Presens nr 1 2015 - Eld
RÄTTELSE AV TEXTEN "ELD MOT ELD"
Tyvärr hade de sista raderna i Ann-Marie Forsbergs text i Presens nr 1 2015 fallit bort. Vi beklagar felet. Här kommer texten i sin helhet.
Eld mot eld
För sex år sedan låg jag en månad på olika sjukhus, bl.a. på HUS i Mejlans. Den tiden var både jobbig och lärorik. På grund av sjukdom och stark medicinering hade jag svårt att sova om nätterna. Då lyssnade jag på nattradio, läste eller stod i fönstret och tittade ut över ett nattligt Helsingfors. Vyn blev mycket bekant för mig. Det var bar vinter i slutet av december. Jag såg ett gytter av hus och takformationer. I bakgrunden reste sig den vita Domkyrkan. De flesta husfönster var mörka, men här och där kunde jag se ljus. Det märkligaste var att staden visade sig som i ett eldsken. Den varma orangetonen spreds av gatlyktorna.
Jag tog fram ett udda papper som jag hittat och några pennor: en blyertspenna och en blåröd färgpenna. Med hjälp av dessa skissade jag fram den nattliga staden.
Väl hemma igen utvecklade jag skissen till en akvarell och betonade eldskenet starkt. Akvarellen utgjorde sedan grunden för en oljemålning som fick heta Brownville.
Jag kom att tänka på ”den brinnande staden” i samband med att en bibelvers dök upp i mitt medvetande.
Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd. (Folkbibeln)
Orden uttalas av Jesus och finns i Lukas evangelium, kapitel 12 och vers 49.
Min vana trogen jämför jag med den engelska Kung James översättning och kan där läsa:
I am come to to send fire on the earth; and what I will, if it be already kindled?
Början tycker jag är ganska lika i verserna, men den senare delen låter olika. En egen översättning av den engelska texten blir en fråga: ”…och vad skulle jag (göra), om den redan hade blivit tänd?”
Ur detta kan jag läsa tanken, att om den eld som Jesus kommit för att tända redan är påtänd, vilken skulle hans uppgift då vara. Emmausvandrarna, som träffade den uppståndne Jesus, talade med honom och inte kände igen honom, frågade sig efteråt, om det inte ”brann i deras hjärtan”, när de ändå hade sett honom och han hade diskuterat med dem. Brinnande hjärtan är väl en omskrivning för varmt engagemang och iver eller kärlek till någon eller något. Pingstdagens upplevelse med eldslågor som tecken bekräftar att Jesus fullgjort sin uppgift. Människorna hade fått del av en gudomlig kraft.
Den synliga och konkreta elden kan både värma och förstöra. I fel händer, ovarsamt använd, kan den utvecklas till ett fruktansvärt eldhav som är svårt att tämja eller släcka. Sådana problem fick nog svedjebrännarna kämpa med förr. Om elden började sprida sig okontrollerat och vattnet, försöken att kväva eldhärdarna eller brandkorridorerna inte hjälpte, måste man anlägga en moteld för att förhindra spridningen.
När man följer med aktuella händelser i dag undgår man inte att ta del av hatets framfart i världen. Den våldsvågen är som en förödande eld, svår att stoppa. Jag frågar mig: Vem tänder motelden? Efter försök att stoppa hat med förhandlingar, vapenstillestånd eller fredsbevarande styrkor, vilka alltså inte gett resultat, är då fullt krig det ända som gäller? Eller finns det möjligen någon annan metod? Kunde man tända en ”moteld” av något slag? En moteld som får slut på striderna utan att döda med vapen? Är det redan för sent att tända den? Jag för min del vågar påstå att den eld som Jesus tände för nästan två tusen år sedan kunde vara svaret på frågan!
Och för att koppla tanken till mitt Helsingfors: Kunde motelden börja här? Finns här människor med hjärtan som brinner?
Ann-Marie Forsberg
Publicerad: 2015-02-05
Läs mer om presens. i katalogen
Fler artiklar knutna till presens.
Fler tidskrifter i kategori ODÖDINGAR
