Endast dubbelmoralen är dödlig
Ur Anti nr 15
”Jag är chockad!”
”En ofattbar tragedi!”
”Varför?”
Spridda uttalanden från olika personer om en och samma händelse. Att det gäller ett dödsfall råder det knappast någon tvekan om, men vem, och vad har hänt? Är det månne någon alldeles för ung människa som genom sjukdom eller olycka ryckts från jordelivet? Har någon blivit mördad? Kanske fågelinfluensan har fått sitt första svenska ansikte?
Knappast. Dom inledande citaten är vänner och kollegors kommentarer till att Astrid Lindgren hoppat vidare till Narnia. Själv kände jag mig ärligt talat inte ett dugg chockad över händelsen. Inte heller kunde jag begripa det tragiska i att en människa stilla somnade in vid nittiofyra års ålder efter ett långt, friskt och framgångsrikt liv. Rik som ett troll, bekräftad av hela världen och respekterad som få. Astrid var den enda nittionåtåring jag kan komma på som fick makthavare och regering att skrapa med foten så fort hon hostade till om något hon tyckte. Kan man ha ett mer avundsvärt utgångsläge på sin ålders höst? Inte i min agenda i alla fall. Var hittar man det tragiska i den här historien?
Däremot kan jag stå till tjänst med att räta ut frågetecknet efter ”varför”. Tanten var helt enkelt gammal, och har man inte dött tidigare är det inte helt ovanligt att det händer när man hunnit fylla nittiofyra. Jag kommer inte ihåg frågans upphovsman, men om vederbörande fortfarande grunnar på saken hoppas jag att han eller hon läser det här. Drygt sex års ovisshet räcker nog: Det var ålder.
Ibland verkar det nästan vara förbjudet att låtsas om den saken. Ingen annanstans firar dubbelmoralen sådana triumfer som just kring döden. Dom flesta verkar sticka huvudet i sanden och intala sig själva att den inte existerar, Sedan reagerar man med förvåning när förträngningsteorin inte funkar. Det kan handla om Astrid, den där påven dom baxade omkring på i två decennier innan han befriades från sina plågor eller gamla mormor på långvården – ni vet hon som legat som ett paket i tio år och som ingen besökt sedan förrförra skottdagen.
Det spelar ingen roll, förvånad måste man bli och sorgligt ska det vara – även om den som dött ingenting hellre önskade än att äntligen få somna in. Nu ska det sörjas och nu måste varje anständig människa också bli temporärt religiös av ren plikt. Här ska alla heliga sakramenten fram, och även om den döde aldrig besökt en kyrka sedan dopet, om ens då, måste präster tillkallas och kistor släpas land och rike runt. Släkt och vänner skola lipa, hetsade av kristna floskler som, i många fall, vare sig dom lipande eller döda gett ett öre för tidigare.
Döden är ofrånkomlig business som ingen kommer undan. Var och en som styrt upp det praktiska när någon dött vet vad jag talar om. Här är utgångsläget att dom anhöriga är så förlamade av sorg att allt skall ordnas per automatik. Nöjer man sig med traditionell kristen begravning enligt standardmall 1A går allt som på räls, det enda du behöver göra är att betala spektaklet. Vill du däremot av något skäl ha det på annat sätt blir det ett litet helsike. Försök slippa präst till exempel, som jag gjorde när farsan dog. Det var en liten helvetesdjungel av blanketter och ansökningar som skulle betas av. Vem som infört lagen om att man är tvungen att köpa en kista för några tusen (och uppåt) som bara ska eldas upp är en annan gåta, och att man måste inneha skepparexamen för att få strö en döings aska i havet är ju så mossigt att många med mig glatt begår denna kriminella handling av ren princip. Nog för att det finns många idiotiska lagar och förordningar här i livet, men jag skulle vilja påstå att dom toppas när man dör. All logik kring en människa verkar försvinna med det sista andetaget, och sedan råder inga som helst gränser för hur stelbent och korkat regelverket är.
Hur vill man ha det när man själv dött då? Där finns det många bud och varianter, men en sak verkar många av oss ha gemensamt: Tanken på att folk inte ska vara ledsna, utan helst av allt göra själva ceremonin till en positiv upplevelse. Varför inte ställa till med fest och bli avfirad i glada vänners lag? Bland dom jag känner verkar många tycka just så.
Men här gör man säkrast i att låta det stanna vid mycket snack och liten verkstad. Efter farsans begravning (utan präst, det gick faktiskt efter ett enormt jiddrande) gick vi ut på krogen med familjen, släkt och några vänner. Det är inte ofta vi ses i vanliga fall. Det blev en trevlig kväll och vi åt, drack, mindes och pratade. Vi hade färggranna kläder och skrattade mycket åt alla anekdoter som ploppade upp ur folks medvetande efter lite vin. Efter att vi hurrat för farsan kom en av ställets övriga gäster fram och frågade vem som fyllde år. Jag förklarade att det gjorde ingen av oss. Tvärtom, vi hade just begravt min far och nu hade vi fest för att fira av honom. Jag fick en otroligt anklagande blick till svar, som om vi satt där skadeglatt och skålade åt någons olycka. Det verkar som allt som rör döden måste vara stelt, tråkigt och deppigt, annars visar man tydligen ingen respekt. I min värld är det precis tvärtom, där visar man den ultimata respekten för exempelvis Bröderna Marx om man asgarvar åt någon av deras filmer.
Döden för även det med sig, att den döde alltid och som i ett trollslag blir en alldeles fantastisk människa. Även den mest egoistiska skitstövel förvandlas plötsligt till det mest omtänksamma och varma helgon som någonsin beträtt jordskorpan. Folk som tyranniserat sina närmaste framställs som snällare varianter av Dalai Lama och man klonar fram Jesus ur vilken elak gammal pennalist som helst.
När det gäller offentliga personer kan man roa sig med att kolla vad som skrivits om dom före respektive efter döden. Astrid Lindgren och Tage Danielsson var ju mer eller mindre heliga redan i livet – så där finner man nog ingen större skillnad. Men upprättelsen Olof Palme, Cornelis Vreeswijk och Anna Lindh fått är minst sagt uppseendeväckande. Vandrande spypåsar i livet som gått in i döden och blivit helgon. Sanningen ligger förmodligen någonstans däremellan, och själv hade jag föredragit lite blandad kompott. Har man tålt smutskastning livet igenom kan man ta lite skit efteråt också, men vem skulle tacka nej till lite beröm medan tid är? Nu i dagarna kölhalas Göran Persson å det grundligaste. Kanske med viss rätt – men vänta bara till han dör. Då får vi höra och läsa om vilken allom älskad landsfader som ett lamslaget och bedrövat svenskt folk förlorat. Är man av annan uppfattning blir man känslomässigt laglös. Jag anser fortfarande att Richard Nixon var ett riktigt svin och att Anne Wibble var den mest inkompetenta finansminister vi haft i modern tid, men eftersom dom dött är väl den åsikten belagd med dagsböter. Dom döda och deras livsverk är och förblir heligt. Ett av undantagen heter Adolf Hitler, men honom slickade ju alla i röven medan han levde – så det jämnar ju liksom ut sig.
Man kan hålla på och filosofera mycket om det där med döden. Den må tyckas konstig, men sättet vi förhåller oss till den är ofta ännu märkligare. Först finns den inte, och när den väl dyker upp ska man göra den till något annat än vad den är. Fast det är klart – allra helst ska den undvikas helt. Det är bara unga poeter som skriver om döden, dom gamla skriver om ungdom och kärlek. Det kanske är så enkelt att det är lättare att romantisera det som ter sig långt bort, medan man gärna förtränger det som finns inpå.
Själv ser jag faktiskt fram emot döden, i alla fall lite grann, som den där sista goa knallen i ett fett fyrverkeri – något som alla blir varse. Jag undrar hur det känns och hur det blir. Jag har kommit till en punkt i livet där jag hoppat över dom flesta ribbor jag satt upp för mig och känner att jag betat av det mesta jag velat göra. Jag vet vem jag är och blev den jag blev. Tids nog blir det min tur, men det är verkligen ingen brådska. Jag passar gärna på att leva loppan medan tillfälle erbjudes!
Fram till dess vill jag undvika begravningar, som alltid är tråkiga och sentimentala. Jag vill slösa min uppskattning på dom som fortfarande lever. Be mig inte skicka blommor, jag bjuder hellre dom närmaste på en trevlig och uppsluppen middag istället. Det ska bli spännande att se vilken av alla teorier om döden som stämmer. Förmodligen är det min, det vill säga den tråkigaste av dom alla: Lights out – no encores...
Johan Johansson
Publicerad: 2007-04-13
Läs mer om Anti (nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Anti (nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA