Inbördeskriget – ett reportage om Christiania

Ur Anti nr 29


Doften av Köpenhamn är inprogrammerad i mitt luktsinne. Där växer det en särskild buske – jag har aldrig vetat vad den heter – som planteras som en mur utmed trottoarer och utsöndrar en lukt som för tankarna till en obekymrad pojkes promenader längs det danska 80-talets förortsvillor i Tårnby. Ljudet av ett plan som startar från Kastrup, hundlortar på gruset intill välanlagda gatustråk, en nyintjänad dansk femtiolapp i fickan, söndagar i mormors kök, hennes utsökta mat, kortspel, gräddglass vid Dragørs båthamn och aftonsnittar framför tv-avisen – allt kommer tillbaka till mig när jag befinner mig i huvudstaden.

En vardagskväll när jag var fjorton år hade morfar kapslat upp en Tuborg, tittat på mig med andra ögon, räckt över den gröna flaskan till mig och sagt: "Nu er du sgu gammel nok at drikke en øl sammen med din bestefar". Och jag minns stoltheten som fyllde mig då den bittersöta kolsyrade drycken lite motvilligt rann ner i halsen; hur jag och morfar drack ölen, log mot varandra som två danska jämlikar, förenade i tystnad för att mormor inte skulle få reda på något, med skum på överläppen.

Jag minns inte min första danska motivering, men min först svordom och hur lätt den flöt samman med det talade språket. Jag minns dagsfärder i baksätet på en gul HT-buss. Amager med omkrets. I ett köpcenters djuraffär kunde man konversera med en inburad gammal papegoja. Mormor gjorde trerätters menyer av nationalrätter med hemmagjord citronfromage till dessert bara för att det var tisdag. Ibland stod det någon dansk släkting med en cigarr i munnen i farstun som man skulle hälsa på. Jag köpte mina egna leksaker.

En okonventionell lycka. Det är Danmark för mig.

November 2008 står vi i skymningen och stirrar på en lekplats i hjärtat av Christiania. Målarfärgen är blek, träet skavt; handgjorda repstegar, torn och tunnlar i runda former, resta i en sandlåda någon gång under 70-talets politiska storhetstid. Jag tänker på min egen uppväxt i skuggan av ett politiskt korrekt dagis med överbeskyddande fröknar och "godkända" lagomlekar. Något naivt idealistiskt lever kvar materialet också på den här platsen, men som danskt barn reder man sig själv.

Barnens lekplats är den sista riktiga fristaden, det sista ointagna fortet, i detta omdiskuterade kvarter som befolkats av alternativa snobbar, socialt utslagna, konstnärer, introverta originella och vanligt hederligt folk. Christiania är fast i ett tvåfrontskrig. Inte bara kriget mot den danska regeringen eller mot det ofrivilliga knarket, utan också i värnandet om ett balanserat rykte och kampen för att få finnas kvar som suveränt samhällsbygge. Runt omkring oss reser sig våningshus, kaserner med slitna tegelfasader och i varje port med dov belysning står två suspekta personer och konverserar med varandra. Känslan av misstänksamhet växer sig inom mig och jag inser att jag befinner mig mitt en krigszon, ett inbördeskrig på dansk mark, ett krig inombords i mig själv som dansk.

Samma misstänksamhet och rädsla hade fått mig att länge undvika att besöka området. Själva namnet Christiania var länge förföljt av en slags ångestreflex hos mig. En sen kväll när jag var sjutton stannade en ensam blå volkswagen på huvudgatan i trygga Tårnby. En ung man öppnade bildörren och undrade om jag ville hänga med till Christiania. Nej, sa jag direkt utan att ställa några frågor och smällde igen den. Det satt i ryggmärgen.

Det finns alltid två åsikter om Christiania, antingen ett ja eller ett rungande nej. Inte sällan mer fördomsfulla än genomtänkta. Inga vanliga människor vågar bege sig dit, tror man, men ändå räknas fristaden som Danmarks tredje största och Köpenhamns näst största turistattraktion. Området förknippas med ett hänsynslöst narkotikamissbruk men Christiania har, till skillnad från resten av Köpenhamn, en nolltolerans då det gäller användningen av tunga droger. Som hyresgäst riskerar man att bli utkastad om det uppdagas att man missbrukar. Drogmissbruket är förmodligen inte större än i många andra av Köpenhamns stadsdelar och det är svårt att göra några generella uttalanden av typen "Östermalm har ett utbrett missbruk av Cognac". Över huvud är det på tiden att sluta omnämnda Christiania som ett socialt experiment då det har funnits och fungerat i mer än tre årtionden.

Christiania grundades 1971 då ett gäng med alternativa aktivister tog över ett övergivet militärområdet i stadsdelen Christianshavn i Köpenhamn. Folketinget tog då beslut på att området skulle utrymmas senast 1 april 1976, men eftersom Christianiterna organiserade sig snabbt, höll folkfestivaler, indelade området i fjorton självständiga områden som samlas i ett centralt bosättarråd och vann ett starkt opinionsstöd hos politiska grupperingar, arkitekter och rockgrupper, fördröjdes stängningen. 1978 tog den danska staten ett nytt beslut, men utan några framgångar. 1987 gav man ut en handlingsplan som skulle leda till sk "normalisering". Under 90-talet intensifierades polisinsatserna mot knarket på Christianias huvudgata, Pusher-street, och efter att christianiterna fått till stånd ett särskilt samarbetsavtal med den danska regeringen deltog invånarna själva i kampen mot droglangningen.

I vilket Danmark har Christiania inte någon plats? Vems intressen styr egentligen debatten om fristaden? Är det inte fler frizoner världen behöver, snarare än färre?

Som i alla inbördeskrig är det den med mest pengar, resurser eller andra maktmedel som sätter dagordningen. "Fri galaxe" står det på en bil som står parkerad utanför ingången till Christiania. Ja, det är väl egentligen vad diskussionen handlar om. Rätten till sina egna åsikter, till en egen kosmologi och friheten att kunna skapa sig egna okränkbara samhällen utanför den gängse normen.

Christianshavn ligger så centralt som man kan komma in i staden Köpenhamn innan allt äts upp affärsgator, kontor, dyra varuhus, tunnelbaneutgångar och hoper av stressade människor. Redan idag är stadsdelen mitt i huvudstadsområdet ett lukrativt område för byggnadsprojekt och längs med hamnen växer det upp nya insatslägenheter i flermiljonsklassen. Christiania är den unika idyll där boendemiljön och boendekostnaderna fortfarande är rimliga som fortfarande ockuperar en bit mitt i detta enorma markvärde. Ett stenkast från fristaden ligger det flotta Islands brygge som förut ansågs vara ett socialt belastat område i likhet med Christiania. Idag kallas det för Köpenhamns Manhattan. Jag kan inte låta bli att tänka att en normalisering på danska betyder något i stil med försnobbandet av vackra Söder eller marknadsanpassning av folkliga Möllevången.

Dejlige Danmark har blivit konventionellt. 2001 tillträdde en borgerlig regering med målet att fullfölja handlingsplanen. Motiven för en normalisering sägs vara den utbredda hasch-användningen (hasch räknas i Christiania som en lätt drog) och att bosättarna inte sköter sina förpliktelser utan låter de gamla kulturmärkta husen förfalla. Det har visat sig vara rena lögner. Handlingsplanen för ett normaliserat Christiania innehåller inga restaureringsförslag, inga sociala punktinsatser, utan talar sitt tydliga språk: riva ner och bygga nytt. Samma regering har på tveksamma grunder och långt bort från den övriga skandinaviska opinionen laborerat sönder det danska gemytet genom att riva ner ungdomshus, hetsjaga fildelare, odla en närmast främlingsfientlig offentlig debatt och låta danska trupper delta i det sk kriget mot terrorismen.

Vi går in på ett kafé. Väl framme vid disken i en liten lokal full av människor med olika utseenden och dialekter beställer jag ett glas med te. Det hänger alla möjliga grytor och stekpannor längs de vita väggarna. "Varsågod, ta min plats" säger en äldre dansk dam och jag får en stol att sitta på. Här är rollerna ombytta. Här reser de gamla sig för de unga. Jag pratar svenska med några jag möter. Det ger mig ett tillfälligt kamouflage och en nödvändig distans till danskheten. Som svensktalande dansk är man automatiskt diskvalificerad – det tillhör inte dansk uppfostran att flytta utanför hemlandets gränser – men inte längre, inte i Christiania. Jag frågar vad man tycker om den senaste utvecklingen i landet. Här skäms de över Danmarks moderna iver att bli som en amerikaniserad mönsterstat och Sverige framstår mer och mer som den frihetliga grannen i öster. I Danmark er jeg født, der har jeg hjemme" lyder folksångsklassikern från en gammal radio på en hylla ovan kafégästerna. Det blir nästan paradoxalt. Ansiktena förbyts framför mig och jag inser att just den här platsen, den som jag alltid har varit rädd för, är det enda som finns kvar av äkta danskhet, av det obekymrat vackra, av mormor och morfar.

Luka Vestergaard, Christiania, Köpenhamn

Publicerad: 2008-12-04


Läs mer om Anti (nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Anti (nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA