Världslitteraturdetektiven
1991 bildade Håkan Danielsson, en lokförare från Göteborg, föreningen ”Halva Världens Litteratur”. Föreningen skulle spegla och sprida utomeuropeisk litteratur, i första hand genom att ge ut en tidskrift. Birgitta Wallin prenumererade på tidskriften, och när den hotades av nedläggning bestämde hon sig för att ta över, trots bristande journalistiska kunskaper.
– Då var tidningen tunn. Vi hade dåligt med pengar och arbetet skedde på någon sorts fritidsbasis. Det blev så att jag blev huvudansvarig för ganska många nummer.
Birgitta Wallin och de andra eldsjälarna kom, tillsammans med ett särskilt utvecklingsstöd som gjorde det möjligt att planera för en utgivning, att få Karavan att överleva.
En kall marsdag träffar jag Birgitta Wallin. På café Papa Rai-Rai vid Mariatorget i Stockholm pratar vi om litteratur från all världens hörn.
Hur fick Karavan sitt namn?
– ”Halva Världens Litteratur” var ett ganska omständligt namn. Det låter inte klokt på engelska och på franska betyder halva världen lyxprostituerad eller något liknande. Dessutom är ju Afrika, Asien och Latinamerika mer än halva världen.
– Karavan bara dök upp i mitt huvud, jag vet inte varifrån. När jag kollade i ordboken på ordets ursprung så hade det en sådan vacker förklaring – ”människor och djur på färd genom oländiga trakter” och då tänkte jag att det här – det var ju bra!
Sedan visade det sig att Artur Lundkvist gav ut en tidning på 30-talet som hette just Karavan, och det var som en hälsning – han är vårt lands största introduktör av utländsk litteratur.
Hur hittar ni det ni söker?
– Översättarna är en viktig del. Kontakter och tidskrifter utomlands, till exempel Banipal – en engelsk tidskrift som behandlar arabisk litteratur – hjälper till, med redaktörer och utländska författare som i sin tur kan skriva eller berätta om något som är på gång. Nigeriatemat vi ska ha i ett kommande nummer var det en nigeriansk författare, Remi Raji, som föreslog. Han har specialkunskapen, kan skriva en introduktion och ge tips på författare, och så väljer vi utifrån det.
– Det är kul att jobba med det som är okänt. Då får man vara lite på spaning, en slags detektiv. Det är roligare att presentera något som andra inte har gjort, än att komma på en ny vinkel på till exempel Suzanne Brögger.
Att visa det som inte finns, det är vår uppgift.
Bevakar ni redan etablerade författare eller nya författare som är på väg upp?
– Det finns mycket att göra med författare som är helt okända här men som är stora i sina hemländer, eller på sina språk – som är begrepp bland sina läsare. Till exempel exilirakiern Saadi Youssef, en av de största och mest tongivande bland arabiska författare idag. Innan vi presenterade honom så fanns han med i en antologi på svenska, men det borde finnas en hel bok av honom. Det är intressant att introducera sådana författare, men också att spana efter yngre röster, som är på väg att slå igenom och ännu inte tillhör kanon i sitt land. Med Nigeriatemat kommer vi att presentera unga kvinnliga författare från landet. Där kan man se en riktning med flera unga kvinnor som är på väg in i litteraturen, och sånt är intressant. De har alla blivit utgivna men de tillhör inte den etablerade traditionen där ännu.
Ni skriver i ett av era nummer om Edward Said och hans tankar kring kulturimperialism. Är vi dåliga på att ta till oss mer långväga litteratur?
– Det skulle inte finnas behov av Karavan om det fanns en större bredd i svensk litteratur. Översättningslitteraturen är till allra största del anglosaxisk. En enorm bokflod väller över oss varje år, men där finns väldigt få arabiska författare, eller kinesiska författare, och där handlar det verkligen inte om små språkområden. Det är så lite av det som ges ut som är utomeuropeisk litteratur.
– Det beror på flera saker. Dels att förlagen inte vill satsa på osäkra kort. Om de ska ge ut en bok av en tidigare okänd författare så vill de helst ha garantier för att den boken har gått bra i något annat västligt land, eller att författaren har skrivit på engelska eller franska. Dels finns det en mycket större kunskap om den västerländska litteraturen. Universitetsutbildningen har varit upplagd på det viset. Om man läser litteraturvetenskap så kallas det för världens litteraturhistoria, men det är västerlandets.
Går det verkligen att översätta litteratur?
– Jag skulle säga ja, att det går. Man kan fånga något slags essens, man kan överföra ett innehåll och en stämning – man kan i alla fall försöka. Men man måste vara medveten om att det blir något annat på det språk man har översatt till, det blir ju ett verk i sig – något nytt.
– Det är därför översättningar är så viktiga. Det innebär nya erfarenheter, nya miljöer, upplevelser och kanske också ord.
Vad skulle det ge oss att få in mer världslitteratur på den svenska scenen?
– Det ger en tillgång till världen. Jag ser det såhär: det är inte någon tjänst vi gör de här författarna. Det är för vår egen skull - det är ju vi som blir utan annars. Om vi blir överösta med en viss litteratur blir vi utan så många röster – vi blir fattiga. Dessutom är det förjävligt att stora författare inte blir presenterade här. Jag förstår inte hur man inte kan vilja ha en större tillgång till världen? Det gör ju livet roligare.
– Jag tror inte på litteraturen som något frälsarinstrument, men i viss mån kan den överbrygga klyftor. Det är så lätt att ta fasta på skillnader istället för att se det gemensamma. Och nuförtiden, med Dansk Folkeparti som gör vad de kan för att rikta in sig på skillnaderna, är det än viktigare. Litteraturen kan ge en sådan otrolig närhet – det är ju en dialog mellan författaren och läsaren, och man får en unik möjlighet att ta del av någon annans värld. Istället för att främmandegöra andra kulturer så kan man komma så nära, förbi barriärerna med färg och kultur – det låter banalt, men då kan människa till människa språkas vid. Det tycker jag är unikt.
Priset som Årets kulturtidskrift 2000, vad betydde det?
Det var ett tag sedan nu, men det var viktigt. Det var uppmuntrande och stärkande för oss, och viktigt för att sprida ett medvetande om att Karavan finns.
Hur fungerar Karavan?
– Jag jobbar som ensam redaktör, och så finns det ett tidskriftsråd. Tillsammans diskuterar vi innehåll, och vilka temanummer vi ska satsa på, det fungerar som bollplank för mig. Så finns det ytterligare ett nätverk runt Karavan, av människor som har arbetat med Karavan, att fråga om råd.
– Översättarna är otroligt viktiga. De har specialkunskaper och följer med i utgivningen på sitt språk. Utan översättarna skulle det inte gå att göra Karavan.
”På resa mellan kulturer” lyder er underrubrik. Är läsning en form av resa?
– Man reser på ett sätt. Det är en annan sak att befinna sig i ett annat land, med alla intryck på plats, men att läsa är en typ av resa. ”Mellan kulturer” har också att göra med var vi befinner oss ifrån svensk synpunkt sett. Vi existerar ju inte i något tomrum.
Elisabeth Terenius
Publicerad: 2006-04-10
Köp Karavan
Läs mer om Karavan i katalogen
Fler artiklar knutna till Karavan
Fler tidskrifter i kategori LITTERATUR
Fler tidskrifter i kategori GLOBALT