Prinsessan och den lilarutiga katten
Ur Tidskriften Mango nr 3-4/04
Jag har fastnat lite för det här med att göra intervjuer så den här gången är det dags för Sofia Åkerman, författare till den hyllade och mycket omdebatterade självbiografin ”Zebraflickan”. Hon har en historia bakom sig som många skulle undvika att prata om, men Sofia är inte som andra ungdomar. Det sägs att man kommer ihåg den späda författaren genom hennes ögon och kanske är det så, men hennes egen beskrivning är en annan.
– Jag har väldigt nära till känslor och blir glad eller ledsen för ingenting. Det gör mig ganska förvirrad ibland. Dessutom lever jag ett väldigt upp- och nervänt liv som förstärker det hela. Ena dagen är livet underbart och jag njuter. Andra dagen kan jag vara jättenere bara för att jag saknar en stabilitet i vardagen med en arbetsdag mellan nio och fem.
”Zebraflickan” handlar om Sofias kamp mot sin självdestruktivitet. Under många år har hon levt ett liv som de flesta skulle fasa för. Rakblad, nålar och svält har varit hennes vardag.
– Den bästa beskrivningen av mig är att jag alltid är extrem åt något håll, säger hon.
Kanske var det den sidan som läkarna såg när de gav upp hoppet? Gång på gång slussades hon runt på olika psykiatriska avdelningar och hamnade slutligen på en rättspsykiatrisk avdelning där en 16-åring inte får vistas enligt svensk lag.
– Under de där vårdskandalerna som jag var inblandad i, då jag låg fastspänd i bältessäng under flera timmar utan anledning så lyssnade alla på Taggiga Törnkvist och tog hennes parti, berättar Sofia. Hon var välutbildad läkare och jag var bara en opålitlig mentalpatient.
Hon berättar för mig att hon har använt pennan sedan hon lärde sig skriva.
– Den första berättelsen jag skrev hette ”Prinsessan och den lilarutiga katten”. Den skrev jag när jag var åtta. När jag var 17 skrev jag min egen historia för första gången. Det blev ett manus på 300 dataskrivna sidor, men det höll inte i språket och var ganska destruktivt. Det manuset är gömt långt ner i en låda nu.
Redan som 13-åring började Sofia tjäna egna pengar genom att rita barnporträtt och det är även en av hennes bilder som pryder omslaget på debutboken. Just nu arbetar Sofia som illustratör på flertalet tidningar och åker runt i landet och håller föreläsningar om självskadebeteende. Men det tar inte slut vid det. Under våren har hon även startat upp en insamlingsfond, Zebra, för att förbättra vården och öka kunskaperna och anorexi- och självskadeproblematik och hennes nästa bok är redan halvfärdig.
– Den här gången blir det ingen självbiografi, avslöjar hon. Det dröjer ett tag till, men den kommer.
Jag frågar henne lite nyfiket vad som väntar i framtiden.
– Ingen aning… jag vågar inte gissa! Jag har ingen direkt planering för mitt liv och har valt att ta framtiden som den kommer. Just nu känner jag att jag helst vill vara fri och se om jag kan klara mig på min framåtanda. Så får vi se vart framtiden bär hän!
För olika författare tar det olika lång tid att skriva. Sofia tillhör en av de snabbare.
– Det tog runt tre månader. Men när jag började var tanken inte att det skulle bli en bok. Skrivandet var mest egenterapi för att det hade hänt så otroligt mycket under kort tid. Det var under tiden som jag skrev som jag fick mycket av den självinsikten som jag har idag. Jag blev tvingad att tänka efter för att förstå mig själv.
”Zebraflickan” har hyllats av kritiker och allmänheten och Sofia spås gå en god framtid till mötes.
– Den har visst blivit en bok som diskuteras mycket bland ungdomar…
Hon poängterar att självdestruktivitet är ett viktigt ämne som behöver fler som hjälper till att förebygga det.
– Det är mycket som är viktigt för mig, påpekar hon. Vädret och naturen, att få credit för det jag gör, att ha en mening med mitt liv och att få stunder för mig själv. Men viktigaste av allt är nog mina vänner. Det är så roligt med människor, för alla är så olika och det finns så mycket att finna i var och en.
Det finns många exempel på nyvunna kändisskap som runnit ut i sanden för att de inte använts på rätt sätt. Tv-soffor, föreläsningar osv. är en viktig del i en författares marknadsförning.
– I början kändes det annorlunda än det gör nu, svarar Sofia. Det var första gången jag kände mig betydelsefull och kände att jag gjorde något bra. Tv kändes jättehäftigt och glammigt. Lämpligt nog kom mitt första tv-framträdande när jag var i slutspurten av mitt tillfrisknande så det gav mig en viktig spark i baken. Nu känns det däremot inte tv och sånt lika glamoröst längre. Sist jag var på tv slog det mig att även tv-studios bara är arbetsplatser – precis som Konsum.
– Nu är det mig som folk lyssnar på. Trots att jag aldrig fick något skadestånd för det jag blev utsatt för, känner jag att jag ändå fick min revansch till slut.
Emmelie Cedergren
Publicerad: 2004-09-16
Läs mer om Tidskriften Mango (Nedlagd) i katalogen
Fler artiklar knutna till Tidskriften Mango (Nedlagd)
Fler tidskrifter i kategori NEDLAGDA
