskaren tar ut henne på en liten tur i träsket på tu man hand. Natur, eller måhända erotik, är samtalsämnet. Holland sträcker lojt och njutningsfullt upp sina armar i båten de sitter i. Agent Cable från Washington menar att han påminner om ett träd. ”– Jag känner mig ibland som ett träd, replikerar Holland. Vad tycker du om träsket? – Jag hatar träsk och insekter, saker utan ben, svarar agent Cable. – Det ska var snyggt och rent för din del, eller hur? – Du kan äta från mitt köksgolv! – Du kan äta från mitt träsk. Halva världen skulle kunna livnära sig på träsken. – Troligare är väl att träsken äter oss. Och vad hände förresten med din föregångare? – Aligatorn följde bara sina naturliga instinkter. Inget man kan klandra en kille för! Det finns så mycket skönhet i träsket, fortsätter Holland, skenbart för att byta ämne, du behöver bara öppna upp ögonen för att se den. Ta en titt in i din egen kropp, kvinnans kropp, en av guds skönaste skapelser, och vad ser du? Raka linjer, dioder, krom... nej vad du ser är en massa stökiga underverk. Och tänk bar på det mest kreativa en man och kvinna kan hitta på, och du ser något som växer. Något oförutsägbart. Något magiskt!”





Dessvärre har Holland en mäktig, och galen, motståndare i den ondskefulle Doktor Anton Arcane som tillsammans med sina paramilitära underhuggare intar laboratoriet just i den stund när forskaren lyckats få fram ett livsförstärkande preparat. Holland lyckas fly, men har dessförinnan kommit i kontakt med det potenta illgröna elixiret. Vilket sätter honom i brand och han kastar sig brinnande ner i träsket för att kort därefter återigen dyka upp som en brunt monster. Som The Swamp Thing. Fast så värst frånstötande är han inte trots att han ska föreställa vara en ”humanoid massa av växtmaterial”.





I serien ser han betydligt växtligare ut och det är svårt att låta bli att associera honom med den ”gröne mannen”, en närmast arketypisk figur med många inkarnationer i ett flertal olika kulturer världen över. Den ”gröne mannen” kan sättas i samband med dyrkan av växtlighetsgudar och är en symbol för återfödelse, naturens cykliska förlopp och för människans beroende och samhörighet med naturen. Som seriefigur kämpar Swamp Thing för sitt träsk, och för moder jords natur i stort, men även teroristattacker tar han sig an. Ett jobb värdigt en modern superhjälte. Det är förstås ingen slump att Alec Holland i början av filmen säger sig identifiera sig med ett träd, det är ju ett sorts människoträd han förvandlas till. I den tecknade serien är han vänligt grön, lövad som en majstång. Filmens monster är brunt och läderaktig, något trädaktig, men med ett vänligt, rent av vist ansikte.

I King Kong och Monstret från den svarta lagunen är monstrens kärlek obesvarad och de dör eller tvingas dra sig tillbaka. Icke så i The Swamp Thing. Till en början är Hollands intresse för agent Cable, gissar vi, mest av sexuell natur. Efter katastrofen förvandlas hans erotiska lust till kärlek. Han växer, rent av som människa. Förädlas. Men slutet är, trots att ärkefienden nedgjorts, och att kärleken fastslagits vara ömsesidig, aningen sorgligt. Monstret drar sig ensam tillbaka till sitt träsk, väl medveten om att deras kärlek ändå är en omöjlighet. Hans livsuppgift får bli trädkramarens, superhjältens. ”Vetenskapen förvandlade honom till ett monster, men kärleken förändrade honom än mer”, som det står på bioaffischen. Till skillnad från King Kong och Monstret från den svarta lagunen är monstret i träsket skapat av den mänskliga kulturen. Och I the Swamp Thing framställs träsket och naturen ej som ett hot utan som ett löfte. Och precis som Holland lär sig älska agent Cable, lär sig Alice Cable att älska träsket, att se dess skönhet. Träsket är inte längre ett odjur utan en skönhet.

Den här omvärderingen av naturen verkar inte slagit igenom hos leksakstillverkarna. På kartongen till Monster Fighters från Lego jagas det söta träskmonstret av en orakad man med Elvisfrisyr som manövrerar en typisk träskbåt försedd med granatkastare vilka skickar iväg en projektil strax ovanför det inte ont anande träskvarelsen. Swamp Thing har som många andra seriefigurer förvandlats till en så kallad action-figur. En av dessa Swamp Thing-dockor har försetts med ett nät och påk. På paketet kan man läsa: ”Capture swamp thing with organic net and cypress club.”. Men hallå, Swamp Thing är ju en hjälte, en skogsmulle – inte ska han fångas. Det ser illa ut för vår naturhjälte, men kanske kan Swamp Thing, den gröna mannen, aldrig dö. Till våren kommer han åter, och vi lövar våra majstänger för att hylla grönskans återkomst. Eller är det naturens dödgrävare i Elvis frisyr som får sista ordet?!




Publicerad: 2016-10-29

Köp Hjärnstorm
Läs mer om Hjärnstorm i katalogen
Fler artiklar knutna till Hjärnstorm
Fler tidskrifter i kategori ALLMÄNNA
Fler tidskrifter i kategori KONST & DESIGN


Annons:

Senaste nummer:

2017-09-19
Parnass 3 2017

2017-09-15
Bildkonstnären 3, 2017
Lira Musikmagasin 4 2017

2017-09-13
Uppdrag Mission 4 2017

2017-09-12
Fjärde Världen 3 2017
KLASS 3 2017

2017-09-11
Opera

2017-09-08
Signum 6

2017-09-01
Punctum saliens

2017-08-25
Ord & Bild 2-3 2017

2017-08-24
Konstperspektiv 3 2017

2017-08-22
Läsliv 2 2017

2017-08-21
Konstnären 2 2017
Läsliv 1 2017

2017-08-20
Avaye Zan 88-89 2017

2017-08-19
Teatertidningen 181-182 2017

2017-08-15
Contra 3 2017

2017-08-12
Byggnadskultur 2 2017

2017-08-11
Balder 2 2017

2017-08-07
Medusa 2 2017

2017-07-15
Karavan 2 2017
Nutida Musik 265-266 2017

2017-07-13
Divan 1-2 2017
Akvarellen 2 2017

2017-07-11
Judisk Krönika 2 2017
Uppdrag Mission 3 2017

2017-07-10
Nutida Musik 264 2017

2017-07-09
Ordfront Magasin 3 2017

2017-07-08
Accent 4-5 2017

2017-07-07
KLASS 2 2017

2017-07-04
Populär Astronomi 2 2017

2017-07-03
Signum 5

2017-07-02
Populär Poesi 33

2017-07-01
Alkohol & Narkotika 3 2017

2017-06-30
Lira Musikmagasin 3 2107

2017-06-26
Opera 3 / 2017
ponton 2 2017

2017-06-23
Nordens Tidning 2 2107

2017-06-21
Nordens Tidning 1 2017

2017-06-20
Lyrikvännen 3 2017

2017-06-19
Haimdagar 1-2 2017
Med andra ord 91 2017

2017-06-18
Med andra ord 90 2017

2017-06-17
Amnesty Press 2 2017

2017-06-16
Tiden Magasin 2 2017
Kuba 2 2017

2017-06-15
Merdeka och Östtimorinformation 72

2017-06-13
Ottar 2 2017

2017-06-11
Judisk Krönika 1 2017

2017-06-09
Bildkonstnären 2, 2017

Äldre resuméer